I mitt förra inlägg här på fulldelaktighet.nu pläderade jag för ett gemensamt rättsskydd. Jag tror att vårt rättsskydd blir alltför svagt och skiftande om varje förening och brukarorganisation ska ha sin egen jurist. Sitter de alla under ett och samma tak så kan de stödja varandra och lära sig av varandra. Då kan deras argumentationsteknik förstärkas.
Självfallet kommer ett sådant här förslag att stöta på motstånd hos enskilda tjänstemän som har pinkat in sitt revir, men det är något som man måste kunna ta oavsett i vilken styrelse man sitter.
En sådan här gemensam juristbyrå skulle också kunna bistå våra organisationer med olika utredningsuppdrag, därav namnet i rubriken. Som jag skrev i mitt första inlägg på den här bloggen så är det betydligt viktigare att arbeta proaktivt än reaktivt. Det räcker alltså inte enbart med att klaga och skandera slagord. Man måste också kunna lägga fram konkreta, detaljerade och genomtänkta förslag på hur man vill ha det. Då ökar chansen för att man får det som man vill.
Ta t.ex. behovsbedömningsinstrumentet som ska tas fram av Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Våra representanter hoppade av detta arbete i januari. I maj återupptogs arbetet. Men vad gjordes under mellantiden? Jag tycker att den tiden kunde ha använts till att ta fram ett eget instrument.
Vi hade givetvis inte behövt använda samma fascistiska språkbruk som Försäkringskassan. Men däremot vet vi alla att man i allmänhet kan behöva någon form av stöd för att dokumentera och lägga fram sina egna assistansbehov. Är man t.ex. nyskadad så är det mycket lätt att man underskattar sina behov. Man vet helt enkelt inte alltid hur assistansen kan underlätta vardagen.
Vad som behövs är alltså en behovsdokumentation istället för en behovsbedömning. Den metod som vi själva skulle ha kunnat utveckla skulle givetvis ha tagit sin avstamp i lagens regler om att man ska ha möjlighet att leva som andra. Instrumentet skulle därmed ha blivit mer i linje lagstiftarens intentioner än Försäkringskassans tidigare förslag-
Vårt eget Instruments utgångspunkt skulle inte vara diagnos eller medicinsk status. Istället skulle instrumentet grundas på levnadsstil, intressen och livsmål. Utifrån detta kunde sedan behoven definieras. Hade vi kunnat lägga fram ett sådant gemensamt förslag så tror jag att det hade haft betydelse för det fortsatta arbetet. Då hade vi dessutom kunnat visa upp en enad front vilket aldrig kan underskattas.
Poängen med det här sättet att arbeta är att man ligger ett steg före. Men det kräver naturligtvis utredningsresurser. Så det är kanske dags att slå ihop lite av våra kansliresurser för att starta vår Gemensamma Jurist- och UtredningsTjänst. När alla andra organisationer har sina egna tankesmedjor så kan väl vi ha vårt eget GJUTeri. Jag tycker att det är som gjutet. Vad tycker du?