Etikettarkiv: Utanförskap

Moderaternas syn på funktionshinderfrågorna

, 4 juli, 2010
3 svar

Almedals SpecialModeraternas logotypVi anser att alla människor är unika och har samma människovärde – med olika drömmar och egna beslut att fatta. Alla ska ha rätt till respekt för sin person och sina känslor, alla ska ha möjligheten att delta i samhället utifrån vars och ens individuella förutsättningar.

Samhället har därför ett ansvar att göra det möjligt för människor med en funktionsnedsättning att delta i alla delar av samhällslivet. Samhällets olika delar måste utformas så att dessa personer så långt det är möjligt kan ges möjlighet att delta på sina villkor.

Ett eget arbete
Människor med funktionsnedsättning löper stor risk att fastna i utanförskap. Det är därför särskilt viktigt att på olika sätt hjälpa och uppmuntra dessa kvinnor och män att komma in i arbetslivet i den utsträckning som är möjlig utifrån var och ens särskilda förutsättningar.

Det finns en rad olika insatser som syftar till att göra det lättare för personer med funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden. Det gäller bland annat nystartsjobb, stöd till arbetshjälpmedel och personligt biträde, skyddad anställning, utvecklings- och trygghetsanställningar. Men mer kan göras.

Myndigheter, kommuner och landsting såväl som företag måste bli bättre på att anställa personer med funktionsnedsättning. Attityder gentemot personer med funktionsnedsättning måste påverkas och goda exempel lyftas fram för att inspirera och visa på möjligheter istället för hinder.

Även informationen till arbetsgivare och anställda om till exempel de stödinsatser som erbjuds behöver förbättras. De lönesubventionerade anställningar som finns bör ses över för att bli mer effektiva och flexibla i förhållande till individernas olika behov.

Samtidigt är det viktigt att förhindra inlåsningseffekter i de trygghetssystem som finns idag till exempel sjukförsäkringen och i individuella insatser som daglig verksamhet. Dessa system och insatser ska finnas för dem som behöver, men det ska också finnas möjlighet att prova olika former av arbete med stöd, exempelvis i form av lönebidrag och trygghetsanställningar.

Ett tillgängligt samhälle
Människor med funktionsnedsättning utestängs fortfarande från delar av samhället på grund av bristande tillgänglighet. Därmed minskar möjligheten för dem att delta i samhällslivet och risken att fastna i ett utanförskap ökar.

Bristande tillgänglighet handlar inte bara om trappsteg som hindrar en rullstol eller andra fysiska hinder. Det kan även handla om bristande kunskap och insikt om vad en funktionsnedsättning innebär. Det kan handla om brister i bemötandet av personer med funktionsnedsättning, negativa attityder och värderingar i samhället.

Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste ytterligare konsekvenser noga utredas.

Moderaterna vill:

  • Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser
  • Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
  • Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Ulf Kristersson (m)

Om författaren:
Ulf KristerssonUlf Kristersson är Socialborgarråd i Stockholm stad med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitiken. Han är talesperson för Moderaterna i social- och familjepolitik samt förskola. Har tidigare varit riksdagsledamot i tio år, finanskommunalråd i Strängnäs samt ordförande i adoptionscentrum.

Sktibenterna kommenterar

Kjell Stjernholm: Moderaterna är ärliga. Bristande tillgänglighet kan ses som diskriminering. Men innan man vet säkert måste man utreda konsekvenserna, det vill säga kostnaderna. Min reflektion: Den eventuella diskrimineringen har med priset att göra.

Jag tror Ulf Kristersson när han avslutar med att Moderaterna vill
arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering. Men i hela texten innan så beror den låga sysselsättningsgraden på att
individerna med funktionsnedsättning behöver stöd och de normativa arbetsgivarna goda exempel. Inte i något fall anges diskriminering som orsak till den katastrofala arbetsmarknadssituationen. Eller den strukturella situationen inom högre utbildning.

