Etikettarkiv: Diskriminering

Om tillgängligheten på Göteborg International Film Festival

, 21 mars, 2011
Lämna ett svar

Mitt i förberedelserna för årets upplaga av Göteborg International Film Festival fick jag ett mail från en person som tyckte att vi hade en del att jobba på. Erik Ljungberg hade en hel del åsikter om våra salonger. Den tiden på året är stressnivån på topp och den första reaktionen på alla nya förslag är att svara snabbt och lagom undvikande. ”Självklart kan vi bli bättre, vi lovar att jobba på det till nästa år men resurserna är små och…” Det hade varit så enkelt.

Göteborg International Film Festival är en av Europas verkligt stora publika filmfestivaler. Varje år lockar våra arrangemang till omkring 200 000 besök och under tio dagars tid i månadsskiftet januari-februari visar vi ungefär 450 filmer från 70-talet länder. Det är stora siffror och mycket att vara stolt över. Men mailet från Erik Ljungberg visade en verklig blotta i vårt utbud. På punkt efter punkt visade han hur illa det stod till med tillgängligheten i flera av de salonger där vi presenterar vårt program. En del saker var vi medvetna om och försökte redan hantera, annat kom som ovälkomna överraskningar och längst ner stod ett telefonnummer. Plötsligt hade jag ett val. Antingen trycka på send och fortsätta sticka huvudet i sanden, eller också ta chansen att få reda på mer.

Jag valde det senare. Festivalen erbjöd två VIP-pass mot möjligheten att bli granskade ur ett nytt perspektiv. Resultatet blev en genomlysning av de lokaler vi jobbar i och en kontroll av hur våra rutiner och utbildningen av vår egen personal fungerar. Det var oerhört nyttigt, viktigt och enkelt.

Festivalen begränsas av att vi är hyresgäster i redan befintliga lokaler och därför inte kan styra över alla tekniska detaljer och all utformning. Men vi kan vara medvetna om de problem som finns och ständigt påtala dem i alla kontakter med våra hyresvärdar. Vi kan också bli tydligare med hur oerhört viktig vi tycker att den här frågan är. Göteborg International Film Festival är till för alla – oavsett ålder, kön, modersmål, hårfärg eller hjälpmedel. Det är grunden i vad vi gör och det är också ett avgörande krav på vår verksamhet från viktiga bidragsgivare som Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen.

Vi väljer att ta vara på de brister vi har och de fel vi gör, så att vi kan utvecklas och bli en bättre arrangör för varje dag som går. Undersökningen av hur vi fungerar var ett viktigt verktyg i det jobbet. Den ger oss möjlighet att förbättra både enkla tekniska saker och insikter om hur vi kan bli bättre på att utbilda vår egen personal och göra dem medvetna om hur lite som faktiskt krävs för att alla ska kunna delta i våra arrangemang på lika villkor.

Slutsatsen är så enkel. Där den som använder rullstol behöver hjälp för att komma över en tröskel, kan den som går behöva hjälp att upptäcka sin blinda fläck och alla hinder i omgivningen. Därför är min uppmaning till alla som jobbar med publika arrangemang av något slag – ta hjälp och ta resultaten på allvar! Med lite mer kunskap är det verkligen rätt enkelt att vända oöverstigliga hinder för många till en bättre och mer tillgänglig miljö för alla!

Lämna ett svar

Om att vara döv ledamot i Lidingö kommunfullmäktige

, 29 november, 2010
14 svar

Idag är det mitt första möte i fullmäktige.

1880 förbjöds döva att använda teckenspråk. Vi skulle undervisas i orala metoden – vi skulle tala svenska. Först efter hundra år – år 1981 – blev teckenspråket officiellt dövas första språk. En historisk händelse.

I torsdag träffade jag kommunfullmäktiges ålderman, eller vad nu en mycket tidig ordförande kallas, samt kommunfullmäktiges nya ordförande, som är döv på ena örat, och kommunfullmäktiges sekreterare.

