-Ja, svarar säkert du som läser nu, rent spontant. Självklart har man som funktionshindrad rätt till den personliga integriteten, precis som alla andra människor. Men om man skrapar lite på ytan till den där rätten, vad är den då värd ur ett funktionshinder-perspektiv?
Idén till denna krönika kom för en tid sedan, när jag stod vid hissen hemma och väntade på att den skulle komma ner så jag kunde komma till min lägenhet. Assistenten var med mig och vi hade händerna fulla båda två när hissen slutligen anlände och vi skulle ta oss in. Ur hissen kom en kvinna och hennes lilla dotter. När så min assistent tar dörren för att hålla upp den för mig och jag precis är i färd med att rulla in i hissen, så känner jag att någon tar tag i mina handtag bak och vrider till stolen och puttar mig in i hissen. Förvånad, och faktiskt också något chockad, vrider jag huvudet och ser att det är kvinnan som kom ur hissen precis som har ”hjälpt” mig. Alltså, jag kan ta emot hjälp som vem som helst om jag ber om den eller om den verbalt erbjuds mig, men jag ställer inte upp på att, bara för att jag har ett funktionshinder, så är jag allmän egendom, till för vem som helst att bara hugga in! Dr Phil sa i sin pratshow på TV att den personliga sfären är någonstans mellan 45-60 cm och att man ska vara speciellt inbjuden dit för att det ska vara OK att passera den gränsen. Med vilken rätt dundrar den där kvinnan in i MIN personliga sfär, bara för att jag har en funktionsnedsättning?!
Så kommer jag att tänka på alla andra gånger genom åren som jag har tvingats tulla på min personliga integritet och låta folk komma in i min personliga sfär. Jag är född med min funktionsnedsättning så egentligen skulle jag väl ta det för normalt, vid det här laget, att visa mig naken på uppmaning, att kissa och bajsa inför publik, att känna främmande händer ta på mig när jag duschar etc., men jag gör inte det! Det blir heller inte lättare av att folk ”avhumaniserar” mig genom sina försök att rättfärdiga klavertrampen in i min sfär. – En rullstol behöver puttas in i hissen för det ser jobbigt ut, alltså gör jag som medmänniska det, utan en tanke på att det faktiskt sitter en person I den där stolen…för att nu bara ta ett exempel ur mitt liv.
Att jag får min kompetens ifrågasatt bara för att jag har en funktionsnedsättning är, enligt mig, en oerhörd kränkning av den personliga integriteten! Att per automatik bli förtidspensionerad när jag fyllde 16 år och att jag därefter fick bevisa att jag dög som arbetskraft eller att utan att det egentligen blir ifrågasatt bli inskriven på Rehab-avdelningen på Arbetsförmedlingen, trots att mina högskolepoäng kostade mig precis lika mycket blod, svett och tårar som mina kurskamrater – det är kränkande! Att jag inte kan ta mig vart jag vill, bo var jag vill bara för att jag har en funktionsnedsättning, det är en oerhörd kränkning. Att inför andra behöva rättfärdiga varför det inte ”duger” för mig att bara ha en eller två affärer att välja mellan, när ingen annan medborgare tvingas begränsa sitt urval så- det är även det en oerhörd kränkning!
Listan kan göras hur lång som helst, på saker och incidenter, bara i mitt eget liv, som får mig att ställa frågan: Har man som person med funktionsnedsättning rätt till personlig integritet?
vi får ingen personlig assistans han fyllde 65 år dec och fick hjärnblödning 24 januari har haft honom hemma i 14 veckor han sondmatades men inte nu förlamad högra sidan men har börjat gå träna och lyfter på högra benet men kan inte ptata vi vill ha hem honomn men får bara avslag i motala mu ligger det hos kammarätten ska söka i en annan stad får se om det hjälper finns läkarintyg på att han blir bättre när han vistas i hemmet läkaren sa att han hade aldrig varit så bra OM VI INTE TAGIT HEM HONOM MEN NU ÄR HAN PÅETT HEM MED GAMLA O DEMENTA FÖR VI INTE FÅR DEN HJÄLP I VÅR LÄGENHET VART SKA VI VÄNDA OSS VI HAR 11 BARN O 17 BARN BARN DET KAN INTE VA ROLIG FÖR BARNBARNEN O SE SIN MORFAR ELLER FARFAR PÅ ETT HEM VI VILL VA EN FAMILJ MED LITE HJÄLP FRÅN KOMMUN
Frågade en sån där flyttare en gång varför. Flyttare tittade på min PA och sa ”hon är i vägen” och att PA borde ställa mig där jag inte stör… Att jag avbröt och sa att jag satt i kö för att betala spelade mindre roll. Nästan komiskt.
