Etikettarkiv: frihet

Personlig assistans och människosyn

Assistansreformen är en av de viktigaste frihets och jämställdhetsreformer som genomförts. Jag menar att synen på reformen är nära kopplad till människosynen:

  • Hur viktigt anser man det är att alla invånare i landet har ett bra liv?
  • Hur ser man på personer med stora funktionsnedsättningar?
  • Vad har man för människosyn om man bara ser handikappade som en stor utgiftspost i statsbudgeten?
  • Vad får man för samhälle om vinst bara räknas i ekonomiska termer, inte de mänskliga vinsterna för de personer som får personlig assistans?

I den allmänna samhällsdebatten betonar alla riksdagspartier hur viktigt det är att försvara demokratin och de mänskliga rättigheterna. Den stora frihets- och jämlikhetsreform som assistansreformen är borde därmed egentligen vara immun mot allvarlig kritik. Men så är ju inte fallet. Alla som följt debatten och nyhetsrapporteringen de senaste två-tre åren vet att reformen utsatts för mycket häftig kritik där fokus enbart legat på de problem som finns i form av att ett mindre antal personer, i förhållande till de som är beviljade personlig assistans ägnat sig åt grovt fusk och kriminalitet.

Dessa problem borde behandlas för det de är, nämligen kriminalitet och jag deltar gärna i en diskussion om hur man får bort avarterna. Men om man verkligen menar allvar med att bryta segregationen och utanförskapet för många personer med stora funktionsnedsättningar finns ingen anledning till att kritisera reformen i sig. En viktig sak som alla negativa proffstyckare har gemensamt är  att man bara ser problem med reformen – kriminalitet, oegentligheter och höga kostnader. Alla positiva aspekter – möjligheten att leva ett självständigt liv, att fullt ut kunna utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter, arbeta, bilda familj mm berörs inte överhuvudtaget. Inte ens det faktum att reformen sysselsätter ca 80 000 personer verkar intressera kritikerna.

Frågan om LSS-reformens framtid borde egentligen inte vara en vänster-höger fråga i svensk politik men så håller det på att bli. Det finns åtminstone 3 viktiga skäl till att det inte ska behöva vara så:

  • När reformen klubbades igenom i riksdagen 1993 var det med stöd från såväl de borgerliga och socialistiska partierna
  • Alla partier betonar vikten av ett öppet och demokratiskt samhälle
  • Alla partier i riksdagen säger sig ha höga ambitioner när det gäller skattefinansierad välfärd.

Jag har sett många inlägg på olika facebook grupper där man hävdar att urholkningen av assistansreformen bara handlar om människosynen, att höga kostnader bara är ett svepskäl. Min åsikt är att människosynen och synen på kostnaden borde gå hand i hand. Om det allmänna tycker att assistansreformen är en viktig frihets- och demokratireform så borde man också vara beredd att betala en hel del för det utan att klaga på kostnaden. Tyvärr verkar starka samhällskrafter ha åsikten att personlig assistans inte är något att värna om.

Expressens ledarsida premierar populism framför frihet

Expressens ledarsida har på senare tid publicerat ett antal mycket kritiska kolumner om assistanslagstiftningen. Anna Dahlbergs kolumn i söndags är den senaste i raden. Det är anmärkningsvärt att det är just Expressens ledarskribenter som hetsar mot en av Sveriges mest socialliberala lagstiftningar, en frihetsreform som har inneburit en revolution för tusentals personer vilka genom den har fått verktygen att ta makten över sitt eget liv. Just sådant som Expressens ledarsida alltid har argumenterat för. Men man ska kanske inte förvånas. I ett tidevarv då billiga populistiska poänger och snabba mediautspel premieras, väger en genom årtionden starkt utarbetad politisk profil inte mycket.

Konstigare är att Anna Dahlberg nyligen skrev i en annan ledarkrönika att det är oroväckande att den välutbildade medelklassen får det allt bättre, medan ”lågutbildade, utlandsfödda och funktionshindrade fastnar i långvarig arbetslöshet och utanförskap”. Nu ifrågasätter hon ett av de viktigaste verktygen för tusentals av oss att bryta ett sådant utanförskap. Men att kräva en genomtänkt samhällsanalys av en opinionsbildare i dagens stressade mediaklimat är kanske att begära för mycket?