Dessa tre män hade förhalat och krånglat angående detta möte då sekreteraren inte förstod behovet av ett möte innan fullmäktige. Jag förklarade att det inte är så lätt att förklara detta med tolkar och placering över mail utan att det lättast förklaras på plats i salen. Efter mail från min partikollega Pontus Jansson gick de tre herrarna med på ett möte, men då fick jag boka tolk själv. Givetvis fick jag ingen tolk då framförhållningen inte var lång alls. Jag gick på mötet ändå, utan tolk, men med min partikollega Pontus Jansson.

På detta möte fick jag då diskutera tolkarnas placering osv och de kom då på att jag och tolkarna kunde få sitta i ett hörn utanför de övriga, men min plats skulle vara längst bort från scenen och talarstolarna. Märkligt nog har en kvinna i ett annat parti blivit placerad längst fram trots att hon inte hamnar i den ordningen och hon är hörselskadad. Likadant med en annan hörselskadad kvinna i ett annat parti.

Ja, det var det. Sen kom vi till den praktiska frågan med bärbar mikrofon till tolken som ska tolka vad jag säger i talarstolen.

Nej, men det kunde de inte gå med på. Du talar ju så bra?! Ja, alla döva kan tala. Det är väl inte mitt fel att jag talar bäst i Sverige, jag kan inte höra iallfall.

De tre herrarna hänvisade till ett fall som gått upp i domstol. En fullmäktigeledamot hade pratat turkiska i talarstolen, sitt modersmål. Domen sa att han inte fick tala sitt modersmål i talarstolen utan var tvungen att tala svenska. Detta menade de tre herrarna var det som gällde. I talarstolen får jag tala svenska inget annat.

Detta år 2010, det år då vi politiker lovade att Stockholm skulle vara Sveriges tillgängligaste stad.

Vad ska det bli nu? Alla döva som kan tala ska tvingas tala svenska igen?

Ska alla som är rullstolsburna och kan stå tvingas stå i talarstolen då?

Idag kl 15 gäller det. Välkomna att heja på!

Hälsar Anna och en chockad dövvärld.

Hur slutade det? Anna rapporterar den 1 december:

Nu ville jag ge en rapport till er alla hur det gått för mig som döv ledamot i fullmäktige på Lidingö.

Alla upprördes av det faktum att jag blivit tillsagd att tala och att jag inte fick valfrihet att teckna. Det var tidningar och radioreportrar och representanter för HRF som ringde, både till min kollega och tillika gruppledare Thomas Bengtsson och till kommunfullmäktiges sekreterare och kommunfullmäktiges ordförande.

Jag träffade också ordföranden av ren slump en gång till innan det var dags för första mötet igår och då försökte jag återigen förklara vilken enorm katastrof detta beslut skulle bli för alla teckenspråkiga och döva.

När väl mötet började och mina tre kollegor och jag och mina två tolkar och en reporter med  filmkamera fanns på plats så var det iallafall en början.

Efter lite bollande hit och dit med mina kollegor (hörande kanske inte fullt ut förstår riktigt allvaret i denna fråga) så väckte jag istället en ordningsfråga där jag på teckenspråk bad herr ordförande att få använda dövas första språk, teckenspråk, i talarstolen. Tolken översatte tydligen till belåtenhet för ordförande svarade ”Ja, det går bra, om tolken kan översätta det du säger till svenska.”

Ett stort TACK! Både till de som hjälpt till att påverka i detta och till ordförande som tog detta kloka och modiga beslut.

Jag drar en lättnades suck!

14 svar

Diskrimineringslagen som morot och piska

, 16 november, 2010
3 svar

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.

3 svar

Min ”Idol”

, 19 oktober, 2010
3 svar

En ny säsong av ”Idol” har nyss kommit igång för hundrafjärde gången. Idoler och förebilder kan komma i olika skepnader.

När jag var barn och tonåring för nästan tjugo år sedan var det väldigt sällan jag såg några personer med funktionsnedsättningar på stan. Andra barn och ungdomar med funktionsnedsättningar träffade jag på den röda gummimattan eller i den klorstinkande bassängen på alla sjukgymnastikpass på barnhabiliteringen. Jag behövde förebilder, vuxna förebilder, som hade funktionsnedsättningar och som jag kunde spegla mig i. Det var nog inte riktigt förrän jag hamnade på Stil som jag kände mig riktigt hemma. Där fanns människor som jag kunde relatera till, känna igen mig i och människor som utmanar mig i mitt tankesätt och föreställningar om hur saker och ting är.

