Öppet brev till riksdagsledamot Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Hej Marietta! Jag skriver till dig bara för att du är en av de få moderater som jag har förtroende för i handikappfrågorna. Dina och mina föräldrar gick med i RBU ungefär samtidigt. Du och jag träffades redan som barn på olika RBU-aktiviteter.

I förrförra veckan var det Almedalsvecka både på Gotland och här på den här bloggen. Vi hade bjudit in företrädare för alla riksdagspartierna att skriva var sitt inlägg.

Ditt parti företräddes av en kommunpolitiker. Innebär det verkligen att det varken i Riksdagen eller Regeringen finns någon moderat som är talesperson i våra frågor?

Handikappförbunden genomförde en utfrågning av samtliga partierna under Almedalsveckan. Då företräddes ni av Margareta B Kjellin som visserligen är riksdagsledamot, men som formligen massakrerades av utfrågaren K-G Bergström. Margareta är vårdlärare från Hudiksvall och jag tvivlar inte för en sekund på hennes goda uppsåt, men man måste kanske vara lite mer påläst när man ska intervjuas av en skjutgärnsjournalist.

Carl Bildt var åtminstone ärlig på den tiden han var statsminister. Han erkände att han inte kunde något om handikappolitiken. Kanske bidrog detta till att Bengt Westerberg kunde genomdriva assistansreformen i godan ro mitt under den svenska bankkrisen. I så fall har vi ändå något att tacka den okunskap som ni moderater genom tiderna har visat på handikappområdet.

Men nu när vi skriver 2010 är det kanske dags att tänka om och bredda partiets kompetens i dessa frågor. Det tror jag att du kan hjälpa till med.

Det inlägg som din partivän skickade in till den här bloggen lämnade dessvärre mycket att önska. Det räcker att ögna några få inlägg på den här bloggen för att förstå att det finns två frågor som överskuggar allt annat – personlig assistans och tillgänglighet. Det inlägg som er kommunpolitiker skickade in hit berörde inte den personliga assistansen med ett enda ord.

Under lång tid har ni varit det näst största partiet i riksdagen. Det borde alltså ha funnits resurser att bygga upp en kompetens kring handikappfrågorna. Dessvärre tror jag att det har saknats ett sådant intresse.

Inför Almedalsveckan skickade Handikappförbunden ut en enkät till samtliga sju riksdagspartier om handikappfrågorna. I en rapport konstaterar man att ambitionsnivån är skrämmande låg, inte minst hos moderaterna och socialdemokraterna.

Inte ett ord nämndes om handikappfrågorna i Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen. Lars Ohly ägnade minst tio minuter i sitt tal åt dessa frågor.

Jag tolkar detta som att det finns en ambition från Lars Ohlys sida att göra allmänpolitik av handikappolitiken. Han sa också mycket riktigt att vi alla måste räkna med att förr eller senare i livet drabbas av någon form av funktionsnedsättning.

För mig är det just detta perspektiv som gör att man inte kan betrakta våra frågor som ett särintresse. Det skulle vara värdefullt om fler politiker kunde uttala sig på det klara och tydliga sättet.

Ulf Kristerssons inlägg på den här bloggen lämnade alltså mycket att önska. Därför skulle jag vilja ställa dig några konkreta frågor:

1. Vilka ambitioner har ni att föra in handikappfrågorna i den allmänpolitiska debatten?

2. Vilka planer har ni på att öka antalet politiker med egen erfarenhet av funktionshinder i ert parti?

3. Anser ni att det är moraliskt riktigt att Statskontoret ska utreda kostnaderna innan otillgänglighet kan klassas som diskriminering? Finns det i så fall inte också andra diskrimineringsgrunder vars kostnader egentligen borde utredas? Vi kanske inte har råd att bekämpa diskrimineringen mot exempelvis invandrare.

4. Vad kommer ni att göra åt att Regeringsrätten på ett felaktigt sätt har tolkat en arbetsförmåga som skäl för att dra in den personliga assistansen, se tidigare inlägg? Enligt förarbetena till LSS ska personlig assistans istället betraktas som något som kan underlätta vägen till arbete.

5. Ovanstående är alarmerande eftersom det handlar om några av landets högsta domare. Vad kommer ni att göra åt den okunskap som uppenbarligen finns kring funktionshinder hos domare och nämndemän i våra förvaltningsdomstolar?

6. Rättspraxis har slagit fast att för att ett behov ska anses som grundläggande enligt LSS, så ska det även vara integritetskänsligt – ett begrepp som varken återfinns i lagtexten eller i förarbetena. Delar ni den tolkningen? Om inte, hur kommer ni i så fall att klarlägga lagstiftarens intentioner på den här punkten?

7. Ovanstående har bl.a. lett till att 300 personer hittills har mist sin rätt till personlig assistans. Vad som också har spelat in är Försäkringskassans minuttänkande där man bara räknar aktiv tid som behovsgrundande. Hur många fler personer ska behöva mista sin rätt till assistans innan ni politiker stämmer i bäcken?

