Jag har fått brev från Stockholms Stad i brevlådan nu de senaste veckorna. Det var svar till mina ärenden från 2006. Minns ni när vi i samarbetade med Marschen för Tillgänglighet skulle anmäla otillgängliga ställen i våra kvarter som betraktades som Enkelt Avhjälpta Hinder? Jag gjorde flera anmälningar runt om i Stockholm. Minns inte hur många men många blev det. Sedan har tiden gått.
Nu fyra år senare får jag svar från Stadsbyggnadsnämnden. Har något hänt? I brevet står det att anmälningar lämnas utan åtgärd med stöd av 10e kapitlet, paragraf 1 i plan- och bygglagen (1987:10). Stadsbyggnadskontoret har utifrån förutsättningar på platsen bedömt att anmälan inte gällde ett enkelt avhjälpt hinder.
Det jag anmälde var nivåskillnader vid entrén till lokaler. Dessa nivåer gör att vi som är rullstolsanvändare inte kommer in i lokalerna. Det var ibland kanske mer än ett trappsteg och som mest några trappsteg. Tänk att några trappsteg ska tillåtas – hinder som gör att vi inte kan komma in och delta i samhället!
Jag öppnade breven och min första reaktion blev när jag kom till diarienumret: 2006 – xxxx. Det har tagit mer än fyra år att få svar. Det är lätt att bli uppgiven. Det känns inte som vi är tagna på allvar. Om det inte var ställen som betraktades som Enkelt Avhjälpta Hinder kunde svaren har skrivits omgående eller relativt fort. Vad var strategin bakom att låta så mycket tid rinna iväg? Ansåg Stadsbyggnadskontoret att mina ärenden var så oviktiga? Eller hade vi anmält så många ställen att det tog fyra år att hinna kolla dem? Eller är byråkratin så långsam att det tar så mycket tid?
Allt jag vet är att jag blir uppgiven. Jag är trött på att anmäla hinder som gör att jag är en andra klassens medborgare. Jag är trött på att inte kunna ta tillgängligheten för given i samhället som alla andra. Tänk att kunna gå ner på stan och kunna äta på den krogen som alla andra pratar om. Eller gå på den vernissagen som verkar het? Tänk att kunna ge sig iväg till Uppsala från Stockholm och veta att man ska komma fram utan att behöva vänta timme efter timme på de tåg som är rullstolsvänliga. Tänk att bli tagen på allvar!
Den diskrimineringen som tillåts och som gör mig och andra till andra klassens medborgare är oacceptabel. Sverige är inte en demokrati när man tillåter en utestängning av många av sina medborgare. Det är dags för den lagstiftning som vi begär, den lagstiftningen som betraktar otillgänglighet som diskriminering och som kommer att kräva att åtgärd vidtas. En verklighet där man inte får vänta i fyra år för att få svar på anmälningar. En verklighet där min möjlighet till full delaktighet tas på allvar!
Förstår inte Axelsson inlätt, då vi har överklagat i Göteborg och det har mottagits av Länsstyrelsen. Gäller det olika i olika delar av Sverige eller? Om stadsbyggnadskontoret vill att vi skall komma in med anmälningar, v så måste vi ju ha rätt att överklaga om vi får avslag!
Vi har samma erfarenhet i Göteborg. På de flesta anmälningr av trappsteg på ibland 10 cm har vi fått avslag.
Ett ärende har vi överklagat till Länsstyrelsen och fått tillbaska där man säger att nivåskillnaden måste ta upp inne i lokalen och då blir det så kostsamt att det inte kan betraktas som enkelt avhjälpt. Vi har även kommit in med ett yttrande där vi föreslår vissa lösningar exempelvis en avfasning av trappsteget eller en asfaltsklack men fått till svar att detta inte motsvarar den föreskrivna lutningen på ramper. Vi har varit i kontakt med Boverket för att få dem att försöka hitta några bra lösningar på detta problem, då det finns ett stort antal liknande trappsteg in i affärer – restauranger men utan resultat. Vi har också i vårt yttrande försökt på besked om vad kostnaden är som stadsbyggnadskontoret anser är för högt, men utan att få något besked. Som jag ser det kommer inte heller en diskrimineringslag hjälpa i de här fallen, då den förmodligen kommer att innehålla en skälighetsbedömning, dvs. en kostnadsbedömning så det ser verkligen dystert ut. Det som man verkligen trodde skulle vara ett enkelt avhjälpt hinder dvs. en sådan här ringa nivåskillnad anses således inte vara det!!! Vi fortsätter och överklagar vidare till Förvaltningsrätten och får se vad de säger!
Helt otroligt, PBL fyller alltså ingen funktion alls??
Sverige är verkligen ”fantastiskt”.
Uganda och Finland har teckenspråk som officiellt språk:)
Det är såna fantastiska lagar vi vill ha – eller hur?!
PBL är knappast värt pappret den är tryckt på
Och det blev som så att när kravet på hiss i alla hus över två våningar kom så slutatde man att bygga trevåningshus det belev två våningar i stället
Så man gör allt för att försvåra möjligheter för oss attt vara fullt delaktiga i samhället och det kommer att fortsätta så tills vi blir ettt naturligt inslag i samhällsbilden men det beror till stor del på oss själva hur lång tid dettta kommer attt bli verklighet
Syns man inteså finns man inte heller
Ni har i alla fall fått ett svar det är mera än dom flesta har fått i dessa ärenden
Och så länge vi inte betraktas som människor av våra makthavare så kommer vi inte att kunna få full delaktighet i samhälletpå några som helst områden
Att anmäla till DO har ingen som helst betydelse det heller för där tar ärenden många år att behandla överhuvudtaget jag har inte ens fått ettt svar på 1 år sedan jagg gjorde anmälan
Jag kollade för ett par dagar sedan och då fick jag fram att det antagligen kommer att ta minst 1 år till innan dom kommer att behamdla ärendet i fråga
Så att få in otillgängligheten som diskriminering kommer inte på någor sätt att få någons som helst betydelse för oss om nu någon skulle tro på att det ska klassas som diskriminering
Vi kommer attt hinna både dö och bli begravda innan DO kommer attt behandla ärenden som berör våra frågor överhuvudtaget
Det enda är att vi går ut på gatoroch torg mycket mera och påvisar hur dåligt det verkligen är
Jag är ingen jurist – men reglerar inte förvaltningslagen att man inte ska behöva vänta orimliga tider?
Förvaltningslag (1986:223)
7 § Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra.
Om det står i förvaltningslagen hur ett ärende ska hanteras så är det fullständigt groteskt hur lång tid det tar i verkligheten.
Vi, min son och jag, anmälde från 2005 – 2009 i Båstad, Hörby, Höör och Ängelholm. Endast Höör har hört av sig och då först 2010 antingen att det inte var ett enkelt avhjälpt hinder eller att det var åtgärdat d.v.s. man hade med färg gjort en kontrastmarkering. En markering som idag på flera ställen är borta. Så Stockholms fenomenet finns även i flugskiten Höör jämfört med Stockholm. Jag anser att det finns inget intresse att göra samhällen tillgängliga och ändå är detta inte sannt eftersom vissa saker göres – MEN ack så långsamt. Dessutom anser jag funktionshindrade som tredje klassens medborgare eftersom andra klassen är de som bor utanför tätorterna och rena landsbygden och då utan funktionsnedsättning.
Inte konstigt om nu bedömningarna är godtyckliga och bygger på annat än lagstiftarens intentioner. Eftersom det inte går att överklaga. Den som berörs, dvs. den som funktionshindras av hindret, är inte part. Det hela belyses lite i följande artikel
http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2011&month=01&news_id=974
Håller med Jamie om att det behövs en möjlighet för den enskilde att få sin sak prövad. Det skulle bli så om förslagen i ”Bortom fagert tal” genomfördes.
Jamie,
Upplever precis det du beskriver – de senaste veckorna har jag fått det ena tjocka brevet efter det andra från Stockholms stadsbyggnadskontor med avslag på avslag på avslag. Anmälningarna gjorde jag 2005 respektive 2006 och flera av dem handlar om nivåskillnader – i bland i form av endast 4-5 cm, ändå har kommunen gjort bedömningen att det inte handlar om ett enkelt avhjälpt hinder. De tär helt galet och det var definitivt inte lagstiftningens intention!