Lyssnade på radions Ring P1 – kortversionen – här om morgonen, som jag gör de flesta mornar. Rätt ofta är det lite väl ”kinkigt” i mina öron, som ju i och för sig har rätt luttrade öron, så jag förundras för det mesta över att människor orkar hetsa upp sig över saker som jag tycker är bagateller. Jo, jag vet att jag inte borde betygsätta andra människors upplevelser och känslor – men att veta och göra är två skilda saker…

Den här morgonen spetsade jag öronen när Gisela, 87 år beskrev sina nyvunna erfarenheter av att ”vara brukare” av hemtjänst. Reportern och Gisela blev hängande ett tag vid ordet, benämningen ”brukare” och försökte få det till att det var begreppet som det är fel på. Det är det kanske även om jag inte känner det så eftersom jag upplevt mig gå från ”pensionär” (utan att vara det) till ”vårdtagare” utan att vare sig vara sjuk eller ”ta” något. Det var ord vi vände oss mot en gång, med all rätt. Jag är definitivt av den meningen att ord som i sig signalerar fel budskap ska vi ändra på. Men vad hjälper det då i det långa perspektivet om inte själva företeelsen förändras?

Det var detta som blev så isande tydligt när Gisela – 87 år – med tre månaders erfarenhet av hemtjänst beskrev vad hon upplevde och kände. Jag blev så tagen, så gripen, så fångad. För det hon uttryckte var nästan ordagrant det jag själv en gång formulerat i vår kamp för en människovärdig insats – den gången på 80-talet. Vår kamp som trots allt ledde fram till rätten till personlig assistans 1994. Om vilken det har sagts mycket – och väl kommer sägas mera om här på bloggen – för utifrån vissa företeelser så är den kampen inte vunnen heller ännu, vi är bara en bit på väg. Men en bra mycket bättre bit på väg.

Det är inte den kommunala – eller möjligen på entreprenad utlagda – hemtjänsten där Gisela bor. Trots att arbetet med att förändra den pågått i decennier så har den på vissa håll uppenbarligen inte förändrats alls.

Så Gisela berättar om känslan av att hon måste vara tacksam för det hon får – fast det inte är det hon efterfrågar. Hur kränkt hon känner sig när hon förstår att hon bara är en pusselbit i det kommunala hemtjänstpusslet. En pusselbit som ska passa in i det förbestämda mönstret. Hur känslan av objektifiering för henne kopplas till begreppet brukare. Hon berättar hur maktlös hon är. Hon styr inte över vem som kommer – inte över om det ens är någon hon träffat förut – bara ett pling på dörren, in med nyckeln och där står ”någon”. Gisela vet inte heller i förväg vilken instruktion personen har om vad som ska göras, men instruktion har hon/han. Det handlar inte om vad Gisela vill använda sin tid till. Gisela beskriver sin totala maktlöshet och sin kränkthet – för hon bestämmer inte av VEM, inte NÄR, inte med VAD och inte HUR hon ska få sin hemtjänst/service/hjälp – vi kan kalla den vad som helst, så länge det inte är med respekt och egenmakt den fås.

Jag känner en oerhörd respekt för Gisela som vågade känna sig trampad på och berätta det i radion. Bra rutet! Stå på dig!

(Men oss emellan Gisela – det är för jäkligt helt enkelt – att det ska vara nödvändigt! Kram på dig!)