Etikettarkiv: Arbetsmarknad

Kristdemokraterna: Fortsätt arbetet för tillgänglighet!

Almedals Special

Kristdemokraternas logotypIdag är det Kristdemokraternas dag i Almedalen och jag väljer att ha flera uppdrag kring personer med funktionsnedsättning. På morgonen svarade jag på frågor hos JAG – Jämlikhet, Assistans, Gemenskap och vid lunch är det utfrågning hos HSO. Ikväll kommer också Funkisbyrån att ha en modevisning på scenen före Göran Hägglunds tal, jättekul!

Många personer med funktionsnedsättning vittnar om att det finns tecken på ett perspektivskifte i synen på funktionsnedsättning, i positiv riktning. Samtidigt är många överens om att det i vardagen, hemma i bostadsområdet, i kommunen, är långt mellan ord och verklighet. Vår regering kunde snabbt efter tillträdet 2006 konstatera att arbetet gått för långsamt för att tillgänglighetsmålen skulle kunna nås i år. Det var inte svårt att se att bristerna var omfattande.

Strategin Enkelt avhjälpt som regeringen och Sveriges kommuner och landsting kom överens om är ett steg på vägen och vi kan konstatera att det gått framåt på de flesta områden. Nästan 70 procent av kommunerna uppger nu att de kommer att ha åtgärdat samtliga så kallade enkelt avhjälpta hinder i innemiljön 2012.

Ett annat mycket viktigt område gäller transporter. Vi öronmärkte ytterligare 150 miljoner kronor  förra året som ska göra 40 järnvägsstationer användbara. Dessutom ska 1500 busshållplatser på det statliga vägnätet, 19 flygplatser samt färje- och skärgårdslinjer vara tlllgängliga 2010. Det krävs dock ytterligare ansträngningar och satsningar för att nå målet om helt tillgängliga transporter.

Statliga myndigheters tillgänglighetsarbete har förbättrats och blivit mer systematiskt också när det gäller anställningar. 89 % har rutiner för att se till att krav på tillgänglighet uppfylls vid anställningsintervjuer.

På arbetsmarknadspolitikens område har  regeringen vidtagit flera åtgärder för att fler personer med nedsatt arbetsförmåga ska kunna försörja sig genom arbete. Det ekonomiska stödet för arbetshjälpmedel har fördubblats och stödet för personligt biträde har höjts. Därtill har social- och arbetsmarknadsdepartementen inbjudit till partssamtal för att tillsammans med fack, arbetsgivare och SKL ta fram initiativ som leder till att både stat, kommuner och näringsliv kan öka rekryteringen av personer med funktionsnedsättning.

En viktig del gäller också frågan om bristande tillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Ett förslag till hur bristande tillgänglighet ska kunna värderas som diskriminering har tagits fram av Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Förslaget ska nu skickas ut på remiss.

Alla vinner på att samhället görs tillgängligt. Tillgänglighet ska inte betraktas som ett särintresse utan ska ses som ett allmänintresse. Kristdemokraterna kommer fortsätta arbeta med kraft för ett tillgängligare Sverige.

Maria Larsson (kd)

Sktibenterna kommenterar

Bengt ElménBengt Elmén: I söndagens DN kunde vi läsa att storsimmaren David Lega nu kandiderar till riksdagen för KD. På vilka grunder har KD valt att knyta Lega till sig? Är det bara för att han är en rolig föreläsare? Har Lega överhuvudtaget utfört något handikappolitiskt arbete?

Apropå tillgänglighetsfrågan säger han i en intervju i DN att det är lika mycket den enskildes ansvar att först ringa och fråga om en lokal är tillgänglig. Kommer detta nu att bli KDs nya politik?

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Jag är på plats i Almedalen och lyssnade till den utfrågning av KG Bergström, (arr HSO) som Maria Larsson refererar till.

En sak vill jag säga direkt. Jag tror Maria Larsson om att verkligen vilja nå större framgång. Jag tror att hon är ärlig i sin framtoning av att detta är viktigt. Jag tror henne däremot inte om att lyckas få frågorna prioriterade inom alliansregeringen. KG Bergström pekade rätt bryskt på skillnaden mellan att vilja tillsätta en långsam utdragen parlamentarisk utredning i mandatperiod 2 mot att omedelbart ge sig på A-kassan och sjukförsäkringen dan efter valsegern.

Den splittringen mellan att själv vilja och att ändå tvingas försvara att annat varit viktigare för den sammantagna regeringen tycker jag slår igenom i texten.

