Etikettarkiv: Diskrimineringslagen

Diskrimineringslagen som morot och piska

, 16 november, 2010
3 svar

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.

3 svar

Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop

, 3 november, 2010
2 svar

Tror att många sitter och funderar på hur förslaget från Departementspromemorian, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, Ds 2010:20, ska tas emot av remissinstanserna. Jag tänker på hur förslaget skulle passa in i en effektiv politik för tillgänglighet och användbarhet för alla oavsett funktionsförmåga? Det borde vara självklart att utgå från allas behov och förutsättningar när vi människor utvecklar för eller erbjuder något till andra människor. Det är inte självklart och det görs inte i tillräcklig omfattning. Därför behövs olika åtgärder för att komma till rätta med bristerna i tillgänglighet. Diskrimineringsskydd är en av dessa åtgärder, varken mer eller mindre. Jag tycker förslaget är ett bra komplement till andra åtgärder, men det kommer inte i sig självt att leda till stora förändringar.

I den nya Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning beskrivs det allmännas ansvar för att personer med funktionsnedsättning ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Konventionen visar på bredden i frågan.

Tillgänglighet utgör en fundamental förutsättning för rättigheterna i konventionen. Saker som har med tillgänglighet att göra genomsyrar därför hela dokumentet. Redan i konventionens ingress nämns vikten av att ha med funktionshinder i strategier om hållbar utveckling. Av artikel 3 framgår att tillgänglighet är en av de allmänna principerna som ska finnas med i all tillämpning. I artikel 4 slås fast att både forskning och normering kring det ”universellt utformade” är ett allmänt åtagande. Med det ”universellt utformade” avses ungefär: tillgänglighet och användbarhet för alla som en kvalitet i all utformning. I artikel 9 om tillgänglighet beskrivs de olika tillgänglighetsområdena. Krav ställs på att ta fram och implementera miniminormer. Tillgång och tillgänglighet är sedan återkommande teman i de flesta rättighetsartiklarna.

Av artikel 5 följer att ansvar för att skälig anpassning erhålls. Förslaget som nu är ute på remiss är alltså i enlighet med det ansvar som följer av konventionen. Förslaget innebär att det i uppräkningen av olika typer av diskriminering införs en ny form av diskriminering. Det nya kallas ”bristande tillgänglighet” och innebär att diskriminering som har med tillgänglighet att göra införs inom alla områden med diskrimineringsskydd. Konkret innebär förslaget att om personer med funktionsnedsättning missgynnats genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte genomförts så är det diskriminering. Arbetslivet och högre utbildning där det länge funnits krav på att vidta skäliga åtgärder får samma reglering.

Många studsar kring begreppet skälighet och att det i förslaget till lagtext ges vägledning om hur skälighetsbedömningen ska göras. Men så är det: tillgänglighet och diskriminering innebär en prövning av skälighet. Det framgår av Konventionen och är så överallt i världen där det finns motsvarande diskrimineringsskydd. Jag tror dessutom att möjligheterna för det nya förbudet att fungera effektivt ökar om lagtexten vägleder kring vad skälighetsprövningen innebär. Det blir tydligare både för dem som riskerar att diskriminera och för dem som diskriminerats. En annan sak är att det kommer behövas information och utbildning om den nya bestämmelsen. Sådan kunskapsöverföring underlättas av tydlighet.

En av punkterna i förslaget om vad som ska omfattas av skälighetsbedömningen är att det ska ha betydelse om åtgärden för tillgänglighet behöver göras i enlighet med andra bestämmelser.
I andra länder till exempel USA och Norge har det huvudsakligen reglerats i diskrimineringslagstiftning vilka åtgärder som ska genomföras för tillgänglighet. I Sverige skulle en sådan ordning kännas främmande. Det beror på att vi redan har lagar, förordningar och föreskrifter för tillgänglighet i de olika samhällsektorerna. Norge hade exempelvis inga krav på tillgänglighet i sin bygglagstiftning innan deras diskrimineringslag kom. Vi har haft reglering sedan slutet av sextiotalet. Andra områden där det finns reglering är arbetsmiljö och transporter. Att ha ett sådant system för normering, är helt i enlighet med artikel 4 i konventionen.

Ett problem i Sverige har varit att det inte varit möjligt för slutanvändare att driva sin rätt enligt de regler som finns om tillgänglighet. Det nya förslaget täcker alltså en väsentlig lucka. Om det finns tvingande regler om tillgänglighet så ökar sannolikheten att en åtgärd ska bedömas som skälig. Alltså, begreppet skälighet är inte statiskt det kan påverkas genom lag, förordning och föreskrift. Det är inom de respektive områdenas normeringssystem som påverkansarbetet bör ske. Då är inte skäligheten i fokus. Snarare vad som är möjligt och effektivt.