Sedan har jag under årens lopp kommit på att man måste hitta sina egna förebilder. En av mina stora förebilder är Tobias H, Tobbe brukar jag säga. Tobbe går andra året på gymnasiet och jag tror vi har känt varandra sedan han kanske var i tioårs åldern. Vi har samma ovanliga funktionsnedsättning och endast det gör ju att man blir lite nyfiken på varandra och jämför och diskuterar olika saker och situationer som uppstår. Sedan är Tobbe med i en grupp med unga vuxna med funktionsnedsättningar som jag har i jobbet.

Tobbe är min stora förebild för att han är modig och inte alltid väljer de lätta och enkla lösningarna. När jag var sjutton vågade jag knappt säga hej till folk och om jag skulle någonstans var det färdtjänst som gällde som mamma bokade. Tobbe tar pendeltåget varje dag till skolan och det var genom Tobbe som jag fick mod att prova och åka med det lokala pendeltåget. Han visade att det funkade och då tänkte jag att det även skulle funka för mig.

Om något är fel så tar Tobbe ingen skit utan har bland annat anmält bristande tillgänglighet till Diskrimineringsombudsmannen.

Den största anledningen varför Tobbe är min idol är för att han har ”sparkat” sin mamma som sin personliga assistent. Hur många människor som är berättigade till personlig assistans skulle överhuvudtaget våga ge någon av sina anhöriga kicken. Att då vara sjutton år och våga göra det kräver ett oerhört mod och självkänsla.

Tobias

3 svar

Ett förvarstal för alla ”bittra invalider”!

, 15 augusti, 2010
4 svar

Kanske gick jag åt för hårt mot Sveriges mönsterkrympling numer ett David Lega i mitt förra inlägg, men detta var bakgrunden till mina ord och min åsikt.

Jag tillhör en av de första generationerna barn och ungdomar där det var självklart att jag skulle växa upp hos min familj, i min hemstad, och inte på institution. Under min uppväxt fick jag ofta hör hur bra det var att bo i Sverige om man hade ett ”handikapp”. Här fick vi hjälpmedel gratis, färdtjänst och kunde gå inkluderad i skolan. Landet Lagom var helt enkelt bäst att bo i om man hade ett ”handikapp”.

I tonåren hade jag precis börjat använda rullstol på heltid. Det var inte längre självklart att gå hem till kompisar för där kom jag inte in på grund av trappor. Inte heller kunde jag träffa mina vänner på fritidsgården för där kom jag inte heller in.

Under högstadiet fick jag höra saker som: ”Emma behöver inte vara med på gympan”, ”Emma behöver inte ha träslöjd”, ”Emma behöver inte vara med på tekniklektioner”, ”Emma behöver inte vara med på friluftsdagar”, ”Emma behöver inte ha praktik”. I efterhand har jag tänkt på att allt detta berodde på att det inte var tillgängligt. Jag kunde inte delta vid gymnastik, träslöjd, friluftsdagar, praktikperioder på grund av att det var otillgängligt. Det var inte någon i min omgivning; skola, föräldrar eller habilitering som tyckte att det var fel. Det bara var så och då var det bättre att jag slapp vara med. Jag blev liksom ”bortplockad”.

Mina upplevelser från tonåren bidrog till en känsla av att det var ok att inte vara med på allt, det var ju mitt fel, jag satt i rullstol och det var ju självklart att jag inte skulle vara med.

I tonåren kände jag hur min värld krympte, jag började känna mig instängd. Kommer ofta ihåg hur små hinder i miljön kunde vara helt avgörande för om jag skulle kunna vara med eller inte. Hur alla besvikelser och svårigheter på grund av otillgängligheten gjorde mig mer och mer osäker. Jag valde allt mer ofta att endast gå till platser och miljöer som fungerade för att jag inte ville bli besviken, inte ta diskussionen om ”att vi kan bära dig upp”, ”att du kan ju gå den där bakvägen genom köket” eller ”Tyvärr så kommer man inte in med rullstol här, men det är ju så med sådana hära hus”.