Fördel Permobil: jag flyttar mig om jag vill flytta mig. De som försöker (genom att dra och slita i sitsen…) riskerar att få en fot under någon däck.
Tack för din text!
Jag har också tänkt mycket på just det här med den personliga sfären.
Det är verkligen inte magstarkt att tala om integritetskränkning, för det är just vad det är. Att sedan en och annan person väljer att inte bry sig när andra klampar in i deras personliga sfär, det är deras val.
Man ska INTE behöva be folk backa när de (oinbjudna!) kommer för nära.
Människor utan funktionsnedsättningar är ”bortskämda” med att få vara i fred,
det borde gälla även för oss.
Jag är jävligt trött på att främmande människor ständigt tar sig rätten att försöka dra i min rullstol eller ta i mig!
Vi ska inte behöva acceptera det.
Veronica! Tack för en mycket angelägen och bra text! Händelsen vid hissen handlar ju om en privatperson som betedde sig oklokt. Större krav bör vi ställa på våra myndigheter och på den personal som vi möter där. Det är en helt galen ordning att människor överhuvudtaget kan bli pensionerade vid 16 års ålder. Minst lika galet är att en högskoleutbildning inte omgående ger chans till inträde i arbetslivet. Men om jämlikheten inte finns måste den uppfinnas – här finns en hel del att göra uppenbarligen.
Mina erfarenheter handlar mestadels om personer med begåvningshandikapp som avgjort inte kan föra sin talan. Här finns stora brister i rättssäkerheten.
Efter att just ha kommit tillbaka från ett (iofs ovanligt lyckat) vårdplaneringssamtal så kan jag nog lugnt svara nej på den frågan. Som funktionshindrad skall varenda liten detalj i ditt liv läggas i öppen dager för kreti och pleti att begrunda, diskutera och, framförallt, värdera.
Välfärdsstaten är toppen på så många sätt. Men ett av dess svårare misslyckanden, tillsammans med tillgängligheten, är just den personliga integriteten. Nu är inte detta specifikt för just handikapp. Men som med så mycket annat blir ”det stora utfläkandet” extra tydligt just när det gäller människor med funktionshinder.
I ditt fall, vid hissen, gissar jag att det handlar om en stereotypisering på individnivån, d v s funktionshindrad = hjälpbehövande objekt, men mekanismen är i stort densamma på strukturnivån, i mötet med företrädare för kommun och stat. I förhållande till ”den goda staten” tenderar vi alla lätt att bli objektifierade klienter…
Jag stred inte. Och huruvida man känner sig kränkt eller ej är ju hyfsat subjektivt. Allas gränser är olika och min egen gräns skiljer sig dessutom från gång till annan. Men tack för kommentaren – alltid kul med diskussion.
Nja, jag tycker inte det är så farligt att att mamman ville hjälpa dig in i hissen.
Tycker det är magstarkt att prata om ingegritetskränkning i ett sådant fall. Självklart skulle hon ha frågat dig först, men det är inte mer än att vända sig om och vänligt men bestämt avtacka sig hjälpen. Det händer ofta när färdtjänsten kommer att de vill hjälpa till att köra stolen. Jag tycker man får se till uppsåtet som i det här fallet ändå var gott. Det finns också en kulturell skillnad där personer från andra länder ofta ser det som sin skyldighet att hjälpa dem som DE tycker ser ut och ha det svårt. Det är viktigt att själv vara tydlig och att välja sina strider.
Visst borde man ha rätten till personlig integritet, men så ser inte verkligheten ut. Att man vänjer sig vid att ha hjälp i toa- eller duschsituationer om funktionsnedsättningen är medfödd stämmer inte, precis som du skriver. Jag fick ofta förklara detta i mitt arbete med nyskadade äldre personer men även idag inför nya personliga assistenter åt min son. Förståelsen är inte alltid särskilt stor.