Inte minst erfarenheterna från USA visar på vikten av att inte fokusera för mycket på lägsta nivåer. I förslaget hanteras det genom att lyfta fram att också andra inte tvingande riktlinjer och standarder fyller en viktig funktion. De visar på vad som är möjligt att göra och hur. Det kan vara Handisams riktlinjer till vägledning för statliga myndigheter att uppfylla förordningen om de statliga myndigheternas ansvar eller frivilligt överenskomna standarder. Det är viktigt med förankring och dialog mellan myndigheter, forskare, branscher och slutanvändare. En sådan dialog om tillgänglighet och användbarhet för alla är avgörande för att riktlinjer och standarder ska användas och leda till faktiskt förbättring.

Sammanfattningsvis är det föreslagna utvidgade diskrimineringsskyddet för bristande tillgänglighet ett bra och nödvändigt förslag. Men jag tror liksom utredaren att det är viktigt med flexibilitet, pragmatism och kreativa lösningar. Erfarenheten säger att det som är nödvändigt för dem med särskilda behov underlättar eller är bekvämt för resten. För att nå de bästa resultaten kommer det att krävas en ökad medvetenhet om tillgänglighetens och användbarhetens betydelse för en ökad kvalitet i olika verksamheter. En rad olika åtgärder behövs, ny politik, nya normer och kontinuerlig dialog. Den dialogen brinner jag för och särskilt när den leder till konstruktiva och kreativa lösningar som gör det bättre för fler i vår gemensamma vardag.

2 svar

Idéer till den framtida handikapprörelsen

, 25 augusti, 2010
4 svar

För tjugo år sedan, 26 juli 1990, undertecknade den förre amerikanske presidenten George Bush utanför Vita huset, den amerikanska diskrimineringslagstiftningen ADA –  denna lagstiftning som lett till så stora förbättringar av tillgängligheten i det amerikanska samhället för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt höll han ett tal där han lyfte fram Sverige:

This historic act is the world’s first comprehensive declaration of equality for people with disabilities—the first. Its passage has made the United States the international leader on this human rights issue. Already, leaders of several other countries, including Sweden/…/have announced that they hope to enact now similar legislation.

Tjugo år senare, valåret 2010, vet vi att någon svensk liknande lagstiftning som ADA ännu inte har införts. Däremot har många andra länder tagit det steget. Att läsa den amerikanske presidentens tal så här många år efteråt väcker funderingar. Att Bush nämner Sverige först av alla världens länder är knappast en slump. Det vittnar om den starka ställning Sverige då hade i internationella handikappolitiska sammanhang. Omvärldens intresse kretsade framförallt kring det faktum att vi lade ned institutionerna och byggde ut den svenska välfärdsstaten. Personer som betydde mycket för den handikappolitiska utvecklingen, t ex Bengt Nirje och Karl Grünewald bjöds in som experter till en rad länder, inte minst USA. Den internationella rättighetsrörelsen för personer med utvecklingsstörning – People first – har sina rötter i Sverige. När den internationella handikapprörelsen radikaliserades på 1980-talet, t ex när Disabled Peoples International (DPI), bildades var representanter från den svenska handikapprörelsen i högsta grad involverade.  I slutet på 1980-talet drev Sverige frågan att en FN-konvention för personer med funktionsnedsättning skulle införas. Det blev ingen konvention då – istället blev det FN:s standardregler 1993 med svensken Bengt Lindqvist som den förste särskilde rapportören. Sedan dess har den svenska ledstjärnan inom den internationella handikappolitiken slocknat. Den progressivitet vi än gång var kända för finns inte längre.

Som många inlägg på bloggen fulldelaktighet.nu vittnar om så har de funktionshinderpolitiska frågorna en svag ställning i den svenska samhällsdebatten.  Det utanförskap som personer med funktionsnedsättning upplever i form av bristande tillgänglighet och diskriminering engagerar inte politiker eller media. Debatten är betydligt mer levande i många andra länder. LSS var oerhört betydelsefull men alltför många beslutsfattare invaggades i tron att nu behövdes inte längre fler åtgärder. Handikappolitiken övergick från ett politiskt reformområde till ett politikområde som i princip bara behöver administreras och inte byggas ut. Ungefär som med kärnkraften.  I princip har det inte genomförts en enda större reform inom handikappolitiken efter LSS.