I våras gick jag, tillsammans med den lokala handikapprörelsen, lokala politiker och tjänstemän och tittade på (o)tillgängligheten i centrala Norrköping. Vi såg uteserveringar som tvingade ut oss i gatan och reklamskyltar för lokala näringsidkare som personer med nedsatt syn lätt skulle kunna gå in i. När vi skulle summera våra intryck sa min kloka kollega Gunnar, som inte har en funktionsnedsättning, ”Det krävs ett oerhört mod att med nedsatt rörelsehinder eller syn att överhuvudtaget våga röra sig ute på stan, med alla hinder som ständigt är i vägen” och jag tänkte att Gunnar hade en viktig poäng.

Nya platser och miljöer krävde mod och jag fick uppmana kraft för att våga. En speciell händelse var när jag ville gå på bio på det lokala konstmuseet. Hur jag oroade mig och ängslades över att det nog inte skulle gå, att jag nog inte skulle komma in och hur jag tillsammans med en personlig assistent la upp en strategi för vad som skulle hända om det var en kant eller trappa i vägen. Vi gick dit och jag kom in utan problem! Det gav mig mod att våga mer.

Eller som den gången jag vågade åka spårvagn i min hemstad, inte alltid superenkelt men det funkade. En helt ny värld öppnade sig för mig. Att våga och vinna gav mig känslan av att vilja ha mer, att inte nöja mig. Att ta för mig och kräva mer.

Mitt engagemang i Marschen för tillgänglighet och min fasta övertygelse om att OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING är inget som har varit självklart för mig. Det har varit en resa mot en personlig insikt. Men efter att ha skaffat mig mod att vilja och kräva mer började jag se på mig själv i relation till det samhälle jag lever i.

Det var inte mig det var fel på. Jag kommer aldrig att kunna gå igen så då måste ju samhället jag lever i ändras, då det är något som går att ändra. Landet Lagom var helt enkelt inte bäst längre. Kom av en slump in på Marschens hemsida under första året den var igång: Svart på vitt stod det: Otillgänglighet är diskriminering. Och för mig var det helt självklart att det var så. Jag är diskriminerad varje gång jag utestängs.

Jag åkte upp till Stockholm med min lokala handikapporganisation och gick Marschen 2005. Rejält nervös undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga gå med. Var det inte lite väl radikalt? Att liksom skrika ut över centrala Stockholm att jag var diskriminerad, att jag lever i ett samhälle som inte räknar att jag ska vara med. Att jag lever i ett samhälle som inte ser mig som en fullvärdig medborgare som ska ha samma möjlighet till delaktighet som andra medborgare. Men jag skrek som jag aldrig har skrikit förut och jag kände en enorm stolthet, både över mig själv för att jag tog ställning och ställde krav, men också för att vi alla med olika funktionsnedsättningar och utan funktionsnedsättningar gemensamt krävde att nu fick det vara nog.

Det är inte självklart att personer med funktionsnedsättningar ser sig själva som diskriminerade på grund av otillgänglighet och det är inte heller en accepterad tanke bland människor utan funktionsnedsättningar. Jag har många gånger i Landet Lagom är bäst fått ta diskussionen om att människor med funktionsnedsättning diskrimineras på grund av otillgänglighet.

Jag tror även att detta är en av anledningarna till att inte fler människor med funktionsnedsättningar och organisationer som ska driva frågor av vikt för sina medlemmar inte deltar i Marschen och driver frågan.