Med den inställningen behöver man inte någon radikal omläggning, bara mer information och mer stöd till individen. Den som stänger ute kan lugnt simma vidare som förut…

Bengt ElménBengt Elmén: Otillgänglighet nu ska klassas som diskriminering. Men vad tycker du egentligen om att kostnadseffekterna nu ska utredas? Det måste väl vara första gången i världshistorien som ett kostnadsresonemang förs in i diskrimineringsdebatten. Jag trodde att all diskriminering skulle motverkas oavsett kostnad och oavsett vem som är utsatt för den. Men Regering vill uppenbarligen sätta en prislapp på diskrimineringen. Tydligen är det så att människans lika värde inte gäller för den här Regeringen. Och om det nu är så att kostnadseffekterna ska utredas – varför ingick då inte detta redan i Ytterbergs utredningsuppdrag?

Ulf Kristersson är alltså socialborgaaråd i Stockholm och moderaternas talesman i handikappfrågor. Innebär det att det inte finns en enda moderat i Riksdagen eller Regeringen som är tillräckligt insatt i handikappolitiken?

Vilhelm EkensteenVilhelm Ekensteen: Jag noterar att Ulf Kristersson inte med ett ord berör personlig assistans. Nåja, han har som inbjuden gäst haft rätt att skriva om vad han vill, men visst skulle många med stora funktionsnedsättningar glatt sig åt ett klart uttryckt moderat stöd för den livsviktiga assistansreformen! Den måste förbli stark om inte många funktionshindrades rätt till ett verkligt medborgarskap och makt över sitt liv, som Ulf Kristersson mellan raderna tycks gilla, ska gå förlorad. Eller vi utgör ett försumbart särintresse?

Apropå arbetslinjen så utgör personlig assistans därtill ett viktigt redskap när det gäller möjligheten att arbeta för oss som har stora funktionsnedsättningar! Om det håller IfA ett seminarium i Almedalen på fredag, 9 juli, kl 13-17, och då hoppas vi på en moderat politikermedverkan. Kanske du, Ulf Kristersson? Eller du skickar någon annan?

Maria JohanssonMaria Johansson: Det börjar väldigt bra med alla människors lika värde och möjligheter, men så kommer Ulf till just detta märkliga Moderat-resonemang, att avgöra om diskriminering är diskriminering eller ej beroende på vad den skulle kosta att undanröja. Detta bekräftar det vi från olika håll fått signaler om hela våren, att det är Moderaterna som bromsat regeringens lagförslag. Ulf, vad jag förstått är du inte här på plats i Almedalen, men dina partikamrater är varmt välkomna till vårt seminarium med rubriken ”Vad får en mänsklig rättighet kosta?”. Onsdag 7 juli kl 10.00 – 12.00, Bredgatan 4, Visby. Arrangörer: DHR, FSDB, HRF, RTP och SRF

3 svar

Från subjekt till objekt

, 20 juni, 2010
1 svar

Igår var det kronprinsessebröllop. Hela Sverige firade kärleken en dag som igår. Själv hade jag afternoon tea, med Mamma Berith, med snittar och en och annan tår trillade ned när Viktoria och Daniel sa ja i Storkyrkan. De som känner mig vet att jag är en obotlig romantiker som spenderar timmar framför välproducerade engelska ”polisongfilmer” och som kan citera Austen och systrarna Brônte i sömnen.

Detta intresse går långt tillbaka till när jag var åtta och såg ”Anne på Grönkulla” och tänkte att en dag kommer jag också att få min Gilbert Blythe. Liksom andra barn i låg- och mellanstadieåldern frågade jag chans på olika killar och de frågade chans på mig (frågade och frågade, vi skickade ju kompisar som frågade både för att få chans och att göra slut), ibland var man ihop med flera stycken på en gång och jag byte killar varje fredag i samband med skoldiscot. Det var inte så noga helt enkelt, men enkelt var det.

