Jag har fått en rejäl inblick i vad framtiden skulle kunna bjuda på om nedskärningarna i assistansreformen skulle fortsätta. En kristallkula som ger en skrämmande tydlig bild av hur människovärden urlakas och förvandlas till ekonomiska kalkyler då de kapitalistiska vindarna blåser allt hårdare och privatiseringens lovsång sjungs.
Kanada har precis som resten av västvärlden följt storebror i hans politiska fotspår och även om deras politiska skala är lätt att jämföra med dagens svenska gissar jag att den geografiska närheten till USA har smittat av sig.
I Toronto träffar jag Gabby och Dolly. Två vanliga Kanadensiska tjejer som jobbar för Bloorview Kids Rehab. Ett kombinerat sjukhus/rehab/skola som till stor del är beroende av rika donatorers välgörenhetsbidrag.
När jag ber dem berätta vad som är bättre i Kanada än i Sverige (där Dolly gjort studiebesök), halkar de istället in på de saker som försämrats i Toronto. Till exempel kunde inte Dolly gå till skolan en enda dag på en hel termin, då den bistra vintern gjorde att hon inte kunde ta sig uppför trappan till skolan. ”Jag behövde ju bara någon som kunde hålla mig i handen då jag skulle gå i trappan”. Dolly vittnar om barn som halkar utanför samhället då det lätt går slentrian att döma ungdomar till ett liv i gruppboende och massvård. Tjejerna återkommer ständigt till ordet ”advocacy” (ungefärligt översatt till argumentationsteknik). Att argumentera för sin rätt i samhället är nåt alla på Bloorview lärs upp i. Som ett mantra är det genomgående i alla program att både ungdomarna och deras föräldrar lär sig regeln att ingenting är gratis. Den som hörs mest får sin vilja igenom.
De praktiska ting som trottoarkanter, ramper och en kollektivtrafik som fungerar för alla tar Gabby och Dolly för givet. ODA (Ontarians with Disabilities Act), Ontarios motsvarighet till den amerikanska ADA-lagstiftningen har sett till att tillgänglighetsfrågan i mångt och mycket röjts undan. De frågor vars svar kan mätas i ingenjörsmässiga enheter får sin lösning i lagen. Jag har på en vecka förträngt Göteborgs eländiga stadsplanering och kollektivtrafik.
De frågor vars svar mäts i mer humanistiska enheter som delaktighet och värdighet intresserar mig mer.
Det hårda sociala klimatet verkar inte brutit ner just dessa tjejer. Alla konfrontationer med myndigheter och charity rallies verkar tvärtom gett dem extra kämparglöd. Ordet ”missmod” verkar inte stå i varken Dollys eller Gabbys ordbok. Kampen har fört dem upp på de barrikader som Jonas tidigare nämnde. Det känns uppfriskande på nåt vis, tills mina tankar återigen går till de som inte orkar kämpa. De som inte är födda med det svarta bälte i avocacy som dessa tjejer har.
Vår middag avbryts då Gabby måste ta sig hem innan personalen på gruppboendet släcker för natten. De hårda bedömningsinstrument, som för övrigt påminner mycket om det instrument som Socialstyrelsen filar på, innebär att ingen de träffat har mer än 6 timmars assistans per dag. Om man inte betalar ur egen ficka då förstås.
Den kostnadsfixering som präglar den svenska riksdagens debatter mäts endast i kronor och ören. Det är farligt att devalvera de humanistiska valutorna ”människovärde” och ”delaktighet”. Vis av min nya erfarenhet inser jag att den rådande trenden i Sverige måste brytas då det sluttande planet känns oroväckande nära. Något måste göras och det illa kvickt!