Efter fyra års ingående utredningsarbete lade som bekant LSS-kommittén i augusti 2008 fram sitt slutbetänkande. Trots brister i enskildheter, som IfA påtalat i sitt remissyttrande, fanns där flera betydelsefulla förslag som kan bidra på ett värdefullt sätt till assistansreformens utveckling och stabilisering, inte minst behovsbedömningsinstrumentet som avser att tydliggöra assistansbehoven och därmed underlätta en likvärdig behovsbedömning över hela landet.

På ett märkligt sätt tycks emellertid utredningen ha blivit överkörd innan den fått ge sitt bästa. Det började redan medan utredningen pågick med Försäkringskassans i och för sig legitima försök till precisering av det grundläggande behovet att äta, som dessvärre fick en orimlig utformning, något som dock aldrig blev uppmärksammat i LSS-kommitténs utredningsarbete eftersom detta befann sig i sin slutfas.

Medan propositionsarbetet med utredningsförslagen fortfarande pågick på Socialdepartementet briserade så sommaren 2009 domen från regeringsrätten, numera högsta förvaltningsdomstolen, vilken menade att grundläggande behov, som dittills berättigat till personlig assistans därför att de är integritetskänsliga, nu skulle berättiga endast om de är det. Denna subtila glidning i synsätt har fått förödande konsekvenser.

Försäkringskassans tillämpning av denna dom har inneburit ett skred i behovsbedömningarna. De nya behovsbedömningarna har avlägsnat sig från assistansreformens intentioner. I sin rapport av den 30 juni hävdar dock Försäkringskassan att man först nu, i och med det nya synsättet, närmar sig assistansreformens intentioner. Det är en märklig utsaga efter alla dessa år. Vilka intentioner var det man följde de första tretton fjorton åren?

Det allra viktigaste är emellertid att Försäkringskassan med dessa ord själv bekräftar att en fundamental principförskjutning skett i assistansreformen – och detta utan initiativ eller godkännande från riksdagens sida!

Att de grundläggande behoven är speciellt nära, privata och integritetskänsliga och därför ska vara det som berättigar till personlig assistans, det har hela tiden varit assistansreformens intentioner. Och det är trots allt en politisk reform. När nu juridiken gör svart till vitt måste uppenbarligen politiken åter ta sitt ansvar.