Då kommer naturligtvis frågan – vad beror detta på? Det finns inget enkelt svar på frågan. Men en sak som jag tror har bidragit är handikapprörelsens politiska och ideologiska försvagning. Handikapprörelsen gick på sätt och vis vilse på 1990-talet och har ännu inte riktigt hittat ut ur mörkret. 90-tals krisen med den stora arbetslösheten ledde till en politisk omprövning av synen på offentlig sektor och välfärd som lösning på samhällsproblem. I det förändrade politiska klimatet hade handikapprörelsen svårt att ställa om. Man hade blivit van vid att sitta tillsammans med politikerna och diskutera. På kongresserna kom både statsråd och ibland statsministern. Lösningen var i princip alltid nya välfärdspolitiska program.  Dessa program utformades i utredningar där handikapprörelsen satt med som experter. Det förändrades under 1990-talet och rörelsen hade inget riktigt motvapen. Istället har rörelsen alltför mycket fastnat i eviga interna organisationsdiskussioner endast avbrutna av uppgivna suck och stön om omvärldens bristande intresse – ”ingen lyssnar på oss längre”.

Denna handlingsförlamning är i bjärt kontrast till hur jag upplever den amerikanska handikapprörelsen. Den är vitalare, stoltare, kreativare och skickligare – inte minst när det gäller lobbying. Delvis beroende på den amerikanska politiska kulturen. Eftersom det politiska systemet är så komplicerat måste man ligga på alla politiska beslutsfattare hela tiden. Att kämpa ända in i kaklet är helt enkelt en förutsättning för framgång. Att hänga läpp för att ett remissvar inte får gehör funkar helt enkelt inte i staterna.

I somras besökte jag NCIL, som är den amerikanska Independent Livingrörelsens nationella organisation. Ett myller av gräsrötter och aktivister. En dag ägnades åt att träffa amerikanska politiker och detta förbereddes noga i olika grupper. Det handlade inte om att några centrala ombudsmän skulle göra en uppvaktning utan att gräsrötter skulle beskriva hur verkligheten såg ut och ställa krav. Men också insikten om att man måste väcka politikernas intresse. En erfaren aktivist betonade:

– Kom ihåg att det handlar om att bygga upp relationer. Börja alltid med att kolla vad de har tagit för handikappolitiska initiativ tidigare och uttryck er uppskattning för det – även om det råkar vara 20 – 30 år tillbaka i tiden!

Detta förhållningssätt handlar inte om inställsamhet utan om professionalism. På samma sätt ser man på ledarskap. Den främsta lobbyorganisationen American Association of People with Disabilities (AAPD) genomför varje år ett program där yngre personer med funktionsnedsättning får göra praktik i kongressen. På detta sätt förs kunskapen om påverkan vidare till nya generationer av aktivister. En annan skillnad i inställning är att nästan alla organisationer är cross-disability, dvs organiserar sig över funktionshindergränserna snarare än enskilda diagnoser. Det skapar en vitalitet och solidaritetskänsla inom rörelsen som vi har mycket att lära av. Fulldelaktighet.nu kan vara grunden för en sådan rörelse även i Sverige. Det behövs en vitalisering som enbart samtal, där åsikter och förslag bryts mot varandra, kan skapa. För att skapa ett sådant klimat behövs arenor och forum som denna blogg.

Men det behövs även mer kreativa förslag. De politiska partierna har existensproblem till följd av att allt färre vill bli medlemmar och engagera sig i de politiska partierna. Därmed krymper den interna partidebatten och partierna blir allt mer beroende av idéer och förslag utifrån. Detta är också motivet till att allt fler organiserade intressen i Sverige startar tankesmedjor och knyter till sig forskare. Genom forskning, fakta och välunderbyggda utredningar ökar möjligheterna att få genomslag. Så arbetar handikapprörelsen i USA och i Storbritannien. Varför inte lära av dem?

4 svar

Ett förvarstal för alla ”bittra invalider”!

, 15 augusti, 2010
4 svar

Kanske gick jag åt för hårt mot Sveriges mönsterkrympling numer ett David Lega i mitt förra inlägg, men detta var bakgrunden till mina ord och min åsikt.

Jag tillhör en av de första generationerna barn och ungdomar där det var självklart att jag skulle växa upp hos min familj, i min hemstad, och inte på institution. Under min uppväxt fick jag ofta hör hur bra det var att bo i Sverige om man hade ett ”handikapp”. Här fick vi hjälpmedel gratis, färdtjänst och kunde gå inkluderad i skolan. Landet Lagom var helt enkelt bäst att bo i om man hade ett ”handikapp”.

