Tyvärr har det funnits en tradition inom svensk handikapprörelse att enbart arbeta reaktivt. Man har nöjt sig med att reagera på andras idéer och förslag istället för att utarbeta några egna.

Under en kort tid när assistansreformen skulle sjösättas tvingades man istället att vara proaktiv. Politiker och myndigheter visste ingenting om assistans. De fick vända sig till rörelsen och fråga hur vi ville ha det. Vi var tvungna att fundera ut vad som skulle passa oss. På ett nyttigt sätt tvingades vi att konkretisera våra egna visioner och idéer.

Sedan dess har assistansersättning ständigt ifrågasatts, senast i DN i måndags i förra veckan. Gång på gång ställs vi mot väggen med kniven mot strupen. I det läget är det inte så lätt att fortsätta vara karsk – att fortsätta tro på sina visioner. Ändå tror jag att det är detta vi måste göra. Vi måste hitta tillbaka till ett proaktiv tankesätt istället för att begränsa oss till att enbart skriva remissvar och reagera på vad andra tycker och tänker.

Som vanligt kunde vi i DN-artikeln läsa om de skenande assistanskostnaderna. Det har skrivits spaltmeter om detta utan att kostnaderna närmare har analyserats. Det har blivit till en ful följetong i media, och följden är att Svensson förknippar den personliga assistansen med skenande kostnader och slöseri. På så sätt hjälper media till att kratta gången för kommande nedskärningar.

Man tar aldrig upp att assistansen också medför besparingar på andra områden. Man skriver aldrig att assistans medför att fler kan jobba. Man berättar inte att assistans ger fler möjlighet att befria sig ifrån ett kostsamt institutionsboende. Man skriver inte heller om Socialstyrelsens egen undersökning som visar hur oerhört kostnadseffektiv den personliga assistansen är.

Kruxet med assistansersättningen är att ju att den synliggör kostnader som tidigare har varit fördolda. I realiteten finns det därför inte några klara belägg för några kostnadsstegringar.

Därför menar jag att det var fel av brukar- och handikapprörelsen att medverka i LSS-utredningen. I och med att man gjorde det så godtog man också premisserna för utredningen. Man godtog de s.k. drastiska kostnadsstegringarna.

I och med att man godtog denna beskrivning så tog man också ett steg tillbaka. Ja, egentligen tog man flera steg tillbaka eftersom man också godtog många av utredningens slutsatser och förslag. Man satte sig t.o.m. snällt och lydigt i en arbetsgrupp som skulle utarbeta ett gemensamt behovsbedömningsinstrument för alla försäkringskassor. Ligger det inte något fascistiskt redan i själva ordet behovsbedömningsinstrument?

Man övergav arbetsgruppen först när det framkom förslag på att myndigheterna även ville kartlägga våra sexvanor. På detta sätt har vi under de senaste åren befunnit oss på defensiven. Vi har talat om vikten av att värna det vi redan har. Nu är det istället hög tid att vi omgrupperar oss för en ny offensiv – en offensiv där vi börjar tänka proaktivt och där det är vi som sätter agendan och återigen tar initiativet.