Tal av Tobias Holmberg, ordförande i Unga Rörelsehindrade, Sergels torg 26 maj 2012
Fredrik Reinfeldt. Vår kära statsminister lät i en artikel i Svenska dagbladet den 20 november meddela att han har känslor. Känslor om att en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering, är lätt att hålla med om. Det är trevligt att vi har en sentimental statsminister, att han trots sin höga position vågar prata öppet om sina känslor.
Men kära Fredrik, dina känslor i detta fall hjälper inte oss som står här idag. Vi möts dagligen av nog medlidande från gamla tanter på bussen, eller i affären. Du har så mycket mer makt än dessa gamla tanter. Makt, som inte ska yttra sig i form av medlidande, utan en makt som du ska utnyttja för att garantera mänskliga rättigheter i Sverige.
För 2 veckor sedan sökte en grupp rörelsehindrade personer asyl i Norge, vårt grannland i väst. Detta för att Norge tillskillnad från Sverige garanterar sina invånares mänskliga rättigheter. Bara några veckor tidigare påbörjade en grupp ledarhundsförare sin flytt till Australien av precis samma skäl.
I Sverige finns det en strukturell funkofobi, fördomar om att personer, med normbrytande funktion, har mindre förväntningar på livet och är utan intresse av att delta i samhällslivet. Funkofobi genomsyrar våra politiker, media och folk i allmänhet. Något som oftast manifesteras subtilt, och ibland omedvetet.
Det är funkofobi när ett kommunalråd i Norrköping säger att personer med normbrytande funktion, att vi här idag, inte kommer finnas inom 20 år. Det är funkofobi när SVT gör en dokusåpa speciellt för personer med en annorlunda funktionsförmåga, och det är funkofobi när Fredrik Reinfeldt minimerar diskrimineringslagstiftning till en känslomässig fråga.
Vi är inte här idag för att manifestera våra känslor. Vi är här idag med ett krav, och det är att vi ska ha samma rättigheter som våra medmänniskor att vara en del av samhället! Vi har rätt att studera, vi har rätt att ha ett jobb, och vi har rätt att kunna ta del av det samhälle vi alla tillhör. Vi kräver våra mänskliga rättigheter!
Otillgänglighet är diskriminering, oavsett Fredriks känslor.
_______________________________________________
Tal av Maria Johansson, förbundsordförande DHR, Sergels torg 26 maj 2012
Då har vi samlats igen.
För tionde året har Marschen för tillgänglighet genomförts i Stockholm.
Heja oss!
Det är lätt att bli känslosam,
över hur långsamt det går,
över hur tröstlöst det kan kännas,
över hur det känns som att vi upprepar oss och upprepar oss och ingen lyssnar.
Men – jag tycker vi lämnar känslorna till Reinfeldt –
här pratar vi fakta,
här pratar vi lika rättigheter och lika värde!
För – Fredrik Reinfeldt! – som sedan vi senast sågs här uttalat att han känslomässigt kan förstå frågan men att det handlar om pengar –
– det är inte tråkigt att på grund av otillgänglighet inte kunna välja samma skola som sina syskon eller kompisar, eller att som förälder med funktionsnedsättning inte kunna följa sina barns skolgång,
det är inte ledsamt att inte – på grund av otillgänglighet – kunna delta i arbetslivet, vara konsument, vara teater-/bio-/konsert-/restaurang-/café-/evenemangsbesökare,
det är inte sorgligt att endast ha två tågavgångar att välja på, eller ingen alls, när andra har tio.
Det är fel! Inget annat.
Jag hoppas ju och tror att även Reinfeldt kan gå bakom sitt hittills emotionella ställningstagande och komma till insikt om att det här handlar om tunga grejer.
Det handlar om konventioner,
det handlar om lagstiftning vi haft i decennier,
det handlar om att alla har rätt och ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.
Vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet och användbarhet och Design för alla, även om jag ibland känner mig som en gammal LP-skiva med hack i.
Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om.
Rätten att delta i samhällslivet.
Rätten att vara medborgare på jämlika villkor.
Rätten att vara den man är och att räknas med.
Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.
Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd skandalöst!
Frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering är större än sig själv!
Självklart är det viktigt att vi som individer får möjlighet att hävda vår rätt när vi utestängs, men det är inte skadestånden vi är ute efter – det är åtgärderna och undanröjandet av hinder vi vill åt.
Men det stannar inte vid det, för frågan är större än att avgränsas till just tillgänglighet och användbarhet. Den berör alla politikområden och samhällsområden. Den handlar om vilken syn Sverige ska stå för när det gäller personer med funktionsnedsättning. Den handlar om vilket ställningstagande Sverige ska ha till att vi människor är olika.
Den utestängning som pågår måste juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!
Frågan är dessutom större än just oss, personer med funktionsnedsättning. Även om det är vi som konkret utsätts för diskrimineringen, så påverkar utestängningen fler: våra vänner, familjer, kollegor, studiekamrater utestängs också när de umgås med oss.
Samt, det som är nödvändigt för några är bekvämt för alla och vid något tillfälle i livet för de allra flesta faktiskt en förutsättning.
Naturligtvis finns det ett ekonomiskt perspektiv på frågan – men inte utifrån det kostnadsargument som ständigt hålls emot förslaget.
Det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande,
sätta pris på vad allas lika värde får kosta,
sätta pris på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.
Från DHR hävdar vi att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!
Vår övertygelse är tvärtom att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.
De farhågor som uttrycks för att ett utökat diskrimineringsskydd skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dessutom som kraftigt överdrivna. Vi instämmer i utredaren, Hans Ytterbergs konstaterande, att till allra största delen kommer det inte handla om några nya kostnader, utan i så fall om gamla försyndelser som äntligen rättas till.
Det är klart det kommer kosta att rätta till tidigare misstag, att rätta till det som under decennier tillåtits mot gällande lagstiftning.
Men jag vill vända på det – vad kostar det inte att låta bli?
Att fortsätta sanktionera felaktigheter?
Att utestänga en stor del samhällsmedborgare från samhällslivet?
Det är inte ekonomiskt försvarbart!
Vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Såg ett plakat i marschen med texten: ”Arbetslinjen kräver tillgänglighet”
Om vi gjort rätt i de decennier vi haft bestämmelser hade det kostat mindre nu, det blir inte billigare utan snarare dyrare för varje dag regeringen väntar!
Oavsett – en kränkt rättighet blir inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja.
Fast – jag tror egentligen inte att det handlar om pengar.
Jag tror det handlar om vilja.
Det finns de som vill, både i regering och riksdag, det vet vi och de har vårt stöd. Nu är det upp till bevis för våra politiska företrädare, för våra folkvalda!
Men det finns också de som inte vill och som tar till argument om främst kostnader – en argumentation som inte håller.
Sverige har ett val,
mellan å ena sidan utestängning, kortsiktighet, avsaknad av helhetssyn, regelbrott, förlorade intäkter och ökade kostnader
eller
å andra sidan inkludering, långsiktighet, hållbarhet, innovation, design för alla, mänskliga rättigheter, investeringar för framtiden, rättvisa och kvalitet.
Det senare alternativet är definitivt det smartare!
Avslutningsvis tänker jag, (trots mina inledande ord), tillåta mig att bli lite känslosam.
Jag är arg och känner stor ilska! Hans talade här tidigare i dag om det stora svek hanteringen av hela frågan om tillgänglighet bevisar.
Samtidigt – det är häftigt att samlas så här, i kampen för lika värde och rättigheter.
Det är underbart att göra detta tillsammans just nu över hela landet.
Det är inspirerande hur kampviljan spridit sig som ringar på vattnet.
Tillsammans kan vi, det är jag fullkomligt övertygad om.