I tonåren hade jag precis börjat använda rullstol på heltid. Det var inte längre självklart att gå hem till kompisar för där kom jag inte in på grund av trappor. Inte heller kunde jag träffa mina vänner på fritidsgården för där kom jag inte heller in.

Under högstadiet fick jag höra saker som: ”Emma behöver inte vara med på gympan”, ”Emma behöver inte ha träslöjd”, ”Emma behöver inte vara med på tekniklektioner”, ”Emma behöver inte vara med på friluftsdagar”, ”Emma behöver inte ha praktik”. I efterhand har jag tänkt på att allt detta berodde på att det inte var tillgängligt. Jag kunde inte delta vid gymnastik, träslöjd, friluftsdagar, praktikperioder på grund av att det var otillgängligt. Det var inte någon i min omgivning; skola, föräldrar eller habilitering som tyckte att det var fel. Det bara var så och då var det bättre att jag slapp vara med. Jag blev liksom ”bortplockad”.

Mina upplevelser från tonåren bidrog till en känsla av att det var ok att inte vara med på allt, det var ju mitt fel, jag satt i rullstol och det var ju självklart att jag inte skulle vara med.

I tonåren kände jag hur min värld krympte, jag började känna mig instängd. Kommer ofta ihåg hur små hinder i miljön kunde vara helt avgörande för om jag skulle kunna vara med eller inte. Hur alla besvikelser och svårigheter på grund av otillgängligheten gjorde mig mer och mer osäker. Jag valde allt mer ofta att endast gå till platser och miljöer som fungerade för att jag inte ville bli besviken, inte ta diskussionen om ”att vi kan bära dig upp”, ”att du kan ju gå den där bakvägen genom köket” eller ”Tyvärr så kommer man inte in med rullstol här, men det är ju så med sådana hära hus”.

I våras gick jag, tillsammans med den lokala handikapprörelsen, lokala politiker och tjänstemän och tittade på (o)tillgängligheten i centrala Norrköping. Vi såg uteserveringar som tvingade ut oss i gatan och reklamskyltar för lokala näringsidkare som personer med nedsatt syn lätt skulle kunna gå in i. När vi skulle summera våra intryck sa min kloka kollega Gunnar, som inte har en funktionsnedsättning, ”Det krävs ett oerhört mod att med nedsatt rörelsehinder eller syn att överhuvudtaget våga röra sig ute på stan, med alla hinder som ständigt är i vägen” och jag tänkte att Gunnar hade en viktig poäng.

Nya platser och miljöer krävde mod och jag fick uppmana kraft för att våga. En speciell händelse var när jag ville gå på bio på det lokala konstmuseet. Hur jag oroade mig och ängslades över att det nog inte skulle gå, att jag nog inte skulle komma in och hur jag tillsammans med en personlig assistent la upp en strategi för vad som skulle hända om det var en kant eller trappa i vägen. Vi gick dit och jag kom in utan problem! Det gav mig mod att våga mer.

Eller som den gången jag vågade åka spårvagn i min hemstad, inte alltid superenkelt men det funkade. En helt ny värld öppnade sig för mig. Att våga och vinna gav mig känslan av att vilja ha mer, att inte nöja mig. Att ta för mig och kräva mer.

Mitt engagemang i Marschen för tillgänglighet och min fasta övertygelse om att OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING är inget som har varit självklart för mig. Det har varit en resa mot en personlig insikt. Men efter att ha skaffat mig mod att vilja och kräva mer började jag se på mig själv i relation till det samhälle jag lever i.

Det var inte mig det var fel på. Jag kommer aldrig att kunna gå igen så då måste ju samhället jag lever i ändras, då det är något som går att ändra. Landet Lagom var helt enkelt inte bäst längre. Kom av en slump in på Marschens hemsida under första året den var igång: Svart på vitt stod det: Otillgänglighet är diskriminering. Och för mig var det helt självklart att det var så. Jag är diskriminerad varje gång jag utestängs.

Jag åkte upp till Stockholm med min lokala handikapporganisation och gick Marschen 2005. Rejält nervös undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga gå med. Var det inte lite väl radikalt? Att liksom skrika ut över centrala Stockholm att jag var diskriminerad, att jag lever i ett samhälle som inte räknar att jag ska vara med. Att jag lever i ett samhälle som inte ser mig som en fullvärdig medborgare som ska ha samma möjlighet till delaktighet som andra medborgare. Men jag skrek som jag aldrig har skrikit förut och jag kände en enorm stolthet, både över mig själv för att jag tog ställning och ställde krav, men också för att vi alla med olika funktionsnedsättningar och utan funktionsnedsättningar gemensamt krävde att nu fick det vara nog.

Det är inte självklart att personer med funktionsnedsättningar ser sig själva som diskriminerade på grund av otillgänglighet och det är inte heller en accepterad tanke bland människor utan funktionsnedsättningar. Jag har många gånger i Landet Lagom är bäst fått ta diskussionen om att människor med funktionsnedsättning diskrimineras på grund av otillgänglighet.

Jag tror även att detta är en av anledningarna till att inte fler människor med funktionsnedsättningar och organisationer som ska driva frågor av vikt för sina medlemmar inte deltar i Marschen och driver frågan.

Jag och Hans Filipsson som även han är språkrör i Marschen för tillgänglighet diskuterade en gång att vi under en dag skulle räkna alla gånger vi diskriminerades på grund av otillgänglighet. Det lät som en bra idé men så sa jag att vi både omedvetet och medvetet anpassar oss. Vi vet vad som funkar och vad som inte funkar.
Några exempel av otillgängligheten i vardagen för mig är:

  • Att sitta ute på huvudgatan och växla pengar till utlandsresan
  • Att äta middag på restaurang utifrån var jag kommer in och inte vad jag är sugen på
  • Att inte kunna hämta sina syskonbarn på dagis
  • Att inte kunna leka med sina syskonbarn på en offentlig lekplats
  • Att inte kunna åka med kollektivtrafik eller tåg
  • Att vara en ”logistikcentral” i livets alla delar – Jag är alltid den som bokar konferenser och lokaler på jobbet eller bestämmer var vi ska gå ut käka med familj och vänner – allt utifrån var jag kommer in eller ej
4 svar

Marschera

, 26 juli, 2010
2 svar

Marschen för tillgänglighet har marscherat och marscherat. Den har nu marscherat sedan år 2003, varje år. Den har marscherat i synnerhet i Stockholm, men numera också på en rad andra orter runt om i landet.

Den marscherar för att demonstrera kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning – rörelsehindrade, synskadade och alla de som berörs av rådande otillgänglighet. Och den begär en lagstiftning som fastställer bristande tillgänglighet som diskriminering.

För egen del har jag alltid applåderat Marschen. Bosatt i det fjärran Skåne har jag av olika skäl varit förhindrad att personligen delta i marscherandet i Stockholm, men Marschen har självklart alltid haft mitt stöd. Som mångårig företrädare för funktionshinderrörelsen och utifrån egen nästan livslång rörelsehindererfarenhet har jag verkligen vetat varför Marschen marscherar!

Efter så många år kan man tycka att det är nog marscherat. Man borde vara framme. Några kamrater på denna blogg som varit med och marscherat markerar mycket riktigt hur milt uttryckt irriterade de är för att det måste marscheras och marscheras. De formulerar i skiftande ordalag sitt illamående över partiföreträdare som det ena året efter det andra ställer upp på marschmålet och framhåller hur angeläget det är att bristande otillgänglighet äntligen ska stämplas som diskrimineringsgrund.

Det ska bara utredas lite till, först!

Gång på gång har Marschen förvisso nått marschmålet för dagen – men aldrig Målet = diskrimineringslag mot otillgänglighet. Som sagt, nog kan man tycka att det är nog marscherat. Just därför är det desto viktigare att slå fast att Marschen ingalunda marscherat förgäves! Ty Hans Filipssons och Emma Johanssons och deras medarbetares envisa vägledning har nått långt. Det må vara att Marschen och deras stödorganisationer inte lyckats driva beslutsfattarna till vägs ände och den eftersträvade fullständiga framgången – men utan deras ihärdighet skulle vi varit betydligt längre från Målet.

För visst har jämlikheten ett pris. Att ett klubbslag i Sveriges riksdag förkunnar att bristande tillgänglighet är diskriminering innebär på intet vis att vårt samhälle över en eftermiddag blir tillgängligt – eller att all otillgänglighet blir diskriminering i lagens mening. När det gäller den befintliga äldre bebyggelsen kommer med all sannolikhet ombyggnadskostnader och pengar spela stor roll för vad som definieras som diskriminering och vad som till följd av omständigheterna ses som ”skäliga” hinder.

Så jag misstänker starkt att Marschen ännu en tid gör bäst i att behålla marschkängorna på, hjulen rullande och kryckorna startklara!

2 svar

Avskaffa otillgänglighetens apartheid

, 29 maj, 2010
3 svar

År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.

3 svar