Kategoriarkiv: Media

Jag är inte handikappad

…men jag har en funktionsnedsättning (och är kripp?)

Jag har med stort intresse följt debatten här på bloggen, och vill både kommentera och resonera kring Ordet, det med stort O, det som vi ”borde” använda. Jonas Franksson citerar i sitt inlägg Jag är handikappad Peter Pohls förord i antologin Strutsens vingar från 2002. Jag skrev texten som citatet av Peter Pohl kommenterar. Pohls kommentar var väsentlig i och med att den påpekade en uppenbar missuppfattning hos mig då (jag hade i USA fått höra myten om ”handicaps” ursprung såsom ”cap in hand”, att ha mössan i handen, dvs tigga). Det Pohls kommentar däremot missade är att ”handikapp”, av andra tungt vägande skäl ansågs (och anses?) vara om så inte direkt dåligt, men åtminstone en smula komplicerat att använda.

Den främsta anledningen som jag såg då och fortfarande ser är att handikapprörelsen (och se där, ”handikapprörelsen”, en sammansättning med ordet!) på bred front under 20 år hade lanserat och sökt etablera det relativa handikappbegreppet, efter Vilhelm Ekensteens och Anti-Handikapps arbete långt tidigare. Poängen är, som Jonas skriver, att ett funktionshinder – enligt tidigarevarande språkbruk – var handikappande. Handikapp är alltså inte en egenskap hos individen, utan betecknar de svårigheter som uppstår i mötet med (det otillgängliga) samhället. Således medförde detta ändrade tänk ett tydligt ställningstagande för social model, mot medical model. Problemet då och nu är att detta synsätt inte nått fram till allmänheten och vardagsspråket. Där är fortfarande vi ”handikappade” och ”handikapp” en synonym till både ”funktionshinder” och det nytillkomna ”funktionsnedsättning”. Jag är alltså rentav böjd att kalla detta ett misslyckande för handikapprörelsen och även för de politiska ambitioner som funnits att förändra språket och synen.

Hur vi benämner oss själva ifråga om vår grupptillhörighet i olika sammanhang kan förvisso tyckas vara slöseri med resurser –
skrivbordsstrider istället för ”riktiga” strider. Samtidigt ligger det mer i ord än vad många vill tro. Ord är viktiga. Som utbytesstudent i San Diego skrev jag kring detta:

Ord interagerar med oss och skapar därmed trosföreställningar och attityder. Den som i tidig ålder får en negativ stämpel blir sannolikt dåligt rustad för att möta vuxenlivet. Ordets konnotation, vad det associeras med, internaliseras av individen och personen blir vad han kallas.

Jag kan fortfarande hålla med om det. Externt och officiellt tycker jag att ”people first language” har en väsentlig poäng. Det är ett sätt att komma ifrån det ihopklumpande, generaliserande, könlösa och individualitetsfråntagande som finns i ”handikappade”, ”funktionshindrade” och ”funktionsnedsatta” (ett nytt ord som jag själv tycker är förskräckligt). I en av kommentarerna till Jonas inlägg påpekar Vilhelm Ekensteen att detta även fanns med i Anti-Handikapps tänk (”den handikappade”): ”Ingen kallar oss längre neger”, if you catch his drift. Om samma ”metafor” tillåts är problemet att vi fortfarande i allmänt språkbruk och i media kallas just neger, fast utan bestämt pronomen:

Träffar för ord på Expressen.se och DN.se 2010-10-20
Expressen.se DN.se
handikappade 436 706 (1)
handikappad 278 706 (1)
funktionshindrade 271 589
handikapp 252 489
funktionshinder 198 465
funktionshindrad 79 580
funktionsnedsättning 14 142
funktionsnedsatt 1 0
funktionsnedsatta 0 7
personer med handikapp 1 2
personer med funktionshinder 16 56
personer med funktionsnedsättning 1 19
personer med funktionsnedsättningar 0 9
de handikappade 0 (2) 32
den handikappade 0 (2) 31
de funktionshindrade 0 (2) 43
den funktionshindrade 0 (2) 24
de funktionsnedsatta 0 (2) 1
den funktionsnedsatte 0 (2) 0

Noter:
1. DN.se:s sökfunktion gör ingen åtskillnad mellan ”handikappade” och ”handikappad”.
2. Expressen.se:s sökfunktion skiljer inte mellan ord med eller utan ”de/den” framför.

(Sökningarna gjorda 2010-10-20. )

”Handikapp” har flera olika betydelser och kan därför användas i andra sammanhang, men även med det i åtanke talar siffrorna sitt tydliga språk: Fulmedia och finmedia går hand i hand och använder fortfarande ”handikapp” trots 30-40 år av det relativa handikappbegreppet! Otaliga är också de artiklar som vid en hastig skumläsning visar sig innehålla flera olika av ovanstående uttryck i en (o-)salig blandning. Så sent som förra veckan läste jag på DN.se en artikel där rubriken innehöll ”handikappade”, ingressen ”personer med handikapp” och brödtexten ”personer med funktionsnedsättning” (http://www.dn.se/ekonomi/handikappade-nekas-forsakringar-1.1185014).

Att handikapprörelsens och etablissemangets fortsatta användande av ”handikapp” i sig och för sammansatta ord starkt bidrar och bidragit till att urvattna försöken att propagera för det relativa handikappbegreppet och att etablera en särskiljning mellan ”handikapp” och ”funktionshinder”, sedermera en utfasning av ”handikapp” och särskiljning mellan ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” är alldeles uppenbart. Handikappidrott, handikapprörelsen, handikapparkering, handikapptillstånd (den egentliga, kanslisvenska termen är ”parkeringstillstånd för rörelsehindrad”), handikappersättning, Handikappförbunden (med allsköns läns- och kommunvarianter), Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR, likaså med allsköns läns- och kommunvarianter), kommunala handikappråd, länshandikappråd, osv. Så länge det fortsätter kommer aldrig detta att slå igenom. Lika lite som ”handikapp” kunde bli ”handikappande” i en vidare bemärkelse, kommer ”handikapp” att utfasas ur svenskan, oavsett vad Socialstyrelsen, aktivister, språkråd eller tyckare vill.