Det riktigt allvarliga med dessa utspel är dock att det framstår som att medborgerliga rättigheter är en okänd term för Expressen ledarredaktion. Anna Dahlberg och hennes kollegor tror på fullaste allvar att assistanslagstiftningen handlar om vård och omsorg. Låt mig därför slå fast att mitt behov av personlig assistans inte på något sätt handlar om vård och omsorg. Den handlar däremot om min rätt till arbete och utbildning, min möjlighet att kunna röra mig fritt i samhället, att kunna bo där jag vill och vara en bra förälder till mina barn.

Sedan fem år tillbaka är dessa rättigheter, vilka av de flesta medborgare uppfattas som självklara, starkt ifrågasatta. Jag lever dagligen med hotet om att min personliga assistans ska dras in. Och att jag därmed inte längre ska kunna gå ut när jag vill, att jag inte ska kunna arbeta mer och att jag inte längre ska kunna ta hand om mina barn. Detta har redan hänt vänner och kollegor till mig. Detta är en verklighet som de lever i. Jag utgår från att Anna Dahlberg själv skulle acceptera att bli fånge i sitt eget hem, att bli utkastad från arbetsmarknaden in i förtidspension och att bli hänvisad till familj och vänner för att kunna ta hand om sina barn och sköta sin personliga hygien. Hur kan hon annars propagera för att politikerna ska göra inskränkningar i mina rättigheter?

Anna Dahlberg skriver att lagen rör en svag grupp, men att det är de starka brukarorganisationerna som gör att politikerna inte vågar inskränka våra rättigheter. Det är ju bra att vi som är så svaga har en förmåga att organisera så starka lobbyorganisationer att vi kan styra Sveriges politiker. Men fullt så framgångsrika som Anna Dahlberg tror är vi tyvärr inte. Varje vecka får jag rapporter från människor som har fått sina liv sönderslagna på grund av indragen personlig assistans. Hade detta rört någon annan grupp i samhället hade protestens röster hörts även på Expressens ledarsida.

Medierna rapporterar oftast om annat när det gäller lagstiftningen, som kriminalitet och bolag som gör vinster. Vi pratar gärna om det. Men att blanda in våra rättigheter i denna diskussion är en ohederlig debatteknik.

Anna Dahlberg skriver att lagstiftningen har blivit för dyr. Hon skriver om miljardbelopp som ökar, men utan att berätta att det allra mesta av detta belopp består av lönekostnader där en betydande del går tillbaka till staten som skatt. Skulle jag få min assistans indragen skulle tre personer gå ut i arbetslöshet och förtidspension. Det är faktorer som Anna Dahlberg väljer att inte skriva om.

Dahlberg vill veta var de som försvarar våra rättigheter ska ta pengarna ifrån. Jag tycker att den diskussionen är helt ointressant så länge vi har råd att strö skattemedel på en allt rikare medelklass. Så länge staten subventionerar renoveringar av kök och badrum i bostadsrätter och städhjälp för att folk som kan städa själva ska få sitt livspussel att gå ihop, så tänker jag inte finna mig i att min rättighet att leva ett liv i frihet ifrågasätts med kostnadsargument.

Politiker från vänster till höger har de senaste tjugo åren stått upp för medborgarskapstanken. Viljan att alla medborgare i Sverige ska kunna leva ett liv i frihet har varit stark. Denna vilja kallar nu Anna Dahlberg för feghet. Det fanns en tid då denna ”feghet” dominerade, även på Expressens ledarsida. Då medborgerliga rättigheter, individens rätt att leva det liv den vill och rätten  till ett liv i frihet var självklara ledstjärnor. Att Expressens ledarsida nu sällar sig till kören som ropar efter inskränkta rättigheter för utsatta minoriteter är inte bara otäckt för oss som de hetsar mot. Det är en tragisk utveckling för hela vårt samhällsklimat.