Marschen för tillgänglighet har marscherat och marscherat. Den har nu marscherat sedan år 2003, varje år. Den har marscherat i synnerhet i Stockholm, men numera också på en rad andra orter runt om i landet.
Den marscherar för att demonstrera kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning – rörelsehindrade, synskadade och alla de som berörs av rådande otillgänglighet. Och den begär en lagstiftning som fastställer bristande tillgänglighet som diskriminering.
För egen del har jag alltid applåderat Marschen. Bosatt i det fjärran Skåne har jag av olika skäl varit förhindrad att personligen delta i marscherandet i Stockholm, men Marschen har självklart alltid haft mitt stöd. Som mångårig företrädare för funktionshinderrörelsen och utifrån egen nästan livslång rörelsehindererfarenhet har jag verkligen vetat varför Marschen marscherar!
Efter så många år kan man tycka att det är nog marscherat. Man borde vara framme. Några kamrater på denna blogg som varit med och marscherat markerar mycket riktigt hur milt uttryckt irriterade de är för att det måste marscheras och marscheras. De formulerar i skiftande ordalag sitt illamående över partiföreträdare som det ena året efter det andra ställer upp på marschmålet och framhåller hur angeläget det är att bristande otillgänglighet äntligen ska stämplas som diskrimineringsgrund.
Det ska bara utredas lite till, först!
Gång på gång har Marschen förvisso nått marschmålet för dagen – men aldrig Målet = diskrimineringslag mot otillgänglighet. Som sagt, nog kan man tycka att det är nog marscherat. Just därför är det desto viktigare att slå fast att Marschen ingalunda marscherat förgäves! Ty Hans Filipssons och Emma Johanssons och deras medarbetares envisa vägledning har nått långt. Det må vara att Marschen och deras stödorganisationer inte lyckats driva beslutsfattarna till vägs ände och den eftersträvade fullständiga framgången – men utan deras ihärdighet skulle vi varit betydligt längre från Målet.
För visst har jämlikheten ett pris. Att ett klubbslag i Sveriges riksdag förkunnar att bristande tillgänglighet är diskriminering innebär på intet vis att vårt samhälle över en eftermiddag blir tillgängligt – eller att all otillgänglighet blir diskriminering i lagens mening. När det gäller den befintliga äldre bebyggelsen kommer med all sannolikhet ombyggnadskostnader och pengar spela stor roll för vad som definieras som diskriminering och vad som till följd av omständigheterna ses som ”skäliga” hinder.
Så jag misstänker starkt att Marschen ännu en tid gör bäst i att behålla marschkängorna på, hjulen rullande och kryckorna startklara!
Riksdagen beslutade för tio år sedan att alla enkelt avhjälpta hinder för att samhället ska vara tillgängligt för alla, ska vara borta vid slutet av 2010. Alla vet nu att det här inte kommer att uppnås. Vänsterpartiet anser att vi nu måste ta nya tag i tillgänglighetsfrågan och göra det med betydligt mer kraft än tidigare.
Lars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet och tidigare partisekreterare och tågmästare. Han är riksdagsledamot sedan 1998 och partiledare sedan 2004.
Maria Johansson: Ohly har, upplever jag, ett genuint engagemang för frågorna. Lyssnade i går till hans Almedalstal på plats och det var något unikt vi fick uppleva när en partiledare i ett allmänpolitiskt tal lyfter fram personer med funktionsnedsättning i den omfattning han gjorde, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker dock det är helt fel att gå ut med att flytta fram tidsgränsen för enkelt avhjälpta hinder. Vi har haft lagstiftningen sedan 2001 och vi har haft föreskrifterna sedan 2003 men fortfarande finns majoriteten av hindren kvar och än värre, nya hinder tillskapas fortlöpande vid nybyggnation. Jag tror också det är fel väg att gå med bidrag till dessa åtgärder, det handlar om existerande lagstiftning, det handlar om rättigheter och här finns en fara att redan gällande bestämmelser sveps med i det allmänna avfärdandet av Vs förslag till åtgärder som skulle kosta skattebetalarna mer.
