Etikettarkiv: Användbarhet

Tänk smartast och bygg för den mänskliga mångfalden

Expressens Ledare tog den 12 januari upp problemet med att det byggs för få studentlägenheter, under rubriken ”Tänk smartare om studentlägenheter”.

En rad idéer för hur placeringen, planeringen, byggandet och därmed tillgången till studentbostäder skulle kunna öka lyfts fram. Vi kan utan att gå in på dem alla konstatera att vi delar uppfattningen att något måste göras. Det måste bli enklare för studenter att hitta ett boende och det måste byggas mer.

Tyvärr tvingas vi konstatera att debatten åter faller för det enkla greppet att ställa grupper mot varandra och hänga ut oss som problem genom att angripa kraven på tillgänglighet och användbarhet. I Expressens ledare föreslås bland annat att kraven minimeras till att gälla endast en tiondel av studentlägenheterna och man framhåller hur bra det skulle bli om just dessa krav försvann. ”Funktionshindrade studenters behov måste givetvis tillgodoses, men det är inte rimligt att handikappanpassa alla lägenheter. Låt i stället, säg, var tionde lägenhet, lyda under dagens regelverk. Hyr ut dem på korttidskontrakt och när en funktionshindrad student behöver lägenheten i fråga får den nuvarande hyresgästen flytta.”

Jo, det är rimligt att alla nyproducerade bostäder som byggs i dagens Sverige uppfyller grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet, de krav som ställs i byggreglerna handlar om miniminivåer och är inga överkrav.

Att kunna bo, men också att kunna besöka andra, är självklarheter som det inte är ok att exkludera en viss grupp människor från. Den så kallade besökstillgängligheten är en grundläggande princip och viktig när vi bygger bostäder. Det handlar om att den som bor där ska kunna få besök av gamle farfar som använder rollator och av studiekamrat eller krogragg som använder rullstol och så vidare och så vidare. Att bygga för den mänskliga mångfalden borde vara en självklarhet!

Det handlar dessutom om hållbarhet, att tänka långsiktigt och ha visioner. Vi måste börja göra rätt från början och bygga med tanke på långsiktigt användande. Det vi bygger nu kan om några år behöva användas till något helt annat, exempelvis äldreboende, vilket då inte vore möjligt om man redan från början begränsat användbarheten.

Vi måste lyfta blicken, tänka hållbart och smart istället för att ställa grupper emot varandra. Den snabbaste och billigaste lösningen borgar inte för att det är den bästa lösningen.

Vi efterlyser konstruktiva diskussioner och innovativa lösningar. Hopp om detta finns, det visade inte minst det nyligen genomförda första mötet för Boverkets nya nätverk för små bostäder, ett nätverk i vilket båda våra förbund finns representerade.

Vi måste också ha klart för oss att detta handlar om något större. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, det handlar om människosyn och alla människors lika värde. I dagarna har FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning gällt i fyra år i Sverige. Men tyvärr ser vi en utveckling åt fel håll och allt oftare hamnar debatten i att grupper ställs mot varandra. Det verkar ha blivit full accepterat och rumsrent att prata som särlösningar och särskilda regler för vissa grupper, för de som anses kosta mest och inte uppfyller den gängse normen.

Vi vill avslutningsvis uppmärksamma läsaren på det skrämmande faktum att Expressens ledarsida för tredje gången på fem veckor lyfter fram personer med funktionsnedsättning som problem och för kostsamma. Expressen har ett ansvar och i likhet med tidningens ställningstagande för andra diskrimineringsgrunder förutsätter vi att man nu rannsakar sig och tar ansvar för att människors olikheter och mänskliga rättigheter respekteras på ledarsidan, också när det gäller oss med funktionsnedsättning.

Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Tobias Holmberg, förbundsordförande Förbundet Unga Rörelsehindrade

Vi jobbar för att personer med nedsatt rörelseförmåga ska ha samma möjligheter och samma rättigheter och vi utgår i vår kamp från principen om alla människors lika värde.

Marschera

Marschen för tillgänglighet har marscherat och marscherat. Den har nu marscherat sedan år 2003, varje år. Den har marscherat i synnerhet i Stockholm, men numera också på en rad andra orter runt om i landet.

Den marscherar för att demonstrera kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning – rörelsehindrade, synskadade och alla de som berörs av rådande otillgänglighet. Och den begär en lagstiftning som fastställer bristande tillgänglighet som diskriminering.

För egen del har jag alltid applåderat Marschen. Bosatt i det fjärran Skåne har jag av olika skäl varit förhindrad att personligen delta i marscherandet i Stockholm, men Marschen har självklart alltid haft mitt stöd. Som mångårig företrädare för funktionshinderrörelsen och utifrån egen nästan livslång rörelsehindererfarenhet har jag verkligen vetat varför Marschen marscherar!

Efter så många år kan man tycka att det är nog marscherat. Man borde vara framme. Några kamrater på denna blogg som varit med och marscherat markerar mycket riktigt hur milt uttryckt irriterade de är för att det måste marscheras och marscheras. De formulerar i skiftande ordalag sitt illamående över partiföreträdare som det ena året efter det andra ställer upp på marschmålet och framhåller hur angeläget det är att bristande otillgänglighet äntligen ska stämplas som diskrimineringsgrund.

Det ska bara utredas lite till, först!

Gång på gång har Marschen förvisso nått marschmålet för dagen – men aldrig Målet = diskrimineringslag mot otillgänglighet. Som sagt, nog kan man tycka att det är nog marscherat. Just därför är det desto viktigare att slå fast att Marschen ingalunda marscherat förgäves! Ty Hans Filipssons och Emma Johanssons och deras medarbetares envisa vägledning har nått långt. Det må vara att Marschen och deras stödorganisationer inte lyckats driva beslutsfattarna till vägs ände och den eftersträvade fullständiga framgången – men utan deras ihärdighet skulle vi varit betydligt längre från Målet.

För visst har jämlikheten ett pris. Att ett klubbslag i Sveriges riksdag förkunnar att bristande tillgänglighet är diskriminering innebär på intet vis att vårt samhälle över en eftermiddag blir tillgängligt – eller att all otillgänglighet blir diskriminering i lagens mening. När det gäller den befintliga äldre bebyggelsen kommer med all sannolikhet ombyggnadskostnader och pengar spela stor roll för vad som definieras som diskriminering och vad som till följd av omständigheterna ses som ”skäliga” hinder.

Så jag misstänker starkt att Marschen ännu en tid gör bäst i att behålla marschkängorna på, hjulen rullande och kryckorna startklara!