Sedan kom högstadiet. Nu vågade jag knappt titta på killar och tyckte jag om någon var det någon som gick i åttan och var totalt ouppnåelig. Jag hängde vid skåpet på rasten och när just den killen jag gillade gick förbi började jag alltid att prata väldigt högt, snabbt och om något väldigt konstigt. Och sedan ville jag bara dö! Det kändes som alla var ihop med någon, så var det naturligtvis inte, och allt jag drömde om var att just bli ihop med någon, vem som helst. I åttan hände något i min klass, finniga, fumliga, osäkra och tafatta killar, som nog även de bara ville vara ihop med någon, fick för sig att när det gäller tjejerna i klassen var det bara att ta för sig. Det var som kollektiva sextrakasserier. Så fort de fick chansen tafsade killarna på tjejerna eller sa kommentarer om deras kroppar. Det var aldrig någon som tafsade på mig eller sa något om min kropp. Jag hörde och såg de andra tjejernas försök att komma loss från hormonstinna pojkar. Och jag kände mig utanför och totalt osynlig. Fick det bekräftat av killar i klassen som sa ”Emma, du sitter ju i rullstol så dig kan vi ju inte tafsa på” eller som när jag var totalt betuttad i B**** som i ett samtal om kärlek sa ”Emma, en dag kanske du träffar en kille i rullstol”. Det var liksom självklart att jag som satt i stol skulle ha en kille i stol. Jag kunde tänka mig vem som helst i stol eller inte, men mitt fjortonåriga jag ville ju ha B****! Det stod klart i min tonåriga socialiseringsprocess att jag inte spelade på samma planhalva med ”de” som kunde gå när det gällde kärlek och attraktion eller i alla fall att ”de” inte såg mig som ett val eller möjlighet.

Sedan har mycket hänt på området sedan högstadiet, som tur är. Men den självbild som jag bär med mig innebär att jag även i vuxenålder har svårt att se mig själv som först och främst kvinna. I så många sammanhang är jag först och främst funktionsnedsatt och sedan Emma och sist kvinna.

En vän sa en gång om min berättelse om högstadietiden att kvinnorörelsen kämpat för att kvinnor ska ses som subjekt och inte objekt. Medan mitt tonårsjag längtade efter att ses som ett objekt. Så sant som det var sagt.

1 svar

Syns inte ➔ finns inte!

, 19 juni, 2010
3 svar

Idag sitter Sverige fjättrat vid TV-apparaterna. Ska Victoria och Daniel säga Ja till varandra? Självklart kommer de att göra det. Det anstår inte kungligheter att ställa till rabalder på självaste bröllopsdagen! Kungligheter och kanske då i synnerhet de från Sverige skulle aldrig genera sin befolkning med oanständiga bilder, historier eller nåt annat. Tja, förutom då de uttalanden som då och då hoppar ur självaste Kungens mun – fast de uttalandena är ju helt oavsiktliga.

Vår bild av kungahuset är entydig. En förmodligen alldeles på tok för överdimensionerad och i dagarna hyperaktiv pressavdelning ser till att forma omvärldens syn på vad kungligheter gör.

Vi vet hur kungafamiljen är. Vi vet hur befolkningen i Sjöbo är. Vi vet hur invandrare i Rosengård är. Herregud – jag känner ju till och med hela Bush-administrationen som tack och lov är ute ur vita huset! Medias bild är entydig och väldigt tydlig. Vi ”känner” snart hela världen utan att ha rest oss ur TV-soffan.

Vi kan med all säkerhet slå fast att det som visas i massmedia blir efter tillräckligt många timmar sändningstid och spaltmeter, en vedertagen Sanning. Att ens tro att du kan värja dig mot det entydiga massiva budskapet är korkat.

På samma sätt låter vi forma våra fördomar om folk med funktionsnedsättningar. Hur ser den bilden ut? Ja, för det första finns vi ju faktiskt inte med i det stora garde som är programledare. Folk med funktionsnedsättningar får komma med i TV under förutsättning att de är offer. Inte uttala sig om fotbolls-VM, vara i melodifestivalen, vara väderpresentatör eller expert i Antikrundan.

Automatiskt förmedlas bilden av att vi inte duger. Vi får nöja oss med att vara offer (om man inte bor i Halland förstås; där har vi fått lära oss att en funktionsnedsättning innebär att man ljuger för att få bidrag från Försäkringskassan). Precis som i resten av samhället där jag inte platsar. Arbetsmarknaden ratar oss. Samhällets otillgänglighet utestänger oss. Vi går varken in på herr- eller damtoaletten – vi måste välja den könlösa handikapptoaletten om det mot förmodan finns en sådan. En bild av passiva människor som behöver hjälp och bidrag.

Oavsett om du vill acceptera det eller ej så kan faktiskt massmedia förändra människors syn och fördomar. Om man säger sig äga rätten till ordet Public Service (och t.o.m. stämmer små aktörer för att få ensamrätt på ordet public service) så ska man bannemej anstränga sig för att ge en rättvis bild av sina finansiärer och tillika publik. SVT har misskött sitt uppdrag och det förtroende vi givit dem. Eva Hamilton – vad har du att säga till ditt försvar?

Som sagt; större delen av Sveriges befolkning tittar på Vigseln idag. Kanske sitter nåt gammalt ras till hertiginna i rullstol, men nej – kungligheter och deras vänner sitter inte i rullstol. Så enkelt är det!

PS. Ja, Jag ska villigt erkännna att jag inte sett Köping Hillbillies. Kanske är det undantaget som bekräftar min regel? Jag kan ändå våga mig på den inte alltför vågade gissningen att anledningen till att Köping-killarna finns i rutan är inget annat än att de sitter i rullstol. Jag blir gärna motbevisad (och det gör du lättast bland kommentarerna)!

3 svar

Brännboll

, 30 maj, 2010
3 svar

Kommer ni ihåg när ni delade upp lag när ni var små. Två stycken turades om att välja. Mot slutet fanns bara de sämsta kvar.

– Då tar jag Sandra så får ni resten, sa den ena sorteraren och log.
– Ååååhhhhh, stönade den andra sorteraren och alla hans insorterade medlöpare.

Den här behandlingen är ändå långt bättre än vad många människor med funktionsnedsättning någonsin får chansen att uppleva på arbetsmarknaden. Där finns nämligen aldrig någon som säger ”Åååååhhh”, men ändå tar emot en i sitt lag.

Och detta utan att dessa arbetsgivare (som inte finns) vet något om dom som dom inte vill ha. Man vill bara inte ha dom helt enkelt. Inte ens gratis.

Sen finns det myndigheter, departement och politiska partier som propagerar för att arbetsgivare borde anställa personer med funktionsnedsättning. Dessa statliga organ och partiorganisationer är också arbetsgivare. Men de anställer inte heller några sådana som ingen vill ha. Istället instiftar de bidrag (som andra låter bli att använda) för att andra ska anställa dom som dom själva inte vill ha.

Nu är det inte brännboll vi spelar. Men brända blir dom – de som sorterarna tycker är de sämsta. Utan att ens ha kallat de till intervju.

Jag tror det är dags att titta på lagstiftningar där det kostar att sortera människor medans man blundar för deras kompetens. Där en akademiker är en akademiker med eller utan stol, och ett butiksbiträde är ett butiksbiträde med eller utan Downs. Det finns i andra länder, men inte här.

Jag tror det är dags att ställa krav på företag som vill vinna i offentliga upphandlingar. Organisationer som kör med sortering baserad på funktionsförmåga ska inte ha några offentliga uppdrag.

Och jag tror det är dags för den offentliga sfären att ”put your money where your mouth is”. Vadå snacka om att allas kompetens ska tillvaratas? Sätt igång och anställ, vet jag!

3 svar

Avskaffa otillgänglighetens apartheid

, 29 maj, 2010
3 svar

År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.

3 svar

IL + Emma = En kärlekshistoria

, 2 maj, 2010
2 svar

Emma här och i den här bloggen och jag kommer att fokusera på personlig assistans, tillgänglighet och hjälpmedel och lite annat som jag kommer på under resans gång. Mitt fokus är ur ett Independent Living-perspektiv (IL). IL är en filosofi och en internationell rörelse av människor med funktionsnedsättningar som arbetar för självbestämmande, lika villkor och självrespekt. Eftersom vi själva är de främsta experterna på våra behov, måste vi visa på de lösningar vi vill ha, föra vår egen talan och ta ansvar för våra egna liv. För att uppnå detta behöver vi stödja varandra, lära av varandra, organisera oss och arbeta för politiska förändringar som leder till lagstadgade skydd av våra mänskliga och medborgerliga rättigheter.

I mitt liv har IL betytt och betyder mig oerhört mycket. När jag var runt nio år förstod jag att det var något annorlunda med mig jämfört med mina kompisar, det var ganska konkret de kunde springa snabbare än mig och hoppa hopprep. När jag kom till tonåren hade jag börjat använda rullstol på heltid och nu blev det inte lika konkret i min tonårshjärna. Det fanns en massa saker som de kunde göra som jag inte kunde göra. De gick på fester, gick och tränade och hängde på stan och fikade. Mitt tonårsjag tolkade att det var mig det var fel på, det var på grund av min rullstol som jag inte kunde hänga med mina kompisar och det var därför vi för det mesta var tvungna att vara hemma hos mig när vi skulle göra något. Denna känsla fanns med mig under hela tonårstiden upp i vuxen ålder. Det påverkade min självbild och självkänsla negativt att jag under långa perioder valde att stanna hemma och titta på världen i ett slag utifrånperspektiv.