Jag och Hans Filipsson som även han är språkrör i Marschen för tillgänglighet diskuterade en gång att vi under en dag skulle räkna alla gånger vi diskriminerades på grund av otillgänglighet. Det lät som en bra idé men så sa jag att vi både omedvetet och medvetet anpassar oss. Vi vet vad som funkar och vad som inte funkar.
Några exempel av otillgängligheten i vardagen för mig är:

  • Att sitta ute på huvudgatan och växla pengar till utlandsresan
  • Att äta middag på restaurang utifrån var jag kommer in och inte vad jag är sugen på
  • Att inte kunna hämta sina syskonbarn på dagis
  • Att inte kunna leka med sina syskonbarn på en offentlig lekplats
  • Att inte kunna åka med kollektivtrafik eller tåg
  • Att vara en ”logistikcentral” i livets alla delar – Jag är alltid den som bokar konferenser och lokaler på jobbet eller bestämmer var vi ska gå ut käka med familj och vänner – allt utifrån var jag kommer in eller ej
4 svar

Om att vilja vara ”älskad”

, 11 augusti, 2010
4 svar

Jag ser så många i våra led, det vill säga personer med olika funktionsnedsättningar, som i olika former uttrycker behovet av att vara accepterade eller till och med omtyckta – eller varför inte, älskade. Det gäller även mig själv – i hög grad – och jag antar att det är ett alldeles vanligt mänskligt behov.

Den längtan gör att vi då och då hamnar i situationer som krockar med verkligheten av den orsaken att våra liv och de behov som följer, inte sällan hamnar i konfrontation med omgivningen. Det är vid de tillfällena när vi måste ta strid och kamp – antingen i egen sak, för vars och ens enskilda behov eller i vår gemensamma sak, för våra samlade behov som vi kanaliserar genom olika föreningar och organisationer.

Den lättaste vägen att beträda kan vid första påseendet vara att bli ”snäll och foglig”, finna sig i det mesta och leva det liv som andra bedömer vara rätt och lagom. Vid det valet blir det mindre ”stök”. Men den vägen leder till förnekelse av oss själva och våra egna behov, så var och en med förmåga och kraft att ta tag i sitt eget liv, gör det. Och då blir det stökigt och bråkigt lite då och då i livet när olika ”fajter” måste tas för att jag som individ ska kunna behålla mitt människovärde.

De striderna gör mig obekväm – jag känner ju att de jag slåss emot inte alls tycker om mig. Jag är en ”kravmaskin” – precis som hela rörelsen har definierats i decennier – och en sådan kan man väl inte älska? Så jag har valt. Jag har valt att vara obekväm – i alla de lägen i livet som det krävs av mig. Jag tänker inte knycka några enkla poäng i tävlingen om att bli en allt igenom älskad person om det betyder att priset för det är min egen självrespekt.

Det betyder att jag numera ser att jag är diskriminerad när jag är det. Det leder till att jag upplever ett utanförskap i de sammanhangen – ett utanförskap som kränker mig som medmänniska och medborgare. Den kränkningen gör mig arg – och den vreden eldar på min ork att fortsätta kampen för var och en som enskild person och oss som kollektiv.

Det är ute att vara kränkt – ”i de lättkränktas land” – det är helt enkelt inte politiskt korrekt. Men det struntar jag i! Vår kamp för jämlika levnadsvillkor måste utgå från att vi vågar lyfta fram och påvisa utanförskapets ansikten i de olika former det tar sig. Vi måste våga vara obekväma och inga mesiga ja-sägare – även om det betyder att inte bli älskad…. av alla.
(… och kanske möjligen stå utanför partipolitiken… – funderar jag i dessa valrörelsedagar?)

4 svar

Personlig assistans enligt behov oavsett ålder, personkrets eller minimibehov!

, 28 juli, 2010
5 svar

I den s k Borgkommissionen som nyligen presenterades av tankesmedjorna Arena Idé och Timbro efterfrågas nya lösningar för att klara framtidens välfärd. ”Kravet på ökad standard och det stigande antalet äldre driver upp de offentliga utgifterna och kan bli ett hot mot den svenska finanspolitiken. Rapportens titel är optimistisk: ”Vi har råd med framtiden men då krävs en långsiktig och sammanhållen politik för välfärdens finansiering”.