Förskräckligheten ”funktionsnedsatta” som jag nämnde ovan är så förbryllande. Socialstyrelsen går 2007 ut med att begreppen ska förändras, till stor del just för att ändra attityder och synsätt. Ett påbud från staten om det vi redan visste – handikapprörelsen har tänkt rätt! Jag lyssnade själv hösten 2009 till en föreläsning av några anställda på Handisam om bla detta. Där tog man också upp just att ”personer/idrottare/riksdagsmän/studenter/osv med funktionsnedsättning” är den formulering som föreslås gälla. Problemet är bara att i de dokument som gick ut från Socialstyrelsen vid begreppsförändringen 2007 togs inte people first language upp överhuvudtaget.

Följaktligen har vi fått ett nytt ord i ”funktionsnedsatta”; en ny ihopklumpande, generaliserande, könlös och individualitetsfråntagande term. Man tar sig för pannan. Att likheten i själva orden mellan ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” sedan spätt på den totala begreppsanvändningsrädslan för utomstående, en rädsla för att säga fel, är nästa bekymmer.

Jag håller fullständigt med Jonas om att det inte är naturligt att säga ”jag är en kvinna med funktionsnedsättning”, och det är heller inte poängen med ”people first language”. Förenklat skulle man kunna säga att skillnaden ligger mellan ”har” och ”är”. Som titeln på en annan antologi säger: Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – jag har en funktionsnedsättning, men är inte funktionsnedsatt. Precis som för Jonas och andra har mina funktionsnedsättningar (ja, plural) format mig och då främst den neurologiska som jag växte upp med och som gör att jag numera använder rullstol. Men jag ÄR inte handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt. Det jag känner när jag får den benämningen är att jag inte är något annat. Jag är inte Hans, inte man, inte ex-norrlänning, inte allmänbildad, inte intelligent, inte egenföretagare, inte någonting annat än kort och gott ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning. Viktigt är också att det  – i allmänhetens ögon – inte direkt är hippt att vara handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt. Jag upplever att människor i allmänhet får associationer till epitet som är direkt eller indirekt negativa; hjälplös, oförmögen, bitter, icke-arbetsför.

Det man givetvis invänder då är ju om de epiteten verkligen stämmer, och det gör ju sällan generaliserande epitet av det slaget. Men faktum kvarstår: Det är den allmänna synen. Jag är inte emot ett återtagande av ”handikapp” och om det är vad ”vi” anser är den bästa lösningen kommer jag att göra allt jag kan för det, men jag tror inte att handikapprörelsen (om vi som intresserar oss för denna blogg nu ens tycker oss vara en del av den) är stark nog eller, om man så vill, medialt gångbar nog för att återta det. Jag tror att risken är stor att det blir ett slag i luften av ett fåtal ideologiska tänkare, undertecknad inräknad, och späder på språkförbistringen än mer: ”Jaha, men nu tycker ett gäng mer progressiva tänkare inom rörelsen att man ska använda ’handikapp’ igen, men socialstyrelsen säger att det har ’utfasats’ – vilket ord törs jag använda för att inte uppfattas som okunnig eller kränkande?!”

Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna återta och omvända värdeladdningen för ”handikapp”/”handikappad” så som ”bög” och ”gay”, ”flata” och ”dike” återtagits av HBTQ-rörelsen. För att göra det skulle en helt annan uppbackning, en hel kultur, kring vår sfär behövas. Att läsa ett nummer av gratistidningen QX (http://www.qx.se) är att bombarderas av uttryck och sammansättningar där ”bög” och ”flata” används; med stor sannolikhet ett medvetet grepp för att just befästa återtagandet av orden. Dito tidningar för vår sfär saknas helt och tittar man i tidningar som med lite god vilja kan tjäna som jämförelser används ”handikapp”/”handikappade”, ”funktionshinder”/”funktionshindrade” och ”personer med funktionsnedsättning”, med en extra touch av halvt interna uttryck som ”funkis” eller ”skröppel”. Hur vi än gör kommer det alltid finnas ett behov och en vilja hos det förment normala att benämna och kategorisera oss.

Jag håller helt med om att ”-nedsättning” eller ”-hinder” i sig är negativt laddade. Det anger att något är fel i förhållande till en fiktiv normalitet. (En annan företeelse som inte helt osökt rör sig i mina tankar är när vi i Sverige envisas med att säga ”sjukgymnast” istället för det internationellt vedertagna ”fysioterapeut” (med dito översättningar, förstås), men det är en annan historia.)

Personligen har intresset för just denna fråga minskat med åren, kanske mycket till följd av att uppväxtens negativt affektiva hållning till ”handikapp” minskat med åren. Tyvärr har jag inte heller något bra förslag på hur den officiella terminologin kan förändras.


Däremot vill jag föreslå att vi gemensamt finner ett nytt ord att använda oss emellan, inom våra ideologiska och aktivistiska led. Ett ord som inte redan bär negativa konnotationer och till sin form känns bra att uttala och kan användas som förled eller böjas lätt. Ett ord som känns fräscht och kan vara just det kulturellt och idémässigt förenande som jag helt fullt håller med om saknas. Jag tänker mig att ordet ska beteckna Oss; människor som inte bara har en funktionsnedsättning utan också förstått och greppat något om de sociala strukturerna, skillnaden mellan medical/social model, diskriminering, etc. För att du som läsare lättare ska förstå: Det går att vara kvinna utan att vara feminist. En man kan vara feminist.

