I inlägg efter inlägg på den här bloggen har skribenterna, inklusive jag själv, vittnat om Försäkringskassans hårdare bedömning av olika assistansbehov. Det har t.o.m. gått så långt att folk skriver att de räds varje gång de går igenom posten.

Det gör jag också om jag ska vara ärlig.

Men nu får det vara nog.

Vi har faktiskt också ett ansvar som företrädare och förebilder.

Vi har ett ansvar att arbeta för att ta fram idéer och förslag till hur Försäkringskassans framfart kan hejdas. Vi har ett ansvar att erbjuda våra kamrater bästa möjliga stöd när deras behov ska omprövas. Vi har ett ansvar att fråga oss vad det är som kan göras istället för att bara resignera och ge upp. Vi kan inte stanna vid att bara ta upp frågan med politikerna. De tycks ju mer eller mindre strunta i situationen ändå. Många av dem är säkert bara glada över att det är Försäkringskassan som självmant håller i yxan.

Vad är det då som vi kan göra?

Ett första steg skulle kunna vara ett bygga upp ett gemensamt rättsskydd. Det är inte längre försvarbart att varje brukarkooperativ och handikapporganisation har sin egen jurist. Dessa resurser borde samordnas. På samma sätt har facket sedan länge sitt gemensamma rättsskydd, se LO-TCO Rättsskydd AB.

Där jobbar ett 50-tal jurister som har specialiserat sig på att företräda arbetstagare och fackliga organisationer i olika sorts tvister. De har möjlighet att stötta varandra och lära sig av varandra och kan härigenom utveckla en argumentation som håller i olika situationer. Det stöd som de kan erbjuda blir starkare än om varje fackförening skulle ha sin egen jurist.

Jag tror att vi skulle tjäna på att förstå att vårt område inom juridiken är ännu smalare. Här finns verkligen inga stora pengar att tjäna. Därför krävs det att de jurister som tar sig an våra frågor har möjlighet att träffas och samarbeta. På så sätt kan deras kompetens vidareutvecklas. En vanlig missuppfattning är att en jurist är en jurist och att han eller hon är kompetent att jobba med vilka frågor som helst, men så är det inte. Vi måste själva ta ansvar och vidareutbilda de jurister som vi anlitar.

Inom den amerikanska IL-rörelsen insåg man tidigt betydelsen av att anlita jurister i sitt arbete. Kanske kan det bero på att det i USA finns en tradition av att använda juridiken som verktyg för att hävda sina rättigheter. Som en tidig avknoppning bildades DREDF – Disability Rights Education & Defense Fund. Det är nog hög tid att vi startar något liknande här i Sverige. På så sätt kan vi förstärka våra möjligheter att hävda vår rätt gentemot Försäkringskassan och andra myndigheter.

Den dagen otillgänglighet blir klassat som diskriminering kan vi inte bara slå oss till ro. Det är då som själva arbetet börjar. Troligen får man räkna med ett stort antal anmälningsärenden och tvister. Behovet av juridisk hjälp kommer att tillta.

Men det räcker inte enbart med att anlita jurister. I USA insåg man också vikten av att utarbeta praktiska och pedagogiska metoder för kamratstöd. Det myntades sådana begrepp som advocacy och peer support. I den svenska handikapprörelsen finns inte samma tradition på det här området. Vi har därför all anledning att bjuda in vår vänner från andra länder och lära av dem. Det finns ingenting som är så starkt som de argumentet och det stöd som kommer ifrån en nära kamrat som också har egen erfarenhet av funktionshinder.

Så visst finns det mycket som vi kan göra rent praktiskt istället för att hänge oss åt ångest och förtvivlan.