Maria Larsson ser ett perspektivskifte i synen på personer med funktionsnedsättning. Ledare för olika funktionshinderförbund säger själva att de inte märker av det perspektivskiftet nåt särskilt än. Det är fortfarande för mycket ”patient” och rätt lite ”medborgare”. Något som bekräftats av i stort sett alla partier här på bloggen hittills. Alla pratar om mer stöd till individen. Få pratar om att problemet ligger hos den som diskriminerar.

70% kommer att ha klarat av innemiljön till 2012 skrivs som ett tecken på viss framgång. Hur är det utomhus? På nätet? Inga siffror eller utfästelser. Varför? Ja, vad tror ni?

En annan till synes rätt oväsentlig uppgift skrivs på framgångskontot. ”89 % har rutiner för att se till att krav på tillgänglighet uppfylls vid anställningsintervjuer.” Och vad har det lett till? Fick nån jobb i de statliga myndigheterna? Eller har man bara skaffat rutiner som säkrar att man inte diskriminerar medans man väljer bort alla med funktionsnedsättning?

Den bästa formuleringen i Maria Larssons text tycker jag är ”Tillgänglighet ska inte betraktas som ett särintresse utan ska ses som ett allmänintresse.” När hon fått Reinfeldt och Borg att säga detsamma och leva efter  detta så har hon en verklig framgång att skriva om. Då blir det läge att hylla. Nu finns det anledning att avvakta och hoppas på att Maria Larssons vilja leder framåt.

Moderaternas syn på funktionshinderfrågorna

Almedals SpecialModeraternas logotypVi anser att alla människor är unika och har samma människovärde – med olika drömmar och egna beslut att fatta. Alla ska ha rätt till respekt för sin person och sina känslor, alla ska ha möjligheten att delta i samhället utifrån vars och ens individuella förutsättningar.

Samhället har därför ett ansvar att göra det möjligt för människor med en funktionsnedsättning att delta i alla delar av samhällslivet. Samhällets olika delar måste utformas så att dessa personer så långt det är möjligt kan ges möjlighet att delta på sina villkor.

Ett eget arbete
Människor med funktionsnedsättning löper stor risk att fastna i utanförskap. Det är därför särskilt viktigt att på olika sätt hjälpa och uppmuntra dessa kvinnor och män att komma in i arbetslivet i den utsträckning som är möjlig utifrån var och ens särskilda förutsättningar.

Det finns en rad olika insatser som syftar till att göra det lättare för personer med funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden. Det gäller bland annat nystartsjobb, stöd till arbetshjälpmedel och personligt biträde, skyddad anställning, utvecklings- och trygghetsanställningar. Men mer kan göras.

Myndigheter, kommuner och landsting såväl som företag måste bli bättre på att anställa personer med funktionsnedsättning. Attityder gentemot personer med funktionsnedsättning måste påverkas och goda exempel lyftas fram för att inspirera och visa på möjligheter istället för hinder.

Även informationen till arbetsgivare och anställda om till exempel de stödinsatser som erbjuds behöver förbättras. De lönesubventionerade anställningar som finns bör ses över för att bli mer effektiva och flexibla i förhållande till individernas olika behov.

Samtidigt är det viktigt att förhindra inlåsningseffekter i de trygghetssystem som finns idag till exempel sjukförsäkringen och i individuella insatser som daglig verksamhet. Dessa system och insatser ska finnas för dem som behöver, men det ska också finnas möjlighet att prova olika former av arbete med stöd, exempelvis i form av lönebidrag och trygghetsanställningar.

Ett tillgängligt samhälle
Människor med funktionsnedsättning utestängs fortfarande från delar av samhället på grund av bristande tillgänglighet. Därmed minskar möjligheten för dem att delta i samhällslivet och risken att fastna i ett utanförskap ökar.

Bristande tillgänglighet handlar inte bara om trappsteg som hindrar en rullstol eller andra fysiska hinder. Det kan även handla om bristande kunskap och insikt om vad en funktionsnedsättning innebär. Det kan handla om brister i bemötandet av personer med funktionsnedsättning, negativa attityder och värderingar i samhället.

Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste ytterligare konsekvenser noga utredas.

Moderaterna vill:

  • Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser
  • Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
  • Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Ulf Kristersson (m)

Om författaren:
Ulf KristerssonUlf Kristersson är Socialborgarråd i Stockholm stad med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitiken. Han är talesperson för Moderaterna i social- och familjepolitik samt förskola. Har tidigare varit riksdagsledamot i tio år, finanskommunalråd i Strängnäs samt ordförande i adoptionscentrum.

