Etikettarkiv: Barcelona

Ska vi söka OS eller mainstreama?

I förra veckan skulle jag åkt till Japan på semester. Men det gick inte av väl kända skäl. Istället åker jag till Barcelona. Den katalanska staden har sin egen givna plats i den funktionshinderspolitiska historien. Hit har jag velat komma länge. I många år har jag i tillgänglighetssammanhang hört olika personer referera till Barcelona. Staden som prioriterat tillgänglighet och som bedrivit ett genomgripande förändringsarbete. Ett föredöme. Allt började med OS 1992. Till äran att stå som värd för Olympiska spelen hör även att ansvara för de efterföljande Paralympics – ett arrangemang med tusentals idrottsmän med olika funktionsnedsättningar. Dessa idrottsspel tycks resultera i kraftansträngningar hos värdstaden. Nationell stolthet i kombination med att befinna sig i världens fokus gör att gränser flyttas. Det omöjliga blir möjligt. Hinder för tillgänglighet försvinner. Hissar installeras. Tillgängliga bussar köps in. Inte bara i Barcelona. Samma förbättring har skett i de andra OS-städerna.  Att stödja och uppmuntra länder och städer att söka OS-värdskapet är allt av att döma en god funktionshinderspolitisk strategi. Men eftersom sannolikheten för att få denna åtråvärda uppgift begränsas av att ”många äro kallade, få är utvalda” så måste de flesta länder och städer söka andra vägar för förbättrad tillgänglighet. Under mina år i funktionshinderspolitiken jag har brottats och funderat över denna problematik. Vad är rätt väg och hur når man bäst resultat? I detta blogginlägg ska jag försöka bena upp olika strategier som brukar tillämpas och erfarenheterna av dessa.

Under senare delen av 1990-talet var jag mycket politiskt aktiv i socialdemokraterna. Något jag då var särskilt stolt över var när Stockholms arbetarkommun antog en motion jag skrivit för Handikapprörelsens socialdemokratiska förening (HSF) räkning om att Stockholm skulle bli Europas tillgängligaste huvudstad 2005.  Eftersom vi visste att arbetarkommunen hade en historia av att anta motioner som inte alltid blev verklighet låg vi i HSF på den dåvarande kommunalpolitiska ledningen. Efter ett möte med finansborgarrådet Mats Hulth tycktes motionen innehåll ha fått fotfäste för att bli realpolitik. Försäljningen av det kommunägda Birka energi (nuvarande Fortum) inleddes 1998 och resulterade i att det fanns ekonomiska resurser.  Försäljningen var inte okontroversiell så det fanns säkert politiska skäl att hitta bra ändamål för den nya rikedomen. Stockholm stad avsatte 100 miljoner kronor per år för tillgänglighetsåtgärder. En hiskelig summa då. Den politiska målsättningen kom att bli att Stockholm skulle bli världens tillgängligaste huvudstad år 2010. Hur resan dit exakt gick till vet jag inte. Men både målsättningen och medlen har levt kvar – oavsett politisk majoritet. Det intressanta är att Stockholms politiker för mer än tio år sedan valde att koppla samman en politisk målsättning med att reservera en viss mängd pengar.  Denna subventionsmodell har visat sig ha både möjligheter och problem. Inte bara i Stockholm. Att avsätta en viss summa pengar kan vara frestande för att få igång en utveckling. Det är synligt och konkret. Pengar kan riktas och resultat redovisas. Det går att behovsanpassa genom att åtgärder som kräver större insatser kan få mer pengar för att åstadkomma resultat. Det går att stimulera så att till exempel nya tekniska lösningar kommer fram. Men riktade pengar kan också drabbas av det man kan benämna som projektsjukan. Med nya medel sätter verksamhet igång men upphör ofta i samma stund som pengarna tar slut. Det blir också lätt för andra att avvakta eller inte ta sitt ansvar förrän pengar kommer. Tillgänglighet blir strikt en finansieringsfråga och inom en avgränsad verksamhet. I Stockholm har det varit uppenbart att tillgänglighetsfrågan inte varit något som genomsyrat stadens verksamhet eftersom t ex nybyggnation med tillgänglighetsproblem har tillåtits. Den förbättrade tillgängligheten blir mer fläckvis än genomgående.

Den andra modellen är att satsa på en strategi som benämns som mainstreaming. Det innebär att  man sätter upp ett politiskt mål att alla ska beakta ett visst perspektiv. Jämställdhetspolitiken är kanske det främsta exemplet på ett sådant tillvägagångssätt. När jag jobbade med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken studerade vi mycket hur andra politikområden och länder hade arbetat med genomförandet. Ett av de länder vi tittade på var Norge. I Norge hade man antagit flera nationella handlingsplaner för handikappolitiken under 1990- och  2000-talet. Gemensamt för dem var att handlingsplanerna bands ihop med projektpengar för än det ena och än för det andra, dvs i enlighet med subventionsmodellen. Denna väg valdes inte med den svenska handlingsplanen. Med undantag för bemötandefrågan fanns inga projektmedel till handlingsplanen. Istället blev det mainstreamingsmodellen som styrde utformningen av handlingsplanen. Fördelen är att det är tydligt att alla ska beakta frågan, ingen kan säga att perspektivet inte berör dem. Det stämme väl överens med det synsätt som länge gällt inom området nämligen ansvars och finansieringsprincipen. Enkelt uttryckt innebär den att varje ansvarig för en verksamhet ska se till att den är tillgänglig för alla och att kostnaderna ska finansieras på samma sätt som andra kostnader. En svaghet med mainstreamingsmodellen kan sammanfattas med: allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Det fordras i praktiken tydlig styrning och resultatredovisning för att mainstreamingsmodellen ska fungera. Ett annat problem kan man säga är rent politiskt och kommunikativt. Om man har subventionsmodellen som strategi så framgår det ganska tydligt vad som ska göras och vad som blir resultatet.  Denna tydlighet finns inte alltid med mainstreamingsmodellen vilket gör att det inte alltid är så lätt att kommunicera vad som egentligen har blivit resultatet av politiken.