”Funkis” är ett ord som börjat användas på senare år, men det känns för det första småtöntigt i sin form och är för det andra en förkortning av funktionshindrad/funktionsnedsatt. Andra ord då? Någon föreslog häromkvällen ordet ”miffo”. Det skulle kunna fungera. Själv har jag kommit att få viss förkärlek för ”kripp”. Smaka på det: Det går att ha en funktionsnedsättning utan att vara kripp. Man kan vara kripp utan att ha en funktionsnedsättning. Jag är kripp.

Vad säger du som läser detta? Behövs ett sådant ord? Om nej, varför? Om ja, är ”kripp” bra eller finns det bättre? Det svenska ordet för engelskans ”cripple”, som ”crip” är en förkortning av, är ju krympling, och ”kripp” kan därför möjligen tyckas ha en sammankoppling till rörelsehinder. Hur låter det för er inom andra delar av fältet?

”Crip” används redan akademiskt inom Disability Rights Studies i det som kallas Crip Theory (Läs Susanne Bergs och Lars Grönviks välskrivna introduktion på svenska på http://www.kvinfo.su.se/seminarieserier/CripTheory-enintroduktion.pdf.). I Sverige har det såvitt jag känner till annars enbart använts av det återkommande Cripseminariet vid Stockholms och Lunds universitet. ”Kripp” skulle alltså bli en ”fulförsvenskning” av ”crip” och lämna ”krympling” därhän.

Kan ”kripp” bli ordet för den akademiska/aktivistiska sfären?

Är färdtjänsten kollektivtrafikens Rolls Royce?

För snart 7 år sedan gjorde jag ett försök att uppmärksamma allmänheten om de brister som fanns i Göteborgs kollektivtrafik. Hemsidan ”Västtragik” (som var en ordlek med trafikhuvudmannens namn Västtrafik) visade på den solklara diskriminering rörelsehindrade utsattes för. För att göra en lång historia kort väcktes allmänhetens opinion och Västtrafiks irritation. Allmänheten var till 98% på min sida och såg tydligt de orättvisor som fanns (och till stor del fortfarande finns än idag). De sista 2% som tyckte jag gnällde lät meddela (nästan alltid anonymt) att jag borde sluta gnälla och åka färdtjänst istället.

Kanske inte så märkligt att folk verkar tro att färdtjänst är lyxigt om man inte har stiftat bekantskap med den. De som själva har åkt färdtjänst vet att ordet lyx är knappast något som man tänker på om man nämner ordet färdtjänst. I Göteborg försöker man tvätta sitt skamfilade rykte genom att byta namn på ”färdtjänst” till ”anropsstyrd kollektivtrafik”. Affärsområdeschefen för den anropsstyrda kollektivtrafiken, Lars Wollter, gör sitt bästa för att sprida lite stjärnglans över den gamla färdtjänsten. I en ledare i Västtrafiks interntidning “Strålkastaren” skriver Lars Wollter följande:

Artikel om färdtjänst

(Klicka på bilden för att förstora)

[…] Det här sättet att resa uppfattar många av våra resenärer som lite lyxigt. Därför drar jag gärna paralleller mellan vår anropsstyrda trafik och bilvärldens lyxsymbol Rolls Royce. […] Jag är stolt över att jobba på Västtrafik som gör så stor nytta för så många i vårt samhälle. Extra stolt är jag över att vara ansvarig för kollektivtrafikens Rolls Royce, den anropsstyrda trafiken. […]

Ganska ofta kommer Rolls Royce-bilar med chaufför. Inga fler liknelser lyckas jag komma på mellan färdtjänst och det lyxiga bilmärket. Hur tusan kom de i första hand på den fantastiskt långsökta tanken att nämna “Rolls Royce” och “färdtjänst” i samma mening?

Lars Wollter slår sig offentligt för bröstet och meddelar i sin ledare att han lyckats uppnå en nästan helt fläckfri service. 4,6 på en 5-gradig skala och ord som lyx för tankarna i mitt huvud till en reseservice som åtminstone tar en dit man vill precis när man vill.

Det är klart att folk tror att färdtjänst är lyxigt när de läser Lars Wollters lögner. Tänk om Lars själv skulle tvingas åka färdtjänst, då hade han upptäckt följande:

  • Han hade inte kunnat ha kvar sitt jobb, för i Göteborg får man 60 tur- och returresor per år. Ungefär en resa per vecka. Då ska han lyckas med den logistiska akrobatiken att få ihop jobb, shopping, läkarbesök och allt som hör livet till på en resa per vecka. Socialt liv? Skulle inte tro det!
  • Att passa tider blir en omöjlighet. Du vet inte om du får en ofrivillig sight-seeing över halva stan då du ska samåka med människor som ska åt ett helt annat håll. Wollter tycks dessutom ovetandes om problemet med uteblivna resor. Inte heller yppas det vanliga problemet med de otaliga förseningarna eller det omvända problemet där emellanåt färdtjänstfordon som kommer så tidigt, väntar och far iväg innan avtalad tid.
  • Att planera sin vecka blir svårt då man långt i förväg ska bestämma då man måste åka. Handen på hjärtat Lars, kan du säga då du slutar jobbet nästa tisdag på 5 minuter när?
  • Att vara en börda för miljön och tärande på ekonomin i kommunerna. För att inte tala om din egna plånbok. Färdtjänst är bra mycket dyrare än att åka kollektivt.
  • Att känna att man är till besvär i största allmänhet och tvingas acceptera de särlösningar som färdtjänst innebär. Att vara utlämnade till överbelastade förare kan också innebära en mentalt ansträngande resa.

När jag visat ledaren för de som verkligen vet – de resenärer som nyttjar färdtjänst så blir det antingen fulla i skratt eller uppgivna och uppriktikt ledsna. “Är det såhär folk tror att vi har det? Lyx!?”. Till och med den fokusgrupp som regelbundet diskuterar färdtjänstens många tillkortakommanden har påvisat uppenbara brister i Västtrafiks sätt att betygsätta sina egna tjänster. Robert Kindberg, ombudsman för DHR i Göteborg med mångårig erfarenhet av att driva färdtjänstfrågor kallar Västtrafiks egna undersökning för lögn.