När jag började bli vuxen, när jag var lite över tjugo, började andra tankebanor att ta plats. Jag började se på mig själv i relation till det samhälle, den omvärld, jag lever i, i ett annat sammanhang. Jag började inse att det inte var mig det var fel på utan massor runt omkring. Tåg och bussar som jag inte kunde åka med, butiker jag inte kunde handla i och jobb jag inte kunde söka för att jag inte ens kom in i deras lokaler och så vidare.

Någonstans i den här vevan hittade jag IL och tänkte att det stämde in precis på hur jag känner och tänker. På något sätt använder jag mig av IL i hur jag lever mitt liv. IL har gett mig kraft att bygga upp en positivare självkänsla och vara stolt över det faktum att jag har en funktionsnedsättning och det liv jag lever med min funktionsnedsättning.

Tyvärr är det så att många med funktionsnedsättningar fortfarande inte knäckt ”förtryckarkoden”, samhällets idoga försök med att lära oss med funktionsnedsättningar att acceptera sämre villkor och vara tacksamma. Den eviga j**** tacksamhetsskulden som vi lär oss är större än Greklands budgetunderskott!

Något som förvånar mig är hur okänt IL är bland människor med funktionsnedsättningar och varför det inte är fler som blir arga på orättvisorna. Jag tror att fler människor med funktionsnedsättningar skulle behöva IL för att växa i sitt självförtroende och i sin självkänsla.

2 svar

Full Delaktighet! Nu!

, 1 maj, 2010
16 svar

Ja, du läser just nu den första meningen i en ny blogg. Behövs en ny blogg i det informationsöverflöd vi idag tvingas leva i? Ja, vi är 12 personer som är övertygade om detta och kommer i fem månader blogga varje dag och göra nedslag i ett Sverige du inte kände till. Det handlar om utanförskap, diskriminering och en rädsla om att politikerna faktiskt inte tycker att detta är viktiga frågor alls. Det kommer inte bara vara en nattsvart journalistik du kan läsa om här – utan en stark vilja till förändring. ”Upplysning” om ni så vill.

Såhär ligger det till:

År 2000 la regeringen fram propositionen ”Från Patient till Medborgare”. Med Patient menades den syn på människor med funktionsnedsättning i samhället. Vård och omsorg präglade synsättet på hur vi skulle tas om hand. En förvandling skulle alltså ske – vi skulle kunna vistas ute i samhället bland andra, förvärvsarbeta och ha ett socialt liv precis som alla andra. Alla tidigare patienter skulle förvandlas till levnadsglada människor som tog för sig av samhället och vad livet hade att erbjuda. Vi skulle åter ges rätten att styra våra egna liv och kunna delta i det samhälle som vi kallar Sverige.

Hur skulle alla ändringar åstadkommas?

Personer med funktionsnedsättning skulle ut i arbetslivet genom stora satsningar. Under tiden skulle media rapportera glädjande scener ur vardagen hur vi blivit självständiga och tillsammans med alla andra fick utforma vår egen framtid och verklighet.

Någonting gick snett.

Rätten till personlig assistans urholkas och det tillgänglighetsarbete som skulle varit färdigt nu har på många håll i Sverige ännu inte påbörjats. Ohälsotalen bland funktionsnedsatta är ungefär lika dystra som arbetslöshetssiffrorna för samma grupp. Människor med funktionshinder syns inte i media annat än som offer och hur ska vi då lära medborgarna att vi faktiskt ska räknas som fullvärdiga medborgare? 2010 skall satsningen ha gått i mål och vi syns allt mindre. Finns allt mindre.

Valdebatten som nu växlat in på den högsta växeln har ännu inte ett ord om vår situation yttrats av politikerna. Om de inte ens nämner misslyckandet med de 10 år gamla planerna kanske de till och med kan slå blå dunster i väljarnas ögon och övertyga folket att Sverige  är det land som är bäst i hela världen på att ta hand om alla sina invånare.

Vi kommer i 143 blogginlägg att ge er sanningen. Utan socker.

Vi kräver Full Delaktighet! Nu!

16 svar