Etikettarkiv: Fattigdom

Skratta eller gråta?

När jag lyssnade på radion igår morse (21 sept)  får jag höra talas om hur f.d. politiker garanteras en visstidspension från 50 års ålder om de blir av med sitt uppdrag eller säger upp sig. Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor. Jag hör en f.d. politiker berätta. 300.000 kr får han utbetalt om året och nu lever han gott på Filippinerna. Hjälp! Kan det verkligen se ut så här? Jag sätter det i förhållande till min egen situation och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Valet blir det förstnämnda. Annars skulle jag gå under. Låt mig berätta!

Vid tre års ålder fick jag diagnosen barnreumatism. Som 24-åring förlorade jag synen till följd av reumatismen. Detta har gjort att jag fått kämpa en hel del. Men jag har lyckats skaffa mig inte mindre än två utbildningar. Socialpedagog och journalist. Under ett par år arbetade jag heltid, men med låg lön (som man ofta har när man först tagit klivet ut i arbetslivet). Snart insåg jag att det inte längre höll. Hur gärna jag än ville arbeta heltid, så orkade jag inte. Kombinationen av min blindhet och min sjukdom satte sina spår. Jag hade att välja mellan heltidsjobb och inte orka med något annat och troligen bränna ut mig på kuppen eller att ansöka om sjukersättning och gå ner i arbetstid, må bättre och också orka något på min fritid. Jag valde det sistnämnda.

När jag öppnade kuvertet från Försäkringskassan (FK) sparkades jag långtifrån allt vad skratt heter. Jag grät. Jag var inte 30 år fyllda, hade inte hunnit skaffa mig någon bra sjukpenninggrundande inkomst (SGI), då jag mestadels studerat och haft låg inkomst. Min förtidspension blev skamligt låg.

I dag får jag ut 2.996 kr på en halvtid. Vad blir det på ett år? Ja, knappt ens en tiondel av det den f.d. politikern på Filippinerna får. 2.996 kr i månaden med dubbla utbildningar, studielån och för att jag råkade bli fel typ av pensionär.

Inte nog med det. Jag kommer heller aldrig ha en chans att höja min ersättning. För har man en gång fått en sjukpension, oavsett hur liten procent den utgör tillgodoräknas aldrig den delen man arbetar på. D.v.s. 50% i mitt fall. 50% som jag lyckats skaffa mig en hyfsad inkomst på.

Men nej, det stannar inte där. När jag för något år sedan tjänat väldigt bra på den halvan jag är arbetsför, ringde Försäkringskassan upp mig. Min inkomst var ju så bra att de minsann funderade på att dra in min sjukersättning/pension. De tyckte nämligen att jag kunde klara mig på den inkomst jag drog in på mina 50%. Det måste påpekas att vi inte pratar om några hutlösa summor. Kanske omkring 25.000 kr före skatt. Alltså hade jag heller ingen chans att ha en hög inkomst på den halvan jag arbetade. Något som jag tänkte kunde kompensera upp de usla 2.996 kronorna jag fick i pension.

Jag frågade förstås FK om det inte borde vara arbetsförmågan och inte inkomsten de tittar på när de bedömer sjukpensionen. Jo, fast tydligen inte nu längre.

Jag tänker inte ens gå in på argumenten för visstidspension för politiker. De faller nämligen tämligen fort om man jämför med min situation. En situation jag inte är ensam om.

Jag är för sjutton beredd att arbeta. Åtminstone på de 50% jag kan, vilket är betydligt mer än vad visstidspensionerade politiker verkar göra.

Nej, jag drog uppenbarligen nitlotten. I nästa liv får jag hoppas på politikerlotten. 300.000 kr om året och Filippinerna låter ju nice!

Arbete och måtta?

Kom på att det var tolv år sedan jag tog studenten. Med bra betyg, fin klänning, lockar i håret och studentmössa på. Tänker att jag var som alla andra som tar studenten, framtidsoptimism blandat med en skräckblandad förtjusning om vad framtiden skulle föra med sig. Jag hade gått mina gymnasieår på riksgymnasium i Stockholm och gemensamt med mina föräldrar bestämde jag att det var dags att flytta tillbaka till Norrköping, flytta in i egen lägenhet med personlig assistans. Jag bestämde även att jag skulle ta ett sabbatsår för att liksom vänja mig vid allt som ”vuxenlivet” innebar. Det där sabbatsåret blev till sju år. Då satt jag fortfarande där i min egen lägenhet utan något direkt att göra på dagarna. Jag undrade hur det hade blivit så. Jag som hade lätt för mig i skolan, hade driv och ambition, hur kom det sig att jag blivit förtidspensionär vid 19 års ålder?

Inför mitt sabbatsår sökte jag sjukersättning av försäkringskassan. Det var ett sätt att klara sig ekonomiskt under ”sabbatsåret”. Under detta år var det ingen, varken kassan eller arbetsförmedlingen som frågade efter mina framtidsvisioner. Något år efter det var det dags att söka sjukpension och sedan var det bara så att jag nu var pensionär. Vande mig snabbt vid ett passivt liv, där det inte fanns några som helst krav på prestation. Jag kände inte att det samhälle som jag levde och verkade i hade några som helst krav och förväntningar på mig. Åren som förtidspensionär har jag mer eller mindre förträngt då de bara ledde till depression och annat elände. Dock har jag inte förträngt alla förnedrande frågor från gamla klasskompisar om ”vad gör du nu då?”. I början försökte jag försköna sanningen en aning, kanske berättade om studier jag tänkte påbörja (men som aldrig blev av då jag var rädd att hamna i tjafs med kassan). Till slut sa jag bara som det var, att jag var pensionär.