Robert berättar samma historia som jag hört från fokusgruppen för färdtjänstfrågor att många av de äldre resenärerna (folk som är äldre än 65 år utgör ca 80% av resenärerna tror att deras resor kan bli indragna om de kritiserar färdtjänsten. Dessutom är frågorna utformade så att det inte finns utrymme för negativa svar och kritik, menar Robert som får ta emot många klagomål och historier då det gått riktigt snett.

Ja, och visst hör det till ovanligheterna – men undertecknad har faktiskt brutit benet vid en färdtjänstresa pga att  föraren inte spänt fast en rullstol.

Visst är det bra att färdtjänst finns som en sista utväg – men om Västtrafik med enkla och billiga medel anpassat sin kollektivtrafik så hade det varit en vinstaffär utan dess like. En färdtjänstresa kostar kommunen 21 gånger mer än ifall passageraren kunnat välja ett miljövänlig, ekonomiskt, praktiskt och socialt fungerande alternativ.

Vi som tvingas åka färdtjänst gör det för att vi måste. Om vi hade kunnat åka vanlig kollektivtrafik så hade valet varit (och nu tror jag att jag kan tala för alla) solklart. Tänk att kunna få åka spontant. Att inte behöva bestämma ett dygn innan när du nästa helg känner för att åka hem från festen. Att kunna ta sig till sin släkt på julafton (eller annan helg då alla vill åka och alla färdtjänstförare vill vara lediga). Tänk att få kunna åka med vemsomhelst – sina vänner -till och från tillställningar. Kan du, Lars Wollter, med fem minuters marginal säga då du beger dig från jobbet nästa tisdag? …eller du kanske tar dig till och från jobbet på annat vis än färdtjänst?

Vi hoppas att Lars Wollter snarast tar sitt uppdrag på allvar och återvänder till samma planet som de kunder som åker färdtjänst.

Färdtjänst är inte lyx. Det är ett icke fullgott substitut till kollektivtrafik.

Varför stoppade ingen bröllopskortegen?

Flera inlägg på den här bloggen har vittnat om att många av oss känner sig ignorerade av dagens politiker. Men Lars Lindbergs inlägg den 25 augusti visade att vi själva bär ett stort ansvar för det ointresse som för närvarande finns för våra frågor.

Några av den här bloggens inlägg har nog snarast haft ett nästan nostalgiskt budskap. Kanske beror det på att några av oss skribenter faktiskt börjar bli till åren. Då är det mer naturligt att blicka bakåt än framåt.

I detta mitt sista inlägg inför valet vill jag också ta tillfället i akt att blicka bakåt. Det fanns nämligen en tid då ingen visste vad Internet var och än mindre vad en blogg var. Den tiden kännetecknades istället av att man fick gå ut på gatorna och protestera.

Idag är det tjugo år sedan X2000-tågen rullade in i Sverige. Med anledning av det framträdde Ulf Adelsohn, SJs styrelseordförande, i TV-nyheterna ikväll.

Men hr Adelsohn har inte alltid varit SJs ordförande. Det fanns en tid då han dansade omkring i bastkjol och var partiledare för Moderaterna.

I 1985 års riksdagsval utmanade han Socialdemokraterna och Olof Palme. Men han gjorde ett misstag. Han och Moderaterna föreslog att statsbidraget till den kommunala färdtjänsten skulle slopas.

Några veckor innan valet insåg jag att något måste göras. Jag tog kontakt med Adolf Ratzka och vi formade en arbetsgrupp i STIL. Vi tillverkade egna plakat på vilka vi skrev ”Rör inte vår färdtjänst”. Vi bestämde oss för att slå till dagen innan valet på partiernas avslutande torgmöten i centrala Stockholm.

Sagt och gjort – vi träffades i city och lyckades till att börja med störa Moderaternas torgmöte – detta var vårt huvudmål eftersom det var därifrån som besparingsförslaget hade kommit.

Vi var inte många – en handfull personer, men vi råkade reta gallfeber på några östermalmsdamer och Ulf Adelsohn ändå. Därefter stoppade vi trafiken på Klarabergsgatan om än bara i ena riktningen och om än bara för några minuter.

På kvällen omnämndes vi i samtliga nyhetssändningar både riks och regionalt. Dagen därpå fick vi publicitet i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Genomslaget var totalt, trots att vi bara hade varit en handfull personer.

Kanske var det redan då som Bengt Westerberg bestämde sig för att: ”Den där gruppen ska jag hålla ett öga på.” Ett år senare besökte han vårt nyöppnade STIL-kontor.

Moderaterna förlorade valet och Ulf Adelsohn tvingades avgå. Media började kalla honom för färdtjänstskadad och varje gång som valförlusten analyserades så visades bilderna från vår lilla men effektiva och slagkraftiga manifestation.

Mina barn, så var det alltså för 25 år sedan 1985. Sedan dess har mig veterligen ingen från våra led stoppat trafiken. Ingen har stört något politiskt torgmöte. Det kanske är förklaringen till att politikerna idag väljer att slå dövörat till och inte lyssna till det vi har att säga.

Men låt oss vända på resonemanget och konstatera att det behövs så lite för att vända en opinion. Man behöver inte vara många och det behövs inte heller så stora resurser. Det som krävs är kreativa och nyskapande idéer.

Strax efter det att vi hade avsatt Ulf Adelsohn så bestämde vi oss för att bygga en buss i STIL. Vi drog hem plankor, målarfärg och ett par uttjänta rullstolshjul. Vi höll till i min trädgård där vi snickrade, skruvade och målade.

