Etikettarkiv: Orättvisor

Skratta eller gråta?

När jag lyssnade på radion igår morse (21 sept)  får jag höra talas om hur f.d. politiker garanteras en visstidspension från 50 års ålder om de blir av med sitt uppdrag eller säger upp sig. Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor. Jag hör en f.d. politiker berätta. 300.000 kr får han utbetalt om året och nu lever han gott på Filippinerna. Hjälp! Kan det verkligen se ut så här? Jag sätter det i förhållande till min egen situation och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Valet blir det förstnämnda. Annars skulle jag gå under. Låt mig berätta!

Vid tre års ålder fick jag diagnosen barnreumatism. Som 24-åring förlorade jag synen till följd av reumatismen. Detta har gjort att jag fått kämpa en hel del. Men jag har lyckats skaffa mig inte mindre än två utbildningar. Socialpedagog och journalist. Under ett par år arbetade jag heltid, men med låg lön (som man ofta har när man först tagit klivet ut i arbetslivet). Snart insåg jag att det inte längre höll. Hur gärna jag än ville arbeta heltid, så orkade jag inte. Kombinationen av min blindhet och min sjukdom satte sina spår. Jag hade att välja mellan heltidsjobb och inte orka med något annat och troligen bränna ut mig på kuppen eller att ansöka om sjukersättning och gå ner i arbetstid, må bättre och också orka något på min fritid. Jag valde det sistnämnda.

När jag öppnade kuvertet från Försäkringskassan (FK) sparkades jag långtifrån allt vad skratt heter. Jag grät. Jag var inte 30 år fyllda, hade inte hunnit skaffa mig någon bra sjukpenninggrundande inkomst (SGI), då jag mestadels studerat och haft låg inkomst. Min förtidspension blev skamligt låg.

I dag får jag ut 2.996 kr på en halvtid. Vad blir det på ett år? Ja, knappt ens en tiondel av det den f.d. politikern på Filippinerna får. 2.996 kr i månaden med dubbla utbildningar, studielån och för att jag råkade bli fel typ av pensionär.

Inte nog med det. Jag kommer heller aldrig ha en chans att höja min ersättning. För har man en gång fått en sjukpension, oavsett hur liten procent den utgör tillgodoräknas aldrig den delen man arbetar på. D.v.s. 50% i mitt fall. 50% som jag lyckats skaffa mig en hyfsad inkomst på.

Men nej, det stannar inte där. När jag för något år sedan tjänat väldigt bra på den halvan jag är arbetsför, ringde Försäkringskassan upp mig. Min inkomst var ju så bra att de minsann funderade på att dra in min sjukersättning/pension. De tyckte nämligen att jag kunde klara mig på den inkomst jag drog in på mina 50%. Det måste påpekas att vi inte pratar om några hutlösa summor. Kanske omkring 25.000 kr före skatt. Alltså hade jag heller ingen chans att ha en hög inkomst på den halvan jag arbetade. Något som jag tänkte kunde kompensera upp de usla 2.996 kronorna jag fick i pension.

Jag frågade förstås FK om det inte borde vara arbetsförmågan och inte inkomsten de tittar på när de bedömer sjukpensionen. Jo, fast tydligen inte nu längre.

Jag tänker inte ens gå in på argumenten för visstidspension för politiker. De faller nämligen tämligen fort om man jämför med min situation. En situation jag inte är ensam om.

Jag är för sjutton beredd att arbeta. Åtminstone på de 50% jag kan, vilket är betydligt mer än vad visstidspensionerade politiker verkar göra.

Nej, jag drog uppenbarligen nitlotten. I nästa liv får jag hoppas på politikerlotten. 300.000 kr om året och Filippinerna låter ju nice!

Varför gör vi ingenting åt orättvisorna?

I två månader har nu den trogne besökaren på fulldelaktighet.nu läst om missförhållanden som drabbar ett Sverige som säger sig ta hand om alla sina invånare. Det är missförhållanden som varit kända i lång tid samt avslöjanden som kommit upp. Faktan är väldigt entydig: Folk med funktionshinder behandlas illa i samhället. Det gäller på arbetsmarknaden, i det sociala livet, inom utbildning och det får väldigt tydliga följder inom ekonomi, hälsa, bostadssituation etc. Vi som känt till denna sanning länge blir inte så överraskade då Socialstyrelsen i veckan rapporterar exakt detta i sin rapport ”Alltjämt ojämlikt” där 57.500 personer vittnar om att Sverige dagligen diskriminerar människor med funktionsnedsättningar.

Frågan som jag ofta får höra är ”Varför är det inte fler som kämpar emot dessa tydliga övergrepp och orättvisor?”. Jag ska försöka ge min förklaring till varför det kan verka så.

De två amerikanska psykologerna Tom R. Tyler och Heather J. Smith har skrivit om Social Rättvisa och Sociala Rörelser. I den artikeln fann jag att människor som upplever sig vara orättvist behandlade ofta gärna jämför sig med andra, lika illa behandlade individer – istället för att jämföra sig med gemene man. Vi tar över samhällets syn och förväntningar och gör dem till vår egen syn på oss själva. Vi ärver m.a.o. den projicerade offerbilden som hjälplösa och inkompetenta och gör den till vår egen. Vi förloras i vår egen maktlöshet.

Samhället spär ytterligare på detta genom avsaknaden av förebilder. Bristen på förebilder bidrar till att man inte på samma sätt kan få exempel på mångfalden av livsmöjligheter för människor (med funktionsnedsättning). Om vi inte själva förväntar oss mer av samhället så kommer vi knappast heller att lyckas uppbåda kraften att ens se att vi blir diskriminerade och ännu mindre göra något åt situationen.

Folk som ständigt hör att de måste förändras och förbättras för att passa in i samhällets idealiserade bild av det ”normala” kommer mer och mer känna att de inte duger. Att de är otillräckliga. Hur ska man då kunna protestera mot alla orättvisor?

Det är viktigt att poängtera att detta är inget vi som människor väljer att göra – det är så forskningen visar att människan helt enkelt fungerar!

Varför är det nu så viktigt att Socialstyrelsens rapport kommer ut? Många utredningar har pekat på samma sak tidigare, men de kan vara lättare att vifta bort då det just ofta är organisationer som kan anses tala i egen sak. Jag hoppas och vill tro att detta är den berömda droppen som får regeringens bägare att rinna över. Ja, min gissning är att regeringen inte kan bortse från sin egen utredning och helt enkelt måste ta itu med missförhållandena. Från grunden. Byggnation, lagar, förhållningssätt och attityder. Jag vill tro att det är detta som partierna kommer att ta upp i Almedalen nästa vecka och i arbetet med att förbättra Sverige.