Idag är det Pride-parad här i Stockholm. För mig handlar Pride om mångfald, individualitet och stolthet.

Men det är faktiskt inte bara idag som det är Pride. Festivalen har pågått under hela veckan. Varje dag har RFSL synts i riksmedia. Nästan varje dag har de politiska partierna gjort någon form av utspel i en central HBT-fråga.

Många vittnade om att det var handikapprörelsen som var den mest dominerande folkrörelsen i Almedalen. Ändå fick vi bara ca 10 minuter i etermedia under veckan. Vad kan det bero på? Och vilka 10 minuter sedan! De recenserades här på bloggen så sent som i förrgår av min kollega Kjell Stjernholm.

Vi måste banne mig vara den intressegrupp som är sämst mediatränad av alla. Utöver den kritik som Kjell framförde kan tilläggas att inslaget främst handlade om hur det känns att vara funktionshindrad. Intervjupersonerna saknade tyvärr nästan helt förmåga att lyfta intervjun till ett politiskt plan.

Hur kan det då komma sig att vi har det så svårt att komma med i media?

Föreställ dig att temat för årets Pride skulle ha varit ”Ingen är perfekt”. Det vore väl lite som om HBT-rörelsen hade bitit sig själv i svansen. Det vore lite som att be om ursäkt för sin egen existens. Hade HBT-rörelsen använt den devisen så hade det ju varit som om man inte hade sett sig själva som perfekta – som om man hade nedvärderat sin egen sexualitet.

Eller föreställ dig för en kort stund att kvinnorörelsen hade använt devisen ”Ingen är perfekt”. Hade det betytt att de i själva verket hade velat vara män?

Uttrycket ”Ingen är perfekt” brukar användas när man exempelvis begår ett misstag. Det brukar vara ett sätt att förklara sina egna tillkortakommanden.

Vi kan nog med lätthet konstatera att varken kvinnorörelsen eller HBT-rörelsen skulle välja en sådan paroll, oavsett sammanhang. Finns det då någon rörelse som skulle vara så dumma att gå ut och be om ursäkt för sig själva och proklamera att de inte ser sig själva som perfekta? Nej, det kan väl inte finnas. Så illa kan det väl inte vara. Jo, det finns faktiskt en sådan rörelse och det är den traditionella handikapprörelsen i form av de s.k. Handikappförbunden.

De tycker tydligen inte att vi är perfekta. Under Almedals-veckan lanserade de just sin egen valkampanj ”Ingen är perfekt”. Så nu vet vi hur Handikappförbunden faktiskt ser på oss.

För mig är det inte så konstigt om media inte precis springer benen av sig för att ta del av ett så självömkande och nedsättande budskap.

Handikappförbunden som tidigare hette HSO som tidigare hette HCK består idag av 39 olika diagnosförbund. På 70-talet klagade många på Vänstern och brukade kalla den för en amöba eftersom den delade sig gång på gång. Men det är ingenting mot Handikappförbunden. När man en gång i tiden hette HCK bestod man av ett 20-tal medlemsförbund. Idag är man uppe i 39. Idag kan inte ens de cancersjuka samsas inom ett och samma förbund. Istället har man olika förbund för olika cancerdiagnoser.

Vad Handikappförbunden inte har förstått är att vi alla jobbar mot diskriminering och för ökad tillgänglighet. Diagnosen spelar ingen roll.

Ett problem är också att Handikappförbunden i stor utsträckning väljer företrädare och tjänstemän som saknar egna funktionshinder. Då får man leva med att någon välbetald kanslichef kläcker sådana idéer som t.ex. valkampanjen ”Ingen är perfekt”. Under Almedals-veckan lät man KG Bergström fråga ut de politiska partierna. Man förstår inte vilken styrka som hade manifesterats om vi själva hade gjort jobbet.

Pride-festivalen har vuxit från år till år och blivit till en folkfest. Festivalens positiva budskap har dragit till sig fler och fler. Jag menar att handikapprörelsen skulle kunna spela en liknande roll, men knappast då under devisen ”Ingen är perfekt”.

För egentligen är det ju så att varje människa ÄR perfekt. Alla har sina starka och svaga sidor, oavsett om vi har en funktionsnedsättning eller ej. Frågan är bara vad vi väljer att sätta fokus på. Antingen koncentrerar vi oss på de starka eller svaga sidorna.

Men så länge som du väljer att inte betrakta dig som perfekt, så ligger det nära till hands att andra tror att du tycker att något fattas dig. De kanske tror att du ger uttryck för en självömkan, och självömkan leder nästan alltid till ett avståndstagande. Vi vill inte så gärna umgås med dem som tycker synd om sig själva.

Därför tror jag att det hade varit betydligt mer lyckat att driva den här kampanjen under devisen ”Varje människa är perfekt”. Det hade varit ett positivt budskap som fler hade hakat på och vilja vara en del av. Utifrån den devisen skulle man sedan ha kunnat bygga upp en argumentation om att alla ska ha rätt att uttrycka sin egen individualitet i olika sammanhang i skolan, i arbetslivet, på fritiden med eller utan personlig assistans etc.

Ett sådant budskap hade attraherat många fler, och inte minst journalister.