Vi ville återigen hitta ett sätt att väcka uppmärksamhet. Bussen blev klar men tyvärr gick den inte att styra. Den hade behövts byggas om, men vi fick aldrig tid till det p.g.a. att vi blev upptagna med personlig assistans och STIL-projektet.

Problemet med Marschen för tillgänglighet är att den återkommer årligen. Det har gjort att media har tappat intresse. I år uppmärksammades Marschen, enligt Google, bara i Dalarnas Tidningar, NorrbottensKuriren, Tidningen Dagen och i Radiio Uppland. Det gäller istället att hela tiden hitta på något nytt och spektakulärt.

Så fort man gör något som inte har gjorts förut så kommer media dit. Det är då det gäller att utnyttja tillfället som ges att föra fram sitt budskap.

Om det nu är så att ingen av oss har gjort någon liknande aktion på 25 år så vittnar det om vilken oerhörd potential det finns inom vår rörelse. Skulle vi bara lära oss lite mer agitation, retorik, strategi och civilt motstånd så är jag övertygad om att vi skulle ha förmåga att uträtta stordåd.

Vi måste ta plats i valrörelsen

Valrörelsen drar nu i gång på allvar. Semestersverige har denna vecka börjat vakna ur sin dvala och snart kommer vi påminnas om höstens riksdagsval vart vi än vänder oss. I nyhetssändningar, i dagspress, i radioreklamen, i TV-reklam, på annonspelare och i vår post kommer man att be om våra röster.

Jag har ännu inte gett upp målsättningen att funktionshinderperspektivet denna gång ska finnas med på agendan, jag har ännu inte gett upp det självklara att tillgänglighet borde bli en valfråga detta år. Det ser kanske inte alldeles ljust ut men jag tror att vi med gemensamma krafter kan påverka debatten.

För att påminna om varför det är så viktigt delar jag här nedan med mig av en av mina ledare, tidigare publicerad i DHRs tidning SHT. Den är från december, men jag tycker den tyvärr känns lika aktuell i dag.

Osynliggjorda till vardags
(2009-12-11) LEDARE Personer med funktionsnedsättning osynliggörs i politiken och därmed i beslut som påverkar samhällets utveckling och allas rätt till delaktighet.

Politikens osynliggörande av funktionshinderperspektivet hindrar utvecklingen, och jag tror att det till stor del är förklaringen till att det går så sakta i riktning mot ett Sverige för alla.
Som absolut viktigast med den nationella handlingsplanen ser jag ett perspektivskifte. Det vill säga att frågor som rör personer med funktionsnedsättning ska behandlas där de hör hemma, av dem som har reell möjlighet att förändra.

Arbetsmarknad för personer
med funktionsnedsättning ska alltså behandlas tillsammans med arbetsmarknadsområdet i stort, inte vid sidan av under en särskild rubrik med ”särskild politik för personer med funktionsnedsättning”.
I år blev det en särskild
ut­frågning av riksdagspartiernas partisekreterare, de flesta av dem hade säkert bra saker att säga om planer för vilken politik deras partier vill driva. Men – var finns dessa ställningstaganden, insikter och budskap när man till vardags framför partiets politik?
Var fanns dessa ställnings­taganden och förslag när man tidigare i år höll sina kongresser, riksting, landsmöten och stämmor?
Tänk om exempelvis allt det som anförs i debatten om jämställdhet, invandrare, eller ungdomar istället hänvisades till en särskild punkt vid sidan av.

I fråga efter fråga ser vi hur funktionshinderperspektivet saknas helt i den politiska debatten. Förutom vid vissa speciella tillfällen eller tillställningar.
Internationella dagen för att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning (3:e december) är ett sådant tillfälle.

Tänk om svaret varje gång man påpekar att ungdomar/kvinnor/invandrare är en resurs på arbetsmarknaden, vore: ”Den diskussionen hör inte hemma här när vi pratar arbetsmarknad, visst är (exempelvis) kvinnor att se som en resurs men vi pratar om dem separat under deras egen punkt, den punkten behövs för att tydliggöra deras speciella förutsättningar”.
Med den retoriken sker inga förändringar. Det är ett osynliggörande som måste upphöra.

Tro för allt i världen inte att jag anser att någon del av den mänskliga mångfalden, som syns i den politiska debatten, ska bort därifrån!
Det jag vill visa är det absurda i att vi som lever med funktionsnedsättningar fortfarande degraderas och medvetet ställs vid sidan av samhället i den politiska retoriken.
Klart vi inte får någon förändring då. Låt valrörelsen 2010 synliggöra HELA den mänskliga mångfalden!

Maria Johansson är förbundsordförande i DHR

Jag vill uppmana dig som tycker det här är viktigt, som tycker det är dags nu, att delta aktivt i den kommande valrörelsen. Att ställa frågor om tillgänglighet, om diskrimineringslagstiftning, om assistans, om hjälpmedel när du träffar en valarbetare, när du lyssnar vid ett torgmöte, när du ges chansen att via chattar, sms och mail ställa frågor inför och under tv- och radiodebatter.

Vi ses i valrörelsen!

En mönsterkrympling för 2000-talet?

Har semester och stör mig på David Lega. Ingen bra kombination samt att det dessutom känns som ett helgerån att störa sig på David Lega, den folkkäre optimisten som i DN 100704 citeras och beskrivs på följande sätt:

”[…] inte upprörs över att man här och där – som i kongresshallen här i Örebro – glömt en rullstolsramp. Han löser problemet […] Att bli kränkt är något man väljer. Jag kan inte känna mig kränkt för det någon gjort oavsiktligt. För att jag ska känna mig kränkt måste det finnas ett syfte att såra. Dessutom har jag ett ansvar. Jag kan ringa i förväg och höra efter hur det ser ut. Min framkomlighet är inte bara andras ansvar…
I ett land av lättkränkta och självutnämnda offer för än det ena, än det andra är det befriande att möta en sådan person som David Lega.
Kanske kan vi få en ny ton i kammaren med en politiker som vägrar att delta i den ständigt pågående tävlingen om hur eländigt synd det är om alla…”

Lega kandiderar nu för Kristdemokraterna till riksdagen och hoppas därmed bli den första i rullstol att ta en plats bland våra folkvalda riksdagspolitiker.

På Facebook poserar Lega leende tillsammans med folkhälsominister Maria Larsson, som även hon glatt testar rullstol i samband med vad som verkar vara ett tjugoårsfirande av ADA (American with Disabilty Act), den första lagstiftningen i världen som klassade otillgänglighet för diskriminering.

David Lega och Maria Larsson leendes i varsin rullstol

David Lega och Maria Larsson

David Lega kanske inte upprörs eller känner sig kränkt över att det saknas en ramp här och där eller vid kongresshallen i Örebro. Men jag blir upprörd över att en person som kandiderar till Sveriges Riksdag och som dessutom har en egen funktionsnedsättning, som hyllar ADA med ansvarig minister, inte har förstått innebörden av att otillgänglighet är diskriminering. Att se otillgänglighet som diskriminering kanske var kontroversiellt för tio år sedan, men sedan dess har mycket hänt. Marschen för tillgänglighet har marscherat och anmält hinder till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och människor med funktionsnedsättning är de som står bakom flest anmälningar om upplevd diskriminering till DO. Detta kanske har gått Lega förbi.

FN har antagit en konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning som i artikel 9 anger: 
”För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättningar att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättningar får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik (IT) och – system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten i både städer och på landsbygden. Dessa åtgärder som ska innefatta identifiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet…”
Sverige har dessutom ratificerat konventionen och fick då kritik av FN på tillgänglighetsområdet och av FN kommer Sverige säkerligen få kritik framöver på samma område. Detta kanske har gått Lega förbi.

För några månader sedan kom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering” som anger att det finns grund för att otillgänglighet kan klassas som diskriminering. Detta kanske också har gått Lega förbi.

Är det så att Lega präglas så starkt av den i Sverige rådande medicinska modellen, synsättet på funktionshinder och människor med funktionsnedsättning att han vid alla de tillfällen han utestängs från samhällslivet och därmed inte ses som en medborgare med samma rättigheter och skyldigheter anser att problemet åligger honom själv? Är det så att jag som kämpar för mina mänskliga rättigheter är ett lättkränkt och självutnämnt offer som deltar i den ständigt pågående tävlingen om hur eländigt synd det är om alla, när jag kräver att få erövra och kunna få utöva min delaktighet. Att få komma in genom samma dörr som alla andra – att inte vara hänvisad ingången genom lagret, att kunna välja hur många gånger jag vill träffa min älskade utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller att jag ska våga ta bussen som synskadad och veta att hållplatserna ropas ut och inte behöva chansa eller fråga hela tiden – var är vi nu?

När Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige, under åttiotalet drev kampen om rätten till personlig assistans drev vi med den rådande bilden av hur människor med funktionsnedsättningar förväntades vara. Begreppet ”mönsterkrympling” myntades:

”Vår lilla Mönsterkrympling – tacksam snäll, lite enfaldig, lättskött och lättadministrerad… och ännu inte med i STIL”. Kanske är David Lega en mönsterkrympling för 2000-talet ”Tacksam, snäll, lite enfaldig, okränkbar… ännu inte förstått innebörden av att otillgänglighet är diskriminering!”? Nej, David Lega kommer inte få min röst den 19 september och det beror inte endast på hans partitillhörighet.

Ja, jag kanske har varit lite hård och cynisk – men jag hoppas att du inte tar illa upp David – det finns två sätt att ta det: att välja att bli kränkt eller välja att inte bli kränkt.

Ps. För att ta del av Legas obotliga optimism kan ju vi andra lättkränkta och självutnämnda offer och invalider alltid kolla in de otaliga visdomsord som han delade med sig av i Göteborgs Lokal-TV-Bingo-show Full Bricka som dessutom finns på hans egna Youtube-kanal som heter DavidLegaInspires. Här följer 16 smakprov: (Länk 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16)

Davids kommentar

Emma Johansson kallar mig mönsterkrympling och jag blir definitivt inte kränkt, kanske snarare lite stolt. Att Emma använder ord som krympling som skällsord är lite förvånande i sig, med tanke på att handikapprörelsen i många år kämpat för att få bort den typen av nedsättande tillmälen för att beskriva oss. Men Emma tycker kanske det är ok att använda ord som krympling om man inte rättar sig in i hennes handikapp-led?

Sedan att Emma vågar bli störd av mina åsikter tycker jag är bra, vi behöver en debatt kring vad vi menar när vi använder begrepp som tillgänglighet, lättkränkthet och offermentalitet. Och jag kan lova att jag aldrig kommer att känna mig kränkt över att få ta köksvägen in på en liten restaurant, om byggandet av en hiss skulle innebära att restauranten riskerar att gå i konkurs. Men jag kan också lova att om många rullstolar nog tar köksvägen så dröjer det inte länge innan det finns en hiss på plats.

Jag är helt enkelt inte typen som sätter upp klistermärken med överstukna rullstolar på otillgängliga ställen. Jag föredrar att försöka ta mig in med hjälp av dialog. Det är mitt sätt, det betyder inte att alla måste agera likadant. Däremot anser att jag handikappfrågor är otroligt viktiga inom politiken. Emma kan se mig som en positiv och självständig person, det är jag tack vare LSS och mina personliga assistenter. Utan vårt system hade jag inte ens fått på mig mina byxor på morgonen, än mindre driva företag eller kandidera till riksdagen.