Sktibenterna kommenterar

Kjell Stjernholm: Moderaterna är ärliga. Bristande tillgänglighet kan ses som diskriminering. Men innan man vet säkert måste man utreda konsekvenserna, det vill säga kostnaderna. Min reflektion: Den eventuella diskrimineringen har med priset att göra.

Jag tror Ulf Kristersson när han avslutar med att Moderaterna vill
arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering. Men i hela texten innan så beror den låga sysselsättningsgraden på att
individerna med funktionsnedsättning behöver stöd och de normativa arbetsgivarna goda exempel. Inte i något fall anges diskriminering som orsak till den katastrofala arbetsmarknadssituationen. Eller den strukturella situationen inom högre utbildning.

Med den inställningen behöver man inte någon radikal omläggning, bara mer information och mer stöd till individen. Den som stänger ute kan lugnt simma vidare som förut…

Bengt ElménBengt Elmén: Otillgänglighet nu ska klassas som diskriminering. Men vad tycker du egentligen om att kostnadseffekterna nu ska utredas? Det måste väl vara första gången i världshistorien som ett kostnadsresonemang förs in i diskrimineringsdebatten. Jag trodde att all diskriminering skulle motverkas oavsett kostnad och oavsett vem som är utsatt för den. Men Regering vill uppenbarligen sätta en prislapp på diskrimineringen. Tydligen är det så att människans lika värde inte gäller för den här Regeringen. Och om det nu är så att kostnadseffekterna ska utredas – varför ingick då inte detta redan i Ytterbergs utredningsuppdrag?

Ulf Kristersson är alltså socialborgaaråd i Stockholm och moderaternas talesman i handikappfrågor. Innebär det att det inte finns en enda moderat i Riksdagen eller Regeringen som är tillräckligt insatt i handikappolitiken?

Vilhelm EkensteenVilhelm Ekensteen: Jag noterar att Ulf Kristersson inte med ett ord berör personlig assistans. Nåja, han har som inbjuden gäst haft rätt att skriva om vad han vill, men visst skulle många med stora funktionsnedsättningar glatt sig åt ett klart uttryckt moderat stöd för den livsviktiga assistansreformen! Den måste förbli stark om inte många funktionshindrades rätt till ett verkligt medborgarskap och makt över sitt liv, som Ulf Kristersson mellan raderna tycks gilla, ska gå förlorad. Eller vi utgör ett försumbart särintresse?

Apropå arbetslinjen så utgör personlig assistans därtill ett viktigt redskap när det gäller möjligheten att arbeta för oss som har stora funktionsnedsättningar! Om det håller IfA ett seminarium i Almedalen på fredag, 9 juli, kl 13-17, och då hoppas vi på en moderat politikermedverkan. Kanske du, Ulf Kristersson? Eller du skickar någon annan?

Maria JohanssonMaria Johansson: Det börjar väldigt bra med alla människors lika värde och möjligheter, men så kommer Ulf till just detta märkliga Moderat-resonemang, att avgöra om diskriminering är diskriminering eller ej beroende på vad den skulle kosta att undanröja. Detta bekräftar det vi från olika håll fått signaler om hela våren, att det är Moderaterna som bromsat regeringens lagförslag. Ulf, vad jag förstått är du inte här på plats i Almedalen, men dina partikamrater är varmt välkomna till vårt seminarium med rubriken ”Vad får en mänsklig rättighet kosta?”. Onsdag 7 juli kl 10.00 – 12.00, Bredgatan 4, Visby. Arrangörer: DHR, FSDB, HRF, RTP och SRF

Brännboll

Kommer ni ihåg när ni delade upp lag när ni var små. Två stycken turades om att välja. Mot slutet fanns bara de sämsta kvar.

– Då tar jag Sandra så får ni resten, sa den ena sorteraren och log.
– Ååååhhhhh, stönade den andra sorteraren och alla hans insorterade medlöpare.

Den här behandlingen är ändå långt bättre än vad många människor med funktionsnedsättning någonsin får chansen att uppleva på arbetsmarknaden. Där finns nämligen aldrig någon som säger ”Åååååhhh”, men ändå tar emot en i sitt lag.

Och detta utan att dessa arbetsgivare (som inte finns) vet något om dom som dom inte vill ha. Man vill bara inte ha dom helt enkelt. Inte ens gratis.

Sen finns det myndigheter, departement och politiska partier som propagerar för att arbetsgivare borde anställa personer med funktionsnedsättning. Dessa statliga organ och partiorganisationer är också arbetsgivare. Men de anställer inte heller några sådana som ingen vill ha. Istället instiftar de bidrag (som andra låter bli att använda) för att andra ska anställa dom som dom själva inte vill ha.

Nu är det inte brännboll vi spelar. Men brända blir dom – de som sorterarna tycker är de sämsta. Utan att ens ha kallat de till intervju.

Jag tror det är dags att titta på lagstiftningar där det kostar att sortera människor medans man blundar för deras kompetens. Där en akademiker är en akademiker med eller utan stol, och ett butiksbiträde är ett butiksbiträde med eller utan Downs. Det finns i andra länder, men inte här.

Jag tror det är dags att ställa krav på företag som vill vinna i offentliga upphandlingar. Organisationer som kör med sortering baserad på funktionsförmåga ska inte ha några offentliga uppdrag.

Och jag tror det är dags för den offentliga sfären att ”put your money where your mouth is”. Vadå snacka om att allas kompetens ska tillvaratas? Sätt igång och anställ, vet jag!

Den personliga assistansens dubbelnatur

Personlig assistent har blivit ett känt yrke i Sverige – långt före Anna Anka. Idag jobbar ca 75.000 personer som personliga assistenter motsvarande ca 45.000 heltidstjänster. I jämförelse har Stockholms stad, en av landets största arbetsgivare 41.000 månadsavlönade anställda. Sedan 1987 när STIL började sin försöksverksamhet har säkert sammanlagt flera hundratusen personer jobbat i yrket.

Yrket är rätt flexibelt. Oftast krävs det ingen formell utbildning för att börja jobba somassistent – även om det finns brukargrupper som behöver personal med vissaförkunskaper. För många assistansanvändare är lyhördhet, servicekänsla, respekt för andras behov och praktiskt handlag viktigare än någon form av vårdutbildning. Många assistenter arbetar heltid och har haft sitt yrke i flera år, medan yngre personer och nysvenskar på väg in i arbetslivet kanske ser personlig assistent mer som ett övergångsyrke. En del konstnärer, musiker, journalister och andra frilansare söker sig till yrket för att jämna ut inkomsterna från sin huvudsakliga sysselsättning.

Tillgången på assistenter varierar starkt med konjunkturen. Under lågkonjunktur får man betydligt flera sökande för sina platsannonser än under högkonjunktur. Assistanskooperativens timproduktion går upp under lågkonjunkturtider eftersom många medlemmar lyckas då bättre att hitta assistenter och kan förbruka alla sina beviljade timmar. På det sättet har personlig assistans blivit en sk. kontracyklisk del
av arbetsmarknaden. När den övriga arbetsmarknaden saktar in och friställer människor kan assistansanordnare anställa.

Jag känner inte till om man har forskat om de försörjningsalternativ assistenter har ifall de skulle förlora sitt arbete. Men det är ingen vågad gissning att de flesta skulle behöva leva på a-kassa alternativt socialbidrag.

Det är synd att den personliga assistansens dubbla samhällsnytta har uppmärksammats så litet. Vi som använder assistansen får möjligheten till ett bra liv utan att ligga våra anhöriga till last och utan att behöva vistas på speciella boenden. För många av oss har personlig assistans varit huvudförutsättningen till arbete och familjebildning. Våra assistenter har ett meningsfullt arbete som de trivs med enligt officiella undersökningar. Dessutom tillhör assistenter oftast inte den grupp människor som använder sina arbetsinkomster för att spara till husinköp i Thailand eller kryssningar i Karibien utan det mesta av deras lön går förmodligen till mat och hyra. Därmed stimulerar investeringar i personlig assistans den inhemska efterfrågan.

Ponera för ett ögonblick att Stockholm blir världens tillgängligaste huvudstad den 31 december i år – ni har väl anmält er till seminariet om ämnet den 1 juni – och att alla som använder personlig assistans flyttar till Stockholm för att leva ett jämlikt liv utan diskriminerande hinder. Då skulle hela assistansbranschen vara koncentrerad till Stockholm, assistansanvändarnas arbetsmarknadspolitiska roll skulle bli tydlig för alla och Stockholms politiker skulle slåss för en lagstiftning som hindrar Försäkringskassan och domstolar att inskränka vår rätt till personlig assistans. Det gäller ju arbetsplatser och röster!