Riksdagen blundar för verkligheten. Det blir både ett faktum och ett understatement när riksdagen den 26 maj tar det beslut om den personliga assistansen, den viktigaste funktionshinderreformen i modern tid, som man är på väg mot!

Det pågår sedan drygt två år en oreglerad nedmontering av assistansreformen, skött av Försäkringskassan med påhejande av regeringsrätten. Det går till på det sättet att bedömningen av de grundläggande assistansbehoven – med att äta, sköta sin personliga hygien, klä på och av sig och att kommunicera med andra – görs efter nya kriterier, där på godtyckliga grunder vissa grundläggande behov inte längre anses vara grundläggande. Det innebär att antalet timmar grundläggande behov i varierande grad reduceras för den enskilde. Och då ska man komma ihåg att om den assistansberättigade inte anses ha tjugo timmar grundläggande behov i veckan, då blir det inte bara lite mindre assistans, det blir ingen assistans alls!!!

I övrigt går nedmonteringen av assistansen till så att alla assistansbehov i en tidigare helt okänd omfattning bedöms styckat i minuter aktiv tid. Tillspetsat uttryckt beviljas assistans när koppen ska lyftas till munnen, och medan koppen står på fatet får assistenten gå hem. Det låter roligt, men för de många assistansberättigade som mister assistans och helhet i sitt liv är det djupt allvarligt. I propositionen underkänner Maria Larsson själv LSS-kommitténs aktivitetsbegrepp som alltför oklart, men nu tillåter man ändå Försäkringskassan att ånga på för fullt med detta tillhygge.

Riksdagen säger sig vilja vänta på utfallet av det behovsbedömningsinstrument som är under utarbetande och ska vara klart i mars 2011. Då har man emellertid inte riktigt begripit vad det rör sig om! Ett behovsbedömningsinstrument kan vara helt ok om det syftar till att lyfta fram de assistansbehov den enskilde har. Det är av det skälet brukarföreträdare försökt vara med på ett hörn för att få ett bra och rättssäkert instrument. Men själva behovsbedömningsinstrumentet gör ingenting åt den nedmontering som pågår och kommer inte att göra det. Att inse det hade kanske varit enklare om man betänkt det andra arbetsnamnet på det så kallade behovsbedömningsinstrumentet: intervjuguide. Man ska alltså tillfråga den sökande om assistansbehoven. Men den slutgiltiga bedömningen ligger där de ligger i dag, dvs i försäkringskassornas nedmontering sådan den dagligen sker.

I april var åtta företrädare för funktionshinder- och brukarorganisationer kallade till socialutskottet och berättade om denna verklighet. Vi upplevde det nog alla som ett värdefullt uttryck för vår fungerande svenska demokrati. Nu kan vi bara konstatera att riksdagen tagit del, men ej förstått.

Det kan inte stanna vid det. Om assistansreformen ska räddas, då är det nu som det måste göras!