Emma tittar längtande efter lagstiftning liknande ADA, det gör jag med. Det betyder inte att jag måste vägra ta mig upp på en scen där det inte finns ramp. Jag löser problemet och får en möjlighet att påverka från scen, istället för att påverka genom att sura bakom scenen. Vad Emma dock kanske inte insett, är hur längtande amerikaner tittar på vårt system med LSS, som för övrigt skapades av en borgerlig regering. Det finns ramper i USA, men inte många som kan hjälpa till att ta på byxorna för de som behöver hjälp eller putta upp någon för rampen.

STILs föregångare, NCIL (National Center for Independent Living), bjöd in mig till 20-års jubileumet av ADA i Washington för några veckor sedan och pratade mer i termer av vad de kan göra, inte längre vad de inte kan göra. Det verkar som om även de bytt strategi. När vi Kristdemokrater går ut och säger att arbetslinjen även ska gälla personer med funktionsnedsättning, anser jag att det kan bli ett stort steg i mångas personliga utveckling. Sedan kommer några alltid att bli kränkta av den typen av satsningar, men det kan jag faktiskt inte göra så mycket åt. Det är deras val.

Slutligen, nedanstående artiklar har jag skrivit under min riksdagskandidatur för att påverka situationen för oss med funktionsnedsättningar. Jag väljer att skriva dem utan att vara kränkt, men det är mitt val.

Emma replikerar

Den allmänna inställningen till människor som har funktionsnedsättning har inte kommit så långt som varken kvinnors eller HBT:ares kamp för lika rättigheter i samhället. Det är långt kvar tills otillgänglighet verkligen benämns som vad det faktiskt är – diskriminering! Först krävs en lagändring (eller ja, först krävs ju faktiskt att de lagar som idag redan finns, följs) som skjutits upp på obestämd framtid, sedan krävs ett genomförande av lagen – och efter många år kommer allmänheten att se funktionshindrade som likvärdiga samhällsmedborgare.

Idag skulle det vara otänkbart att Hanne Kjöller skrev lika nedlåtande som en kvinna som fick sämre villkor gentemot sina manliga kollegor vid en löneförhandling – eller någon som pga ”fel” hudfärg, religion eller sexuell läggning. Tänk om dessa diskriminerande människor funnit sig i att låta sig diskrimineras – utan istället utan klagomål hade låtit sig förtryckas. Hade då journalistens ord ”Det är skönt med folk som inte klagar” låtit någonting annat än medeltida? Dessvärre var det inte tillräckligt många som höjde på ögonbrynen då Hanne Kjöller skrev så i sin ledare om dig. Denna skrämmande syn på humanism hade inte accepterats om den skrivits om ”Verklighetens folk” (vad detta illaluktande begrepp riktigt innefattar har jag dessvärre aldrig begripit mig på).

Jag väljer att inte finna mig i detta – och det är mitt val!

Du talar om att det i USA må finnas ramper – men ingen personlig assistans. Innebär detta att jag ska känna mig så tacksam över LSS att vi ska acceptera att Sverige är otillgängligt?!

Det är skönt att du tillslut kunde snacka dig upp på scenen då rampen saknades. Bra gjort! Jag har skulle inte komma upp på scenen i min elrullstol. Du ges en scen att prata ifrån så du har råd att inte bli kränkt för att du inte kommer upp, men de flesta ges ingen scen att prata ifrån när de blir utestängda från samhället. Vi är många som försökt – men misslyckats bortom Örebros scen, dit medias strålkastare inte når. Vi ”Verklighetens Funkisar” kan inte snacka oss upp på tåg då SJ tagit sina ramper ur bruk under ett år och samtidigt nedmonterar vissa liftar på InterCitytågen permanent. Vi kunde inte snacka oss in i vallokalen vid Europaparlamentsvalet. Vi kan/får inte åka kollektivt som andra. Vi kan inte snacka till oss till den Personliga Assistans som vi (enligt Bengt Westerbers ursprungliga idé om LSS) har rätt till. På grund av detta är våra möjligheter att få arbete mycket mindre än de skrämmande siffror som idag finns att läsa då det gäller människor med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden.

Det var 17 år sedan LSS – lagen som gör det möjligt för oss att få personlig assistans kom – och det känns lite dammigt att det fortfarande är Alliansens alibi för att verka göra något åt vårt mål att få full delaktighet i samhället. Inte bara känns det passé – det känns snarare som hyckleri att damma av denna 17-åriga bragd då man urholkar rättigheterna som tagit så lång tid att bygga upp. Om ni tar ytterligare ett steg framåt så är jag intresserad av att lyssna och den förste att applådera er helomvändning!

Vad det egentligen kokar ned till och vad du skickligt undviker att ta upp är denna fråga: ”Tycker du att otillgänglighet skall klassas som diskriminering?”. Svaret du gav är tydligt – och är det motsatta till vad jag hoppats att få höra av någon. Det är bekvämt att slippa protestera mot orättvisorna.

Det må vara trist – men det är ditt val.

David kommenterar igen

När det gäller vad Emma skriver om Hanne Kjöller, väljer jag att låta Hanne kommentera själv. Detsamma gäller formuleringar som ”illaluktande”, det får stå för Emma. Jag hoppas snarare på en lite mer kreativ diskussion än så.

Sedan förbehåller jag mig rätten att få lov att känna mig tacksam. Jag vet att vi föds med olika fysiska förutsättningar och att jag har ett handikapp som gör det lättare för mig än många andra med exempelvis elrullstolar. Jag är tacksam över att födas i en tid där jag inte automatiskt sattes ut till vargarna, där jag fick gå i skolan, där jag kunde tävla i Paralympics och kandidera till riksdagen. Det betyder inte att allt som kan göras är gjort. Vi har mycket kvar att göra, det är därför jag kandiderar.

Jag tror att Emma och jag är helt överens om att tillgängligheten i Sverige är underkänd, att LSS är långt från perfekt, och att situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättningar drastiskt kan förbättras. Men jag tror inte att vi är överens om hur vi ska lösa problemen.

