Under ett års tid har jag drivit ett arvsfondsprojekt inom IfA – att arbeta med stöd av personlig assistans. Ett spännande projekt och arbete som har sin början i bland annat en rapport från socialstyrelsen som säger att det för några år sedan enbart var sju procent av oss assistansberättigade som arbetar på den öppna arbetsmarknaden utan några subventioner. I dagsläget skulle det motsvara runt 1200 personer. Resten är alltså bidragsberoende på ett eller annat sätt. En del kanske arbetar med lönebidrag eller liknande, men det var inte heller särskilt många enligt rapporten. Kanske det dubbla. Men det återstår många som inte har något direkt sysselsättning. Det ville IfA ändra på, eller åtminstone belysa, i detta projekt.
Hur skulle det göras då? Jo, genom att visa på goda exempel. Låta de, om än mycket få, personer som faktiskt har ett osubventionerat arbete på den öppna arbetsmarknaden komma till tals. Låta de visa för andra assistansberättigade, arbetsgivare, anhöriga, läkare, skolor, myndigheter med flera att det faktiskt inte är något problem att arbeta fastän man råkar ha en assistent med sig. Och låta dem berätta om hur de lyckats.
Jag reste runt och träffade femton personer, med vitt skilda yrken inom de flesta branscher. Och nej, det var ingen av dem som arbetade med att sortera skruvar på det stora möbelvaruhuset eller packa upp varor på snabbköpet. Det är annars det som det fokuseras på när det anordnas seminarier i det småheta ämnet ”Funktionsnedsättning och arbete”. Hur fantastiskt det är, och hur glada de här personerna är för att ha detta arbete (som ingen annan vill ha?). Personerna som tas upp som exempel är säkert lyckliga över sina arbeten. Det är inte det jag säger. Men som alltid när det kommer till oss funktionsnedsatta börjar det generaliseras. Det finns faktiskt de, hur överraskande det än må låta för vissa, som har höga utbildningar och förhoppningsvis välbetalda arbeten. Jag skriver förhoppningsvis för det är gott om hinder man måste ta sig förbi innan man når dit. Och i ivern att se till att fler personer som trivs med att måla dominobrickor får göra det glöms vi andra, där ett sådant arbete inte finns med på världskartan, bort. Vi får ingen hjälp att riva de hinder vi möter. Tack vare denna generalisering blir det snarare tvärt om. Fördomarna späs på. ”Jo, men de där funktionshindrade … de gillar att räkna skruvar. Det har jag hört. Tänk va? Så rörande att de tror att de klarar av det här högkvalificerade jobbet.”, säger personalchefen innan ansökningen hamnar i papperskorgen.
Men hindren är fler än obenägna arbetsgivare. Det börjar faktiskt redan i småskolan. ”Men, ska inte ditt barn gå i den här specialklassen? Då kan de lära sig i sin egen takt och har tid att sköta om sin funktionsnedsättning. Nehe … hmm … anpassa skolan? Nja, det blir ju så kostsamt. Ta skolan tre mil härifrån istället. Den är redan anpassad. Inte det? En elevassistent också? Okej … den här personer har vi haft lite svårt att placera. Hon är visserligen lärare och vill hellre undervisa, men det får ni faktiskt ta. Ni är ju vuxna människor och borde kunna kommunicera och lösa de problem som uppstår i och med detta!”
Du kanske tror jag hittar på det citerade ovan? Nej, det är saker som några av de femton intervjuade tagit upp. Du kanske tror att det var länge sedan? Tyvärr inte. Det är vanligt förekommande idag. Och efter skolan fortsätter hindren med oförstående myndigheter, en allmänhet full med fördomar, icke existerande rehabilitering och dessa arbetsgivare som inte har någon kunskap om ämnet och som därigenom blir rädda för att anställa och så vidare.
Personerna som var med i projektet har istället fått riva dessa hinder själva. Hittar vägar runt dem. De har byggt upp sin styrka och lärt sig att slåss med näbbar och klor. Med envishet, tur, kontakter och jävla anamma har de faktiskt lyckats. Men det är egentligen helt orimliga krav som ställts. Jag tror faktiskt att nästan ingen normalt funtad människa skulle orka med det utan det krävs helt enkelt ett visst mått av hybris hos personen ifråga. Och har man inte det som funktionsnedsatt, ja … då är det helt enkelt dominobrickorna som gäller i dagens samhälle som det verkar. Låt oss ändra på det är ni bussiga. Ni kan börja med att sluta sluta generalisera och fokusera på hinder och begränsningar. Se istället möjligheterna, individernas enskilda kapacitet och förutsättningar och framför allt – våga tro att det fungerar!
