En ny väg framåt

Onsdag, mitt i Almedalsveckan. Jag tränger mig in på ett knökfullt seminarium med titeln ”Hur mycket får mänskliga rättigheter kosta?” i regi av DHR. Jag förstår intresset, frågan är brännhet. Den största politiska chocken vi har upplevt i år var när vi förstod att man skulle använda Ytterbergs enorma utredning om att se otillgänglighet som diskriminering till att ytterligare utreda kostnaderna. Trots att man ratificerat FN konventionen rörande personer med funktionsnedsättningar, och alltså förbundit sig att följa den.

Det är klart att det är ett hån. Det kanske är bra för motståndsandan att få svart på vitt att vårt medborgarskap och våra rättigheter inte väger lika tungt som andras, men det är tufft för själen.

Politik är sällan så tråkigt som månaderna innan ett val. Om politiken vanligtvis kan liknas vid en sjudande, het kittel av röster, rörelser, åsikter och betänkanden, så klibbar allt ihop till en kall och färglös gröt vid den här tiden.

Vi som dagligen utsätts för diskriminering och förtryck, vi vilkas liv verkligen påverkas av den politiska verkligheten, försvinner ur debatten och ersätts av barnfamiljer och villaägare. Komplexiteten byts ut mot enkla slogans, allt reduceras till ett jippo.

Den sk. handikapprörelsen är rikligt representerad i Almedalen i år, men det verkar vara extremt svårt att nå fram i större skala (undantaget är föreningen JAG som verkligen lyckas ta plats).

Det politiska ointresset syns också på DHR:s debatt. Där sitter fem representanter från olika funkisförbund, en före detta handikappombudsman, en proffslobbyist samt ordföranden för Svensk Handel. Ingen politiker är där överhuvudtaget. Jag känner att jag längtar bort.

Jag längtar till Sydafrika, och det beror inte bara på fotbolls-VM. Jag minns när jag för tre år sedan besökte kollegor för den Sydafrikanska Funktionshinderorganistationen DPSA i Free State, en av Sydafrikas provinser. Vi var tre personer från den svenska handikapprörelsen där och de bjöd oss på en middag. På den middagen kom också premiärministern för hela Free State. Jag tar det igen; DPSA hade alltså fått premiärministern för hela provinsen att komma och äta middag med tre obetydliga svenskar.

Vår resa avslutades med ett möte i Pretoria. Där fick vi, tre obetydliga svenskar, ett två timmar långt möte med ministern som hade huvudansvaret för hela den sydafrikanska handikappolitiken i regeringen. Självklart hade han en egen funktionsnedsättning och var dessutom handplockad från DPSA.

Man kan fråga sig om det rörde om ett missförstånd. Om de trodde att vi var några andra, några som hade makt. Men jag var med om samma sak när jag fem år tidigare reste runt i Sydafrika tillsammans med ett gäng ungdomar från ungdomshandikappförbunden. Första dagen den resan besökte jag parlamentet och fick bevittna ett möte där man i ett slutet rum diskuterade en skola för alla. Hur kommer det sig att DPSA i Sydafrika blivit en självklar del av den politiska processen?

På DHR:s seminarium i Almedalen pratades det strategier. Det talades om att gå från patient till medborgare, om att se sig som fullvärdig medborgare och inte bara någon som  som har det bra med tanke på ens egna förutsättningar. Att definiera sig själv utifrån det samhälle man lever istället en utifrån sin diagnos. Allt detta är självklart för DPSA och allt det har man lyckats med. Det finns en medvetenhet om att man har en gemensam historia och man känner en självklar stolthet över den man är.

Även om alla som satt i panelen på det där Almedalsseminariet var överens om att är dags att vi överger den medicinska modellen och börjar definiera oss som medborgare fullt ut, så var det någonting som inte stämde. Där satt fem personer som sa sig vilja göra upp med diagnos-tänket. Fem personer från fem olika organisationer som definierar dem utifrån vilken del av deras kroppar som inte fungerar.

Men vad spelar det för roll om det är dina ben, ögon eller öron som inte fungerar? Vi vill ju samma sak. Det här har DPSA förstått, man är en medborgarrättsrörelse som samlar alla som möter samma diskriminering. Där ingår synskadade, döva, rörelsehindrade och intellektuellt funktionshindrade. Där ingår inte medicinförbunden av det enkla skälet att de vill andra saker, att de prioriterar andra frågor. Så har man också blivit en stark rörelse som politikerna räknar med. Ringer DPSA så ställer man upp, behöver man personer med egen erfarenhet i regeringsarbetet så vet man vad man hittar dem.

Jag säger inte att personer med funktionsnedsättningar har det bättre i Sydafrika än i Sverige, så är det inte. Men lek med tanken på hur långt vi skulle kunna nå om alla som vill bli fullvärdiga medborgare skulle samla sig under ett tak. Tänk er vilken kraft vi skulle få, vilka resurser och vilken expertis vi skulle ha. Tänk på hur långt vi skulle kunna nå. Frågan är bara – vill vi? Vågar vi?

7 reaktion på “En ny väg framåt

  1. Pingback: En kampanj från DHR och Unga rörelsehindrade » Bloggmingel

  2. Kjell Winberg

    Tack Jonas! Jag har precis läst ”En ny väg framåt”, du avslutar med ”Vill vi? vågar vi? Frågorna är berättigade. Som det ser ut idag kommer jag förmodligen att rösta BLANKT därför att sedan valet 2006 räknades dessa röster för första gången. Eller blir det till riksdagen på (V) eftersom Ohly var den ende som synliggjorde de funktionsnedsatta i Almedalen.

    Svara
  3. Knivstaden Göteborg

    För att förtydliga mig. Det är inte funktionshindrade eller andra utsatta som är sk särintressen. Att funktionshindrade ska ha rätt till en dräglig tillvaro är ett allmänintresse. Nej, de verkliga ‘särintressena’ är några få nära kompisar till politikerna som ständigt lägger sig politiken för att de tjänar stora pengar på de allmänna medlen. Korruption kallas det.

    Svara
  4. Knivstaden Göteborg

    Utmärkt inlägg och blogg!

    De etablerade partierna är gamla och korrumperade. Ut med allihopa. In med personalval i distrikt och direktdemokrati i alla frågor som gör direkt intrång på folks liv och deras rätt till drägliga hem- och närmiljöer. Vi har alla rätt att leva drägliga liv utan bli överkörda av dessa förbannade särintressen. Det är våra korrumperade politiker som för en muta säljer sig till dessa särintressen. Ut med packet.

    Svara
  5. Maria Johansson

    Hej Jonas,
    Först en faktauppgift: vi var fem förbund som genomförde detta tillsammans, FSDB, HRF, Personskadeförbundet RTP, SRF och DHR.

    Jag håller med dig och det är med utgångspunkt från just precis det – att utgå från det vi har gemensamt – som vi samarbetade kring denna undersökning och detta seminarium.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *