Etikettarkiv: Marschen för Tillgänglighet

Diskrimineringslagen som morot och piska

, 16 november, 2010
3 svar

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.

3 svar

Ett förvarstal för alla ”bittra invalider”!

, 15 augusti, 2010
4 svar

Kanske gick jag åt för hårt mot Sveriges mönsterkrympling numer ett David Lega i mitt förra inlägg, men detta var bakgrunden till mina ord och min åsikt.

Jag tillhör en av de första generationerna barn och ungdomar där det var självklart att jag skulle växa upp hos min familj, i min hemstad, och inte på institution. Under min uppväxt fick jag ofta hör hur bra det var att bo i Sverige om man hade ett ”handikapp”. Här fick vi hjälpmedel gratis, färdtjänst och kunde gå inkluderad i skolan. Landet Lagom var helt enkelt bäst att bo i om man hade ett ”handikapp”.

I tonåren hade jag precis börjat använda rullstol på heltid. Det var inte längre självklart att gå hem till kompisar för där kom jag inte in på grund av trappor. Inte heller kunde jag träffa mina vänner på fritidsgården för där kom jag inte heller in.

Under högstadiet fick jag höra saker som: ”Emma behöver inte vara med på gympan”, ”Emma behöver inte ha träslöjd”, ”Emma behöver inte vara med på tekniklektioner”, ”Emma behöver inte vara med på friluftsdagar”, ”Emma behöver inte ha praktik”. I efterhand har jag tänkt på att allt detta berodde på att det inte var tillgängligt. Jag kunde inte delta vid gymnastik, träslöjd, friluftsdagar, praktikperioder på grund av att det var otillgängligt. Det var inte någon i min omgivning; skola, föräldrar eller habilitering som tyckte att det var fel. Det bara var så och då var det bättre att jag slapp vara med. Jag blev liksom ”bortplockad”.

Mina upplevelser från tonåren bidrog till en känsla av att det var ok att inte vara med på allt, det var ju mitt fel, jag satt i rullstol och det var ju självklart att jag inte skulle vara med.

I tonåren kände jag hur min värld krympte, jag började känna mig instängd. Kommer ofta ihåg hur små hinder i miljön kunde vara helt avgörande för om jag skulle kunna vara med eller inte. Hur alla besvikelser och svårigheter på grund av otillgängligheten gjorde mig mer och mer osäker. Jag valde allt mer ofta att endast gå till platser och miljöer som fungerade för att jag inte ville bli besviken, inte ta diskussionen om ”att vi kan bära dig upp”, ”att du kan ju gå den där bakvägen genom köket” eller ”Tyvärr så kommer man inte in med rullstol här, men det är ju så med sådana hära hus”.

I våras gick jag, tillsammans med den lokala handikapprörelsen, lokala politiker och tjänstemän och tittade på (o)tillgängligheten i centrala Norrköping. Vi såg uteserveringar som tvingade ut oss i gatan och reklamskyltar för lokala näringsidkare som personer med nedsatt syn lätt skulle kunna gå in i. När vi skulle summera våra intryck sa min kloka kollega Gunnar, som inte har en funktionsnedsättning, ”Det krävs ett oerhört mod att med nedsatt rörelsehinder eller syn att överhuvudtaget våga röra sig ute på stan, med alla hinder som ständigt är i vägen” och jag tänkte att Gunnar hade en viktig poäng.

Nya platser och miljöer krävde mod och jag fick uppmana kraft för att våga. En speciell händelse var när jag ville gå på bio på det lokala konstmuseet. Hur jag oroade mig och ängslades över att det nog inte skulle gå, att jag nog inte skulle komma in och hur jag tillsammans med en personlig assistent la upp en strategi för vad som skulle hända om det var en kant eller trappa i vägen. Vi gick dit och jag kom in utan problem! Det gav mig mod att våga mer.

Eller som den gången jag vågade åka spårvagn i min hemstad, inte alltid superenkelt men det funkade. En helt ny värld öppnade sig för mig. Att våga och vinna gav mig känslan av att vilja ha mer, att inte nöja mig. Att ta för mig och kräva mer.

Mitt engagemang i Marschen för tillgänglighet och min fasta övertygelse om att OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING är inget som har varit självklart för mig. Det har varit en resa mot en personlig insikt. Men efter att ha skaffat mig mod att vilja och kräva mer började jag se på mig själv i relation till det samhälle jag lever i.

Det var inte mig det var fel på. Jag kommer aldrig att kunna gå igen så då måste ju samhället jag lever i ändras, då det är något som går att ändra. Landet Lagom var helt enkelt inte bäst längre. Kom av en slump in på Marschens hemsida under första året den var igång: Svart på vitt stod det: Otillgänglighet är diskriminering. Och för mig var det helt självklart att det var så. Jag är diskriminerad varje gång jag utestängs.

Jag åkte upp till Stockholm med min lokala handikapporganisation och gick Marschen 2005. Rejält nervös undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga gå med. Var det inte lite väl radikalt? Att liksom skrika ut över centrala Stockholm att jag var diskriminerad, att jag lever i ett samhälle som inte räknar att jag ska vara med. Att jag lever i ett samhälle som inte ser mig som en fullvärdig medborgare som ska ha samma möjlighet till delaktighet som andra medborgare. Men jag skrek som jag aldrig har skrikit förut och jag kände en enorm stolthet, både över mig själv för att jag tog ställning och ställde krav, men också för att vi alla med olika funktionsnedsättningar och utan funktionsnedsättningar gemensamt krävde att nu fick det vara nog.

Det är inte självklart att personer med funktionsnedsättningar ser sig själva som diskriminerade på grund av otillgänglighet och det är inte heller en accepterad tanke bland människor utan funktionsnedsättningar. Jag har många gånger i Landet Lagom är bäst fått ta diskussionen om att människor med funktionsnedsättning diskrimineras på grund av otillgänglighet.

Jag tror även att detta är en av anledningarna till att inte fler människor med funktionsnedsättningar och organisationer som ska driva frågor av vikt för sina medlemmar inte deltar i Marschen och driver frågan.

Jag och Hans Filipsson som även han är språkrör i Marschen för tillgänglighet diskuterade en gång att vi under en dag skulle räkna alla gånger vi diskriminerades på grund av otillgänglighet. Det lät som en bra idé men så sa jag att vi både omedvetet och medvetet anpassar oss. Vi vet vad som funkar och vad som inte funkar.
Några exempel av otillgängligheten i vardagen för mig är:

  • Att sitta ute på huvudgatan och växla pengar till utlandsresan
  • Att äta middag på restaurang utifrån var jag kommer in och inte vad jag är sugen på
  • Att inte kunna hämta sina syskonbarn på dagis
  • Att inte kunna leka med sina syskonbarn på en offentlig lekplats
  • Att inte kunna åka med kollektivtrafik eller tåg
  • Att vara en ”logistikcentral” i livets alla delar – Jag är alltid den som bokar konferenser och lokaler på jobbet eller bestämmer var vi ska gå ut käka med familj och vänner – allt utifrån var jag kommer in eller ej
4 svar

Marschera

, 26 juli, 2010
2 svar

Marschen för tillgänglighet har marscherat och marscherat. Den har nu marscherat sedan år 2003, varje år. Den har marscherat i synnerhet i Stockholm, men numera också på en rad andra orter runt om i landet.

Den marscherar för att demonstrera kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning – rörelsehindrade, synskadade och alla de som berörs av rådande otillgänglighet. Och den begär en lagstiftning som fastställer bristande tillgänglighet som diskriminering.

För egen del har jag alltid applåderat Marschen. Bosatt i det fjärran Skåne har jag av olika skäl varit förhindrad att personligen delta i marscherandet i Stockholm, men Marschen har självklart alltid haft mitt stöd. Som mångårig företrädare för funktionshinderrörelsen och utifrån egen nästan livslång rörelsehindererfarenhet har jag verkligen vetat varför Marschen marscherar!

Efter så många år kan man tycka att det är nog marscherat. Man borde vara framme. Några kamrater på denna blogg som varit med och marscherat markerar mycket riktigt hur milt uttryckt irriterade de är för att det måste marscheras och marscheras. De formulerar i skiftande ordalag sitt illamående över partiföreträdare som det ena året efter det andra ställer upp på marschmålet och framhåller hur angeläget det är att bristande otillgänglighet äntligen ska stämplas som diskrimineringsgrund.

Det ska bara utredas lite till, först!

Gång på gång har Marschen förvisso nått marschmålet för dagen – men aldrig Målet = diskrimineringslag mot otillgänglighet. Som sagt, nog kan man tycka att det är nog marscherat. Just därför är det desto viktigare att slå fast att Marschen ingalunda marscherat förgäves! Ty Hans Filipssons och Emma Johanssons och deras medarbetares envisa vägledning har nått långt. Det må vara att Marschen och deras stödorganisationer inte lyckats driva beslutsfattarna till vägs ände och den eftersträvade fullständiga framgången – men utan deras ihärdighet skulle vi varit betydligt längre från Målet.

För visst har jämlikheten ett pris. Att ett klubbslag i Sveriges riksdag förkunnar att bristande tillgänglighet är diskriminering innebär på intet vis att vårt samhälle över en eftermiddag blir tillgängligt – eller att all otillgänglighet blir diskriminering i lagens mening. När det gäller den befintliga äldre bebyggelsen kommer med all sannolikhet ombyggnadskostnader och pengar spela stor roll för vad som definieras som diskriminering och vad som till följd av omständigheterna ses som ”skäliga” hinder.

Så jag misstänker starkt att Marschen ännu en tid gör bäst i att behålla marschkängorna på, hjulen rullande och kryckorna startklara!

2 svar

Vänsterpartiet: Dags att få fart på tillgänglighetsarbetet!

, 5 juli, 2010
1 svar

Almedals Special

Vänsterpartiets logotypRiksdagen beslutade för tio år sedan att alla enkelt avhjälpta hinder för att samhället ska vara tillgängligt för alla, ska vara borta vid slutet av 2010. Alla vet nu att det här inte kommer att uppnås. Vänsterpartiet anser att vi nu måste ta nya tag i tillgänglighetsfrågan och göra det med betydligt mer kraft än tidigare.

Att det händer alldeles för lite när det gäller att göra samhället tillgängligt för alla erkänner till och med regeringen själv i uppföljningen av handlingsplanen för handikappolitiken. Men åtgärder för detta har lyst med sin frånvaro och nya åtgärder har skjutits på framtiden. Det är i och för sig inte konstigt att regeringen inte har råd med mer när skattesänkningar hela tiden är deras högsta prioritet.

Vänsterpartiet vill istället skapa världens bästa välfärd. En satsning som är viktig för oss är att göra samhället tillgängligare för alla. Sverige måste ta FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning på allvar. Vi vill ta fram en genomförandeplan för hur alla de rättigheter som finns i konventionen ska bli verklighet. Tillgänglighetsarbetet är en del i detta och det måste till mycket kraftfullare satsningar. Vi vill se 2014 som ett nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen.

Man får inte heller glömma bort att det finns fler aspekter på tillgänglighet än att rörelsehindrade och synskadade ska kunna ta sig fram i den fysiska miljön. Det handlar också om tillgänglighet till information i olika former, om att i vissa fall behöva mer tid för kommunikation med myndigheter, om att kunna vistas på platser när man har någon form av överkänslighet med mera.

Tillgänglighet är i alltför hög grad en icke-fråga runtom i landet. Humanas Tillgänglighetsbarometer som publicerades i maj visar att kommunerna ofta är dåliga på att prioritera tillgänglighetsfrågorna. Vänsterpartiet vill synliggöra tillgänglighetsarbetet genom att kräva att kommunerna ska göra årliga redovisningar till länsstyrelserna om hur långt man kommit i tillgänglighetsarbetet och vad man avser göra för att åtgärda problemen under kommande år. Man måste också bli mycket bättre på att göra rätt från början. Tillgänglighetsarbete kostar när man från början har byggt fel, därför vill vi att tillgänglighetsperspektivet ska förtydligas i plan- och bygglagen. Och det går utmärkt att kombinera snygg design med tillgänglighet.

Samtidigt som kraven på kommunerna ökar måste även de ekonomiska förutsättningarna i kommunerna förbättras. En nyckelfråga är att de statsbidragen till kommunerna måste höjas och där är vi rödgröna överens om satsningar.

En genomgång från Handisam visar att även myndigheter är dåliga på tillgänglighet. Av de 271 myndigheter de tittat på har en tredjedel inte ens uppfyllt det lagstadgade kravet att ha en handlingsplan. Detta är självklart något som vi i regering ska se till att tydliggöra.

För att leva upp till FN-konventionen måste det också finnas lagstiftning på plats så att den som diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning ha en juridisk möjlighet att få upprättelse. Regeringen hemlighöll en färdig utredning om detta under hela våren. Strax före Marschen för tillgänglighet offentliggjorde de att utredningen är färdig och ska ut på remiss, men lade samtidigt in en brasklapp om att man på nytt ska utreda kostnaderna för förslagen i en ny utredning.

Det är dags att komma till skott och verkligen lägga fram förslaget. Det handlar inte om vad vi har råd med utan om mänskliga rättigheter. Riksdag och regering måste sluta svika alla de medborgare som på grund av hinder i samhället inte får samma möjlighet att arbeta, utbilda sig, ta sig fram och i övrigt leva ett liv som de flesta andra kan ta för självklart.

Det är otillgängligheten, inte funktionsnedsättningen, som är problemet.

Lars Ohly (v)

Om författaren:
Lars OhlyLars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet och tidigare partisekreterare och tågmästare. Han är riksdagsledamot sedan 1998 och partiledare sedan 2004.

Sktibenterna kommenterar

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Vänstern vill lagstifta. Det är bra. Ohly passar också på att tjuvnypa nuvarande regering med att de prioriterat skattesänkningar framför snabbare åtgärder om tillgänglighet. Det har han kanske rätt i, men inte var väl farten på arbetet att göra Sverige tillgängligt så värst mycket bättre före 2006?

Ohly har flera konkreta förslag – och det är ju bra i sig. Vänstern vill förstärka plan och bygg-lagen, tvinga fram uppföljning av kommunerna till länsstyrelsen och ge nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen till 2014. Men hur vasst det är för en verklig förändring? Vet inte. Jag tror nog det är lagstiftningen om otillgänglighet som diskriminering som är nyckeln. Och fokuset på att jobba med de mänskliga rättigheterna som grund.

Sen förvånas jag över att Ohly inte talar om den usla situationen på arbetsmarknaden. Det brukar ju vara en paradgren för Vänstern?

Maria JohanssonMaria Johansson: Ohly har, upplever jag, ett genuint engagemang för frågorna. Lyssnade i går till hans Almedalstal på plats och det var något unikt vi fick uppleva när en partiledare i ett allmänpolitiskt tal lyfter fram personer med funktionsnedsättning i den omfattning han gjorde, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker dock det är  helt fel att gå ut med att flytta fram tidsgränsen för enkelt avhjälpta hinder. Vi har haft lagstiftningen sedan 2001 och vi har haft föreskrifterna sedan 2003 men fortfarande finns majoriteten av hindren kvar och än värre, nya hinder tillskapas fortlöpande vid nybyggnation. Jag tror också det är fel väg att gå med bidrag till dessa åtgärder, det handlar om existerande lagstiftning, det handlar om rättigheter och här finns en fara att redan gällande bestämmelser sveps med i det allmänna avfärdandet av Vs förslag till åtgärder som skulle kosta skattebetalarna mer.

1 svar

SVAR TILL: Basically my dear, you’re fucked!

, 1 juni, 2010
4 svar

SÖKES: mindre väluppfostrade, uppretade funkisar med erfarenhet av diskriminering pga otillgänglighet; villiga att arbeta för förändring istället för sitta hemma och gnälla; kreativa, arbetsmyror; konfliktbenägna.

I grund och botten kära du, så är du uppäten och utskiten!
Ja så uppfattar jag budskapet i integrationsdepartementets pressmeddelande om otillgänglighet som eventuell diskrimineringsorsak. Efter att ha suttit på Ytterbergsutredningen sedan början av året meddelar man dagarna före årets Marsch för tillgänglighet att den kommer att publiceras – snart. Inte innan funkisrörelsen marscherat klart för i år Nej, snart, men inte just nu när frågan är aktuell.

Det officiella svaret från rörelsen är ett väluppfostrat jaså. Man hälsar nyheten om att utredningens förslag ska gå på remiss som om det verkligen var en seger.  Hallå – det innebär absolut ingenting annat än att vi får ta del av utredningens drygt 800 sidor text.  Vi får rätt att läsa och tycka till innan utredningen resulterar i ännu en utredning.

Funktionshinder har utretts förr. Redan 1966 tillsattes den första Handikapputredningen för att utifrån ett större samhällsperspektiv utreda förhållandena och föreslå nödvändiga reformer. Jo då, tillgängligheten berördes redan då; 1967 för 33 år sedan. I slutet av 1980-talet var det dags för nästa Handikapputredning. 1993 skriver den om tillgänglighet, allmän kollektivtrafik och diskrimineringsförbud i lag så att det blir möjligt att ”väcka allmänt åtal”. Däremellan och därefter har det utretts och utretts och utretts.

När förslaget till ny samlad diskrimineringslag presenterades 2008 fanns inte diskriminering pga brist på skäliga åtgärder med. Märk väl – det handlade inte om att planhyvla Sverige bara skäliga åtgärder. Ändå kunde det inte förbjudas.

Nyamko Sabuni – stackars liten – meddelade att hon minsann också var besviken. Men underlaget höll inte. Det måste utredas ytterligare.

I dag sitter vi med ett löfte om att en utredning kommer att publiceras, åsikter kommer att samlas in – OCH sedan kommer man tillsätta ännu en utredning för att beräkna kostnaderna.

Det räcker nu! Det har utretts nog. Ni politiker har haft mer än 40 år på er. Du, Nyamko Sabuni har haft alla möjligheter att se till att det som behövde bli utrett blev det. Orsaken till att det behöver tas ett beslut om offentliggörande är nämligen att Ytterbergsutredningen är en intern departementsprodukt utarbetad inom Integrationsdepartementet; inom DITT departement.

Nej, jag sympatiserar inte med fler politikerkrokodilers tårar. Jag är inte väluppfostrad. Jag är så in i glödheta helvete förbannad.

Sverige har skrivit under FN’s konvention för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Första gången vårt land ska granskas är våren 2011. Sverige har också skrivit under Konventionens tilläggsprotokoll. Det innebär att jag, och alla andra funkisar i detta land, oavsett möjlighet till att pröva vår sak i svensk domstol, kan lägga fram den diskriminering pga otillgänglighet vi utsätts för, inför FN’s kommitté för mänskliga rättigheter.

Tillsammans borde vi kunna se till att fler än Nyamko Sabuni blir besvikna. Vill du engagera dig, anmäl ditt intresse till susanne.berg@independentliving.org

Markera ämnesraden med:
”Nu har de skitit i det blå skåpet”

4 svar

Klart det kommer kosta

, 31 maj, 2010
Lämna ett svar

I lördags gick jag Marschen för tillgänglighet i Stockholm. Det var en bra marsch, med en stark känsla av power – stolthet och makt att förändra, även om regnet till slut inte höll sig undan utan på Sergels torg dränkte det avslutande talet av marschens språkrör Hans Filipsson.

Detta år präglades naturligtvis såväl talen som samtalen i tåget av det faktum att Hans Ytterbergs utredning, den fjärde i ordningen, nu anses klar också av regeringen (vilket vi vetat sedan i december) och kommer skickas på remiss om någon vecka.

Jag har förstått att det inte varit helt självklart att utredningen skulle gå på remiss, det har varit en lång process och många turer mellan departementen och mellan allianspartierna. Därför, med ett scenario där utredningen kunde lagts i pappersinsamlingen, ser jag det definitivt som ett steg i rätt riktning att vi och alla andra nu kommer få ta del av det 830-sidor tjocka dokumentet.

Dock – jag är mycket kritisk till och upprörd över att man uppenbarligen inte anser kostnaderna färdigutredda utan att ytterligare beräkningar och analyser ska göras. Förstår att det naturligtvis varit just kostnaderna som varit stötestenen i diskussionerna fram till beslutet att offentliggöra vad Hans Ytterberg kommit fram till.

Så – vad vittnar denna kostnadsfixering om?

För mig blir det tydligt att det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande, sätta pris på vad allas lika värde får kosta, sätta pris på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Det är klart det kommer kosta att börja se den bristande tillgänglighet som samhället till stora delar bygger på som diskriminering. Det är klart det kommer kosta att rätta till det man tidigare så lättvindigt struntat i. Det är klart det kommer kosta på att – i form av ändrat tankesätt – på allvar ta med personer med funktionsnedsättning i samhällsplaneringen.

Mycket av det som behöver åtgärdas finns det redan lagstöd för sedan tidigare. Verkligheten brukar som sagt komma ikapp och jag hoppas att den också snart kommer ikapp de som i decennier struntat i bestämmelser kring planering och byggande, som struntat i kraven på tillgänglig kollektivtrafik. Om vi får en lag kommer det finnas de som får bita i det sura äpplet, men många gånger kommer de kostnader man får ta bero på att man tidigare struntat i att göra rätt.

Nu är det ju inte så att en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering kommer innebära att hela Sverige görs om, blir tillgängligt. Men, en sådan lagstiftning skulle innebära en möjlighet för den enskilda som blir utsatt för diskrimineringen att få sin sak prövad. Detta kommer säkert leda till att en hel del brister och felaktigheter rättas till. Framför allt tror jag en sådan lagstiftning kommer få betydelse i preventivt syfte. Viktigast av allt, den skulle innebära ett viktigt ställningstagande!

För att få rättvisande siffror måste man naturligtvis också titta på intäktssidan, på den köpkraft otillgängliga näringsverksamheter i dag säger nej till, på de positiva effekter det skulle få för hela samhället att ge en stor del av befolkningen som i dag står vid sidan av tillträde till allt det gemensamma.

Ett är dock säkert – för varje dag som går utan att vi också i Sverige får detta diskrimineringsskydd, för varje dag som går utan att krafttag tas mot felaktig nybyggnation, mot allmänna kommunikationer som inte välkomnar alla resenärer, och så vidare, och så vidare  – så blir det i slutändan ännu dyrare.

Det är klart det kommer kosta att inte börja göra rätt, att inte börja ta frågorna om tillgänglighet och användbarhet på allvar.

Oavsett vad det kostar, oavsett förlorade intäkter:
Tillgänglighet är en fråga om rättigheter och inget annat!

Lämna ett svar

Avskaffa otillgänglighetens apartheid

, 29 maj, 2010
3 svar

År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.

3 svar