Kom på att det var tolv år sedan jag tog studenten. Med bra betyg, fin klänning, lockar i håret och studentmössa på. Tänker att jag var som alla andra som tar studenten, framtidsoptimism blandat med en skräckblandad förtjusning om vad framtiden skulle föra med sig. Jag hade gått mina gymnasieår på riksgymnasium i Stockholm och gemensamt med mina föräldrar bestämde jag att det var dags att flytta tillbaka till Norrköping, flytta in i egen lägenhet med personlig assistans. Jag bestämde även att jag skulle ta ett sabbatsår för att liksom vänja mig vid allt som ”vuxenlivet” innebar. Det där sabbatsåret blev till sju år. Då satt jag fortfarande där i min egen lägenhet utan något direkt att göra på dagarna. Jag undrade hur det hade blivit så. Jag som hade lätt för mig i skolan, hade driv och ambition, hur kom det sig att jag blivit förtidspensionär vid 19 års ålder?

Inför mitt sabbatsår sökte jag sjukersättning av försäkringskassan. Det var ett sätt att klara sig ekonomiskt under ”sabbatsåret”. Under detta år var det ingen, varken kassan eller arbetsförmedlingen som frågade efter mina framtidsvisioner. Något år efter det var det dags att söka sjukpension och sedan var det bara så att jag nu var pensionär. Vande mig snabbt vid ett passivt liv, där det inte fanns några som helst krav på prestation. Jag kände inte att det samhälle som jag levde och verkade i hade några som helst krav och förväntningar på mig. Åren som förtidspensionär har jag mer eller mindre förträngt då de bara ledde till depression och annat elände. Dock har jag inte förträngt alla förnedrande frågor från gamla klasskompisar om ”vad gör du nu då?”. I början försökte jag försköna sanningen en aning, kanske berättade om studier jag tänkte påbörja (men som aldrig blev av då jag var rädd att hamna i tjafs med kassan). Till slut sa jag bara som det var, att jag var pensionär.

Sedan bestämde jag mig att livet måste vara mer än att sitta hemma och titta på ”Hem till gården” på dagarna. Om ingen ställde krav på mig fick jag väl ställa de på mig själv. Sakta men säkert började jag ta för mig mer; föreläsa, hamnade i ett kommunalt projekt som ledde till det jobb jag har idag. Det tog mig två år att bli av med Försäkringskassan, dock bär jag inom mig det stigma som ”tvångspensioneringen” ledde till. Känslan av inte riktigt duga och snabbt stoppas in i ett system för att inte synas i arbetslöshetsstatistiken (en taktik som förgående regering körde kraftigt med och som jag och många i mina generationskamrater fick känna av i slutet av 90-talet.)

Det blev regimskifte och nu gäller arbetslinjen, för ALLA. Pendeln pendlade rejält och ingen kan längre känna sig säker att få det ekonomiskt stöd via Försäkringskassan. I utredningen ”Brist på brådska – Betänkande av Utredningen om en översyn av aktivitetsersättningen” framgår att hårdare tag nu gäller. Av Svensk Handikapptidskrift framgår ”De nya reglerna för sjukförsäkringen gör att många har blivit utförsäkrade och därmed förs över från Försäkringskassan. I år räknar Arbetsförmedlingen med att 35 000 personer förs över. Nästa år tror man att antalet stannar på 18 000.
Hur många av dessa som faktiskt kan ta sig ut i arbetslivet är dock osäkert. Den som utförsäkras deltar under tre månader i vad som kallas Arbetslivsintroduktion. Under denna tid prövas personens arbetsförmåga och det avgörs om man kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller inte.” (SHT 2010-06-13)

Vet inte vad som är bäst – ”tvångspensionering” utan framtidshopp eller otryggheten utförsäkring. En gyllene medelväg vore kanske att föredra.

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med all pension från kassan