8. Ditt parti hade chansen att klart och entydigt uttala er ståndpunkt när LSS diskuterades i Riksdagen i slutet av maj. Varför gjorde ni aldrig det? Istället fick vi ett vagt utskottsutlåtande – ett tillkännagivande som Försäkringskassan säger sig kunna ignorera enligt verksamhetsutvecklare Tomas Sundberg. Vad som uppenbart behövs är att ni politiker talar om var skåpet ska stå. När får vi se ett sådant ställningstagande?

Svar den 21 juli 2010 från Marietta de Pourbaix-Lundin, riksdagsledamot (M), på Öppet brev fån Bengt Elmén

Det är trevligt att få ett öppet brev från Dig, Bengt. Du är en person vars integritet, kunskap och livserfarenhet jag hyser stor respekt och beundran för.

Jag kommer inte att kunna svara på alla Dina frågor. Jag vill inte gärna kommentera eller recensera mina partikollegers synpunkter och uttalanden. Jag är nämligen inte talesperson i handikappolitiska frågor. Jag har ändå under åren engagerat mig mycket i dessa frågor genom motioner, interpellationer och frågor. Det beror givetvis på att jag känner mycket varmt för frågor som rör full delaktighet i samhället också för dem som har funktionsnedsättningar.

Min politiska huvuduppgift denna mandatperiod är att som en av Sveriges sex delegater i Europarådet driva demokrati, mänskliga rättigheter och rättstatsfrågor. Europarådet har funnits i 61 år och har sitt säte i Strasbourg. 47 av Europas länder är med i Europarådet, dvs alla länder utom Vitryssland som inte får vara med eftersom det fortfarande är en diktatur.  I Europarådet har jag bland annat engagerat mig i att driva frågor som berör personer med funktionsnedsättningar i detta internationella sammanhang.

Det jag nu skriver kommer från hjärtat och från min erfarenhet som syster till Magdalena som har en omfattande funktionsnedsättning. Jag har tre personliga ”deviser” som jag ofta tänker på:

För det första är vi alla ett hjärtslag, en hundradels sekund, från att hamna i en situation där vi kan få en eller flera funktionsnedsättningar

För det andra är det hinder i omgivningen/samhället, till exempel attityder och faktisk tillgänglighet såväl fysiskt som mentalt, som avgör hur allvarligt en funktionsnedsättning påverkar livskvaliteten.

För det tredje är personer med funktionsnedsättningar ingen enhetlig grupp, utan enskilda individer med sina personliga livsdrömmar, behov och önskemål.

Ett outplånligt minne är när jag som ny riksdagsledamot i mitten på 1990-talet skulle visa riksdagen för några rullstolsburna. Jag tror aldrig jag har skämts så mycket som när vi bittert fick uppleva hur dålig tillgängligheten var i denna maktens boning. Samtidigt som vi lagstiftare ställde krav på andra när det gäller tillgängligheten så brast vi själva så det skrek om det. Vi som verkligen borde föregå med gott exempel. Efter denna pinsamma upplevelse var jag med och bildade Riksdagens Handikappforum, i vilket jag fortfarande är aktiv. Detta Forum är ”opolitiskt” och alla partier är med. Vi ser som vår uppgift att sprida kunskap om olika funktionshinder, livssituationer och möjligheter som gäller för personer med olika funktionsnedsättningar.

Jag skrev i Handikappforums namn till riksdagsförvaltningen om hur otillgängliga riksdagens byggnader var. Brevet togs på allvar. Det tillsattes en grupp och en tillgänglighetskonsulent togs in. All renovering och ombyggnad i riksdagen inkluderar numera tillgänglighetsaspekten. Allt från toaletter till entréer till plenisalen har byggts och handikappanpassats. Det är jag stolt över.

Empati och inlevelseförmåga är inte alltid enkelt. Men vem har sagt att allt ska vara enkelt? I Bob Dylans sång ”Positively 4th Street” finns några rader som är tänkvärda och som fler borde ha som en enkel ”riktlinje” när de uttalar sig, bedömer eller lagstiftar i frågor som berör personer med funktionsnedsättningar:

“I wish that for just one time
you could stand inside my shoes
and just for that one moment
I could be you”

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Riksdagsledamot, Haninge

Detta inlägg postades i Okategoriserade den av .

Om Författaren

Om författaren: Bengt Elmén är socionom, författare och mentor. Direkt efter sin socionomexamen var han med om att sjösätta det s.k. STIL-projektet som banade väg för assistansreformen 1994. Han är alltså en av förgrundsgestalterna i Independent Living-rörelsen i Sverige. Efter att ha jobbat som STILs verksamhetsledare i fem år startade han sitt eget utbildningsföretag. Alltsedan dess har han bland annat arbetat med utbildning av arbetsledare och deras personliga assistenter. Han har bland annat skrivit boken Assistans med glans. På senare tid har han dessutom börjat arbeta som filmare på www.cp-assistenten.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *