Jag tar upp frågan om möjligheten att få ”parkeringstillstånd för rörelsehindrad”, som det heter, en gång till här på Fulldelaktighet.nu. I mitt arbete på DHR så prenumererar vi på nyheter innehållande vissa ord och det gör att jag ser artiklar och insändare från tidningar landet runt som handlar om sånt som vi är intresserade av att följa. Möjligheten att få tillgång till parkering nära dit man ska eller på parkeringsplatser som är stora nog för att få plats att komma i och ur sin bil är viktiga för att underlätta, eller kanske till och med i vissa avseenden, avgörande, för att personer med funktionsnedsättning ska kunna förflytta sig på samma villkor som andra medborgare.

Under de senaste månaderna, eller låt säga halvåret, så har skriverierna om personer som fått sina parkeringstillstånd indragna ökat drastiskt över hela landet. Och då vet jag att det jag ser i dessa klipp endast är toppen på ett isberg. Allt till följd av Transportstyrelsens nya tolkning av Trafikförordningen – det vill säga lagen – som i sig inte ändrats. Vad jag förstår av den information jag får så har Transportstyrelsen också gått ut med direktiv till kommunerna om att vara restriktiva vid beviljandet av parkeringstillstånd.

Detta ”påbud” har mottagits och efterlevs med påtaglig iver av de kommunala tjänstemän som har till uppgift att bedöma behovet av parkeringstillstånd. Generellt verkar dessa tjänster innehas av män och tjänsterna är placerade på kommunernas gatu- och/eller trafikkontor. Vad jag förstår krävs ingen kompetens om hur det är att leva med någon form av funktionsnedsättning för att ha detta kommunala uppdrag, snarare någon teknisk utbildning som möjligen ligger långt ifrån de kunskaper som annars krävs för att bedöma en persons färdigheter i förhållande till en viss funktionsnedsättning.

Trots läkarintyg som styrker behovet hos personer med mycket omfattande funktionsnedsättning, inte sällan assistansberättigade, så blir det parkeringstillstånd de haft i åratal indraget vid den återkommande treårsprövningen nu efter Transportstyrelsens nya föreskrift. Låter det konstigt? Skälet är att personerna inte själva kör sin bil och då menar Transportstyrelsen att assistenten eller vem nu föraren är, kan parkera bilen medan personen med funktionsnedsättning sitter och väntar.

Jag tillhör dem som en gång ansåg att det var bra med en viss restriktivitet när det gällde att dela ut parkeringstillstånd till den som inte kör sin bil själv. Det var på den tiden när snart sagt varenda mormor och farmor hade tillstånd som låg i barnbarnets bil och användes mer utan farmor som passagerare än med farmor i bilen. Men den stelbenta tillämpning som nu blivit följden av ett restriktivare förhållningssätt är fullständigt oacceptabelt.

Nu förväntas en person som ansöker om parkeringstillstånd som passagerare vara fullständigt ”värnlös” för att komma ifråga. Vem som är ”värnlös” bestämmer antingen kommunen eller Transportstyrelsen. De egna upplevelserna eller ett läkarintyg väger lätt som en fjäder. Så nu tvingas personer som har omfattande funktionsnedsättning att beskriva sin utsatthet och ”värnlöshet” på ett mycket närgånget och integritetskränkande sätt för att över huvudtaget ha en chans att få det nödvändiga parkeringstillståndet. Ett nödvändigt samhällsstöd som innebär att man slipper sitta ute i regnet eller kylan när någon parkerar ens bil, eller slipper oroa sig för hur lång tid det kan ta innan vederbörande kommer tillbaka efter att ha hittat en plats inte alltför långt bort eller någon annan orsak till upplevelse av utsatthet. Situationer som andra, utan funktionsnedsättning aldrig hamnar i.

Det är något direkt motbjudande i att tvinga människor att lyfta fram sina värsta ”skröpligheter” – de flesta av oss vill ju så mycket hellre beskriva det vi kan, istället för det vi inte kan. Kanske kan vi det vi kan därför att samhället gett oss det vi efterfrågar av assistans, hemtjänst, parkeringstillstånd och annat som har till syfte att kompensera funktionsnedsättningen – inget annat än just det – kompensation. Parkeringstillståndet är inget ”gratiskort”, ingen gräddfil, ingen lyxvara – bara ett litet blått platskort som inte kostar många kronor att ta fram men som betyder så oerhört mycket för att den som har en omfattande funktionsnedsättning ska kunna leva ungefär som andra. Ska det vara så svårt att förstå?

Det bakomliggande motivet om bristen på parkeringsplatser som skäl för att begränsa tilldelningen av parkeringstillstånd har jag bestämt mig för att negligera. Det måtte väl ändå vara en praktisk fråga som går att lösa? Jag har flera tips att ge till Transportstyrelsen och kommunerna – om de bara ville lyssna.