Hur ska Sverige klara de stigande offentliga utgifterna för den personalintensiva vård- och omsorgssektorn?  Kanske några erfarenheter och lärdomar från personlig assistans kan vara intressant här. På 80-talet ersatte vi kommunal hemtjänst med personlig assistans med valfrihet, egenmakt och självbestämmande enligt Independent Living-ideologin.

Personlig assistans är effektiv. Man kan få mer uträttat under en timme med personlig assistans än med hemtjänst där man ofta inte bestämmer vem som arbetar, med vad, på vilka tider och på vilket sätt. Det förutsätter att man är i stånd att formulera sina behov och bestämma över hur man vill ha det.  Men även om man inte är det, kan personlig assistans vara en lösning. 40 procent av kooperativet STIL:s medlemmar är barn eller vuxna som behöver en s.k. medarbetsledare – en anhörig eller en anställd i kooperativet som medlemmen har förtroende för – som kompenserar medlemmens arbetsledningsbrister. Lösningen fungerar oavsett ålder.

En timme hemtjänst hos brukaren är dyrare än en timme personlig assistans vilket beror bl a på organisationsformer och olika kollektivavtal. I hemtjänsten går den anställde från brukare till brukare efter ett centralt förutbestämt schema vilket innebär mycket gångtid och personalmöten. Många personliga assistenter arbetar enbart åt en person och varje arbetad timme kommer användaren fullt tillgodo. I en studie som Independent Living Institute lät utföra jämfördes Försäkringskassans faktiska kostnader för de utförda assistanstimmarna sedan 1994 med kommunernas hypotetiska kostnader för hemtjänst i motsvarande omfattning. Man kom fram till att för perioden 1994 – 2006 hade samma timantal utfört i form av kommunal hemtjänst kostat skattebetalaren sammanlagt 26 miljarder mer. Att personlig assistans är en kostnadseffektiv insats har också fastslagits av Socialstyrelsens rapport Personlig assistans enligt LASS ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och en nyss avslutad studie i Norge. Diskussionen om Försäkringskassans kostnader för assistansersättningen har inte tagit hänsyn till de kostnader som alternativa lösningar hade inneburit som exempelvis hemtjänst, gruppboende och andra institutionella vårdformer.  Framför allt har man inte med samma glöd diskuterat de intäkter som samhället får genom personlig assistans i form av ökad livskvalitet för de assistansberättigade och deras anhöriga, minskade behov av andra insatser som sjukvård, färdtjänst m m samt ökad sysselsättning.

Som en lösning på framtidens välfärd pläderar jag för en lösning där alla får rätten till personlig assistans oavsett ålder. Borgkommissionen borde analysera följderna av ungefär den här lösningen:

  • Rätten till assistansersättning får alla som behöver insatsen oavsett ålder, diagnos, personkrets eller minimibehov (alltså ingen 20 tim gräns e dyl för ”grundläggande behov”)
  • Finansieringen delas av Försäkringskassan, kommunen och en ny obligatorisk premiefinansierad försäkring för äldre som redan finns i exempelvis Tyskland, Österrike och Japan och som nämns av Borgkommissionens rapport. Efter en övergångsperiod skulle de tre källorna finansiera en viss andel av en persons assistanskostnader, exempelvis en tredjedel var.
  • Efter behovsbedömningen får den enskilde sina assistansmedel från Försäkringskassan som i sin tur debiterar kommunen och den nya försäkringen deras respektive andel av kostnaden i efterskott. Med dessa medel kan den assistansberättigade som hittills köpa sina tjänster från kommun och företag eller anställa sina assistenter själv genom medlemskap i ett kooperativ eller som arbetsgivare.

Den nuvarande lösningen med två separata system – ett för yngre personer med funktionsnedsättningar och ett för äldre människor med ”vanliga ålderskrämpor” –  är ologisk, orättvis och diskriminerande. Dagens och morgondagens äldre kommer att ställa högre krav på självbestämmande och livskvalitet. Vi alla har sett äldre släktingars problem när de behöver hjälp i det dagliga livet. Jag tror att allmänheten kommer att förstå och stödja assistansersättningen bättre när man vet att den kan höja allas livskvalitet och värdighet oavsett ålder.

5 svar