Sedan bestämde jag mig att livet måste vara mer än att sitta hemma och titta på ”Hem till gården” på dagarna. Om ingen ställde krav på mig fick jag väl ställa de på mig själv. Sakta men säkert började jag ta för mig mer; föreläsa, hamnade i ett kommunalt projekt som ledde till det jobb jag har idag. Det tog mig två år att bli av med Försäkringskassan, dock bär jag inom mig det stigma som ”tvångspensioneringen” ledde till. Känslan av inte riktigt duga och snabbt stoppas in i ett system för att inte synas i arbetslöshetsstatistiken (en taktik som förgående regering körde kraftigt med och som jag och många i mina generationskamrater fick känna av i slutet av 90-talet.)

Det blev regimskifte och nu gäller arbetslinjen, för ALLA. Pendeln pendlade rejält och ingen kan längre känna sig säker att få det ekonomiskt stöd via Försäkringskassan. I utredningen ”Brist på brådska Betänkande av Utredningen om en översyn av aktivitetsersättningen” framgår att hårdare tag nu gäller. Av Svensk Handikapptidskrift framgår ”De nya reglerna för sjukförsäkringen gör att många har blivit utförsäkrade och därmed förs över från Försäkringskassan. I år räknar Arbetsförmedlingen med att 35 000 personer förs över. Nästa år tror man att antalet stannar på 18 000.
Hur många av dessa som faktiskt kan ta sig ut i arbetslivet är dock osäkert. Den som utförsäkras deltar under tre månader i vad som kallas Arbetslivsintroduktion. Under denna tid prövas personens arbetsförmåga och det avgörs om man kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller inte.”
(SHT 2010-06-13)

Vet inte vad som är bäst – ”tvångspensionering” utan framtidshopp eller otryggheten utförsäkring. En gyllene medelväg vore kanske att föredra.

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med  all pension från kassan

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med all pension från kassan

Vårt gemensamma fattigdomsbevis

”Generellt gäller därför att ett tidigt inträde till sjukersättning och aktivitetsersättning innebär en mycket stor risk för ett liv i relativ fattigdom. På lång sikt innebär det också en betydligt lägre ekonomisk standard som ålderspensionär.”

Så står det i Socialförsäkringsrapport 2009:12 ”Inkomstutvecklingen för individer med sjukersättning och aktivitetsersättning”

Klartext: Har du ett intellektuellt funktionshinder är risken mycket, mycket stor att du går direkt från gymnasiesärskolan till aktivitetsersättning (förtidspension) utan att ens ha besökt en arbetsförmedling. Du har livet igenom mindre än 60% av den disponibla inkomsten mediansvensken har. Detta slår igenom med lika förödande kraft på ålderspensionen, om du trots relativ fattigdom och större andel ohälsa skulle lyckas leva så länge att det blir aktuellt.

Socialstyrelsen har räknat ut att mindre än en procent av de som finns i daglig verksamhet går vidare till att få en anställning. Mer än 99% når aldrig ens tillfälligt arbetsmarknaden! Inte nog med det, de flesta av dessa har inte ens nått arbetsförmedlingen. De har inte ens fått hjälp att försöka.
2002, när jag förberedde Moomsteaterns projekt ”Speciells evangelium”, så fick jag svar från AMS revisorer och ESF-rådet vid ansökan: ”Ni måste ta bort personerna med intellektuella funktionshinder från ansökan. De är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. De har ju dagcenter livet ut”. (Detta var innan Moomsteatern lyckades genomföra löneanställning av våra skådespelare, då med hjälp av samma ESF-råd, ska tilläggas i rättvisans namn)
Men jag väljer att skriva vad finansierande myndigheter sa till oss den gången, för jag tror att det sättet att tänka finns kvar. För inte kan det väl vara alla dessa livskraftiga ungdomar uppfyllda av sina framtidsdrömmar som själva säger att de inte vill försöka få ett jobb? Skulle de verkligen mangrant säga ”Nej, jag vill inte ha någon hjälp från arbetsförmedlingen. Jag vill helst av allt ha en daglig verksamhet livet ut” ?!

Det är myndigheter som använder sin makt för att skicka ungdomar med intellektuella funktionsnedsättningar till livslångt ekonomiskt armod. Beskrivningen av processen är dock att samhället visar sin goda sida och tar hand om sina svaga och hjälper dem till trygghet och meningsfull sysselsättning. Istället borde dessa människor själva kunna välja och ges rätten att kräva arbetsförmedlingens aktiva hjälp under hela sin arbetsföra ålder, även medans de tar emot sjukersättning och LSS-insatser.

Det är inget fel med kvalitativt bra daglig verksamhet eller ekonomisk trygghet, men det är fel när vi ger upp på våra ungdomars framtidshopp utan att ens ha gett de chansen att försöka få ett jobb. Resultatet av vår godhet är att de flesta av dessa unga människor döms till livslång fattigdom. DET är ett samhälles fattigdomsbevis.