Den tredje modellen har jag valt att benämna som den amerikanska standardiseringsmodellen. Den kan man säga innebär att man sätter upp tydliga krav på vad som ska göras och att sanktioner utgår för de som inte uppfyller kraven.  I USA har denna modell används på ett effektivt sätt för att förbättra den generella tillgängligheten genom de amerikanska diskrimineringslagarna. Jag har varit i USA vid flera tillfällen och det går inte att än att imponeras över mycket av det som har åstadkommits. Det är tydligt vad som ska göras. Tjocka manualer med föreskrifter anger vilka åtgärder som restaurangägare, kommuner, affärer, myndigheter ska vidta. Det ger effekt på bred plan. Men inte heller denna modell saknar problem. Det stora problemet är att detaljeringsgraden gör systemet trögt. Det tar tid och är omständigt att ändra föreskrifter vilket gör att de blir lätt ålderdomliga. Det är svårt för nya funktionshindersgrupper med behov att komma in i reglementet. Det gäller särskilt områden som IT-området där utvecklingen går snabbt. Inom arbetsmarknadsområdet så är utvecklingen mellan USA och Europa tydlig. Å ena sidan så har de amerikanska kraven lätt till att IT-produkter i allmänhet är mer tillgängliga än de europeiska konkurrenterna. Microsoft, Adobe, Apple osv har i sina standardprodukter tagit med olika former av tillgänglighetsåtgärder till följd av de amerikanska myndigheternas krav. Å andra har de hjälpmedel som amerikanska arbetstagare med funktionsnedsättningar fått av sina arbetsgivare hållit lägre och sämre kvalitet än i Sverige. I Sverige så går staten in och kan finansiera hjälpmedel vilket gör att de mer utgår från behov, medan i USA så håller sig arbetsgivarna till vad de måste göra enligt lagen vilket ofta blir enklast och billigast möjligt. Mininivån blir maxinivån.

Alla modeller har sina styrkor och svagheter alltså. Den enkla och definitiva lösningen saknas. Min egen slutsats av detta är att man måste kombinera modellerna och att de ska användas inom ett område där de fungerar som bäst. Jag tror även att vi behöver lära av varandra, länder emellan. I Sverige tenderar vi tro att vi alltid att vi ligger i framkant. Det gör vi, inom vissa områden, men inom andra områden inom funktionshinderspolitiken ligger i efter.

Men det är kanske ändå inte för sent för Stockholm att söka OS, eller?

Tillgänglighet vs. Kulturminne

Året då alla Enkelt Avhjälpta Hinder är nu till ända. Alla som i sin vardag hindras av ogenomtänkt arkitektur vet att denna målgång inte skett. Inget sjabbel på upploppet – frågan är om ens Sverige ställde sig på startlinjen i kampen mot otillgängligheten.

Ingen lagstiftning om att otillgänglighet måste rättas till finns och mycket av ansvaret har lämnats över vind för våg till oinformerade och ointresserade kommuner. Vissa kommuner har förvisso gjort ett ärligt försök – jag tänker först och främst på Lunds kommun som faktiskt inventerat Lund och lokaliserat problemen. Den kommun som jag bor i, Göteborg, representerar nog mer generellt hur kommunerna antagit denna utmaning. M.a.o. struntat i den helt. Av de 150 anmälningar som jag gjort till Diskrimineringsombudsmannen och stadsbyggnadskontoret har samtliga avslagits av anledningen att min anmälan inte var ett enkelt avhjälpt hinder – eller att byggnaden i fråga är för gammal och har ett allt för betydande kulturminne för att få göras någonting åt.

Låt mig påpeka att jag inte gjort anmälningar på några omöjliga objekt. Ett eller två trappsteg i modern stadsmiljö. De äldsta av husen som anmälts är gissningsvis från sekelskiftet och har renoverats många gånger. Åtgärder som att måla om, reparera, sätta in 3-glasfönster dra in el, telefon, vatten och bredbandsuttag har inte stött på patrull hos kulturminnesivrarna – utan det är först då det blir tal om avfasade kanter, ramp eller dörröppnare som anpassning ses som för stort ingrepp.

Vilken laglig grund har stadsbyggnadskontoret för sitt handlande?

Priset Access City Award delades ut i Europakommissionen i december 2010. De 4 nominerade städerna för Europas mest tillgängliga stad var Barcelona (Spanien), Àvila (Spanien), Köln (Tyskland) och Åbo (Finland). Priset gick till Àvila – en medeltidsstad i Spanien som gjorts tillgänglig för allmänheten. Priset delades ut av Belgiens kungligheter och då pristagaren höll sitt tacktal sa Borgmästaren från Àvila tyckte att det var en självklarhet att alla skulle kunna ta del av staden och det kulturminne från medeltiden som Àvila besitter. Då Borgmästaren sa ”alla” menade han också alla.

Àvila har anor från 1100-talet och många av byggnaderna i staden är ifrån perioden 1100-1400. Genom duktiga arkitekter och konservatorer behövde Àvila inte välja mellan tillgänglighet och kulturminne. Varför skall vi i Sverige tvingas göra det valet?

Àvila

66 städer sökte till Access City Award. Alla länder i EU sökte. Alla förutom Sverige.