Emma utgår exempelvis från att jag har givits en scen att prata ifrån och inte att jag har arbetat mig till en scen (jag tog en hiss upp, det hade Emma också kunnat). Jag vill inte heller ges ett arbete eller en riksdagsplats, jag vill arbeta mig till dem. Jag behöver stöd i det jag är dålig på, för att kunna utveckla det jag kan bli bra på.

Ytterligare en skillnad är att Emma säger att hon bara är intresserad av att lyssna när Alliansen tar ett steg framåt, inte annars. Jag anser att det är viktigt att både lyssna och prata, inte bara prata.

Det enda Emma har hört, är ett svar jag aldrig sagt. Emma har tydligt hört mig säga att otillgänglighet inte är diskriminering, vilket jag aldrig har sagt. Det är möjligt att det är den enda vägen att gå, men jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att Emma har fel och att vi kan lösa de stora problem vi faktiskt har i dialog. Det är mitt mål.

Emma replikerar igen

Dialog är bra, viktig och nödvändig. Den svenska demokratin bygger på dialog och samförstånd. Sedan finns det en gräns och när det gäller min gräns så är den för länge sedan nådd när det gäller den bristande tillgänglighet och den lama politiska hållningen i frågan. Dialog är vägen säger du. Inte lagstiftning (inte nödvändigtvis åtminstone). Sedan 1979 har den funnits. I 31 år har lagen om anpassad kollektivtrafik funnits! Dialogen har pågått lika länge som jag levt – hur länge ska jag behöva diskutera saken? Om lagen inte följs så är den tandlös. Det måste till en svensk ADA. Punkt slut.

Jag uppfattar ditt senaste svar som ett icke svar, du anser inte att otillgänglighet är diskriminering. Denna hållning känns för mig bakåtsträvande då en enad handikapprörelse anser att otillgänglighet är diskriminering och att det rent politiskt börjar bli en mer accepterad fråga.

Ingen tar ifrån dig att du arbetat dig fram till din plats på scenen i strålkastarljuset. Jag har liksom du fått kämpa för att få min röst hörd, ta plats och kämpa för det jag tror på. Det gör jag genom mitt arbete i min hemkommun avseende tillgänglighetsfrågor, som ordförande i STIL och som språkrör för Marschen för tillgänglighet. Under min uppväxt fick jag höra att det var min skyldighet att prata även för dem som inte alltid kan eller får göra sin röst hörd. För mig är det en solidarisk handling, en skyldighet och ett ansvar. Att då inte ta ställning i den fråga som de flesta du kommer att företräda är svagt. Även om partiet har en hållning, vore det ett rimligt krav att du innan valet, oberoende av andra, deklarerar din egen.

Du kommer eventuellt att få en position som många av oss med funktionsnedsättningar inte kommer att få. Du kommer kanske sitta som ledamot i Sveriges Riksdag. Det kommer då inte spela någon roll, vare sig du vill det eller inte, även om de frågor du driver kommer att handla om företagande och idrott, så kommer du ändå att företräda människor med funktionsnedsättningar. Det är en roll och en uppgift som kommer att föra med sig ett inte alltid önskat ansvar. Det är hårt, men livet är hårt!

Det du och jag David kan vara överens om i denna fråga är att vi inte är överens. Jag tror att du vill väl – men det kommer ut fel. Om du tar dig in på ställen via köksingångar och särlösningar – så är det en tydligt signal som säger: ”Här finns inga problem”.

Att påpeka brister medför utveckling. Utveckling är det jag eftersträvar.

Varje människa är perfekt

Idag är det Pride-parad här i Stockholm. För mig handlar Pride om mångfald, individualitet och stolthet.

Men det är faktiskt inte bara idag som det är Pride. Festivalen har pågått under hela veckan. Varje dag har RFSL synts i riksmedia. Nästan varje dag har de politiska partierna gjort någon form av utspel i en central HBT-fråga.

Många vittnade om att det var handikapprörelsen som var den mest dominerande folkrörelsen i Almedalen. Ändå fick vi bara ca 10 minuter i etermedia under veckan. Vad kan det bero på? Och vilka 10 minuter sedan! De recenserades här på bloggen så sent som i förrgår av min kollega Kjell Stjernholm.

Vi måste banne mig vara den intressegrupp som är sämst mediatränad av alla. Utöver den kritik som Kjell framförde kan tilläggas att inslaget främst handlade om hur det känns att vara funktionshindrad. Intervjupersonerna saknade tyvärr nästan helt förmåga att lyfta intervjun till ett politiskt plan.

Hur kan det då komma sig att vi har det så svårt att komma med i media?

Föreställ dig att temat för årets Pride skulle ha varit ”Ingen är perfekt”. Det vore väl lite som om HBT-rörelsen hade bitit sig själv i svansen. Det vore lite som att be om ursäkt för sin egen existens. Hade HBT-rörelsen använt den devisen så hade det ju varit som om man inte hade sett sig själva som perfekta – som om man hade nedvärderat sin egen sexualitet.

Eller föreställ dig för en kort stund att kvinnorörelsen hade använt devisen ”Ingen är perfekt”. Hade det betytt att de i själva verket hade velat vara män?

Uttrycket ”Ingen är perfekt” brukar användas när man exempelvis begår ett misstag. Det brukar vara ett sätt att förklara sina egna tillkortakommanden.

Vi kan nog med lätthet konstatera att varken kvinnorörelsen eller HBT-rörelsen skulle välja en sådan paroll, oavsett sammanhang. Finns det då någon rörelse som skulle vara så dumma att gå ut och be om ursäkt för sig själva och proklamera att de inte ser sig själva som perfekta? Nej, det kan väl inte finnas. Så illa kan det väl inte vara. Jo, det finns faktiskt en sådan rörelse och det är den traditionella handikapprörelsen i form av de s.k. Handikappförbunden.

De tycker tydligen inte att vi är perfekta. Under Almedals-veckan lanserade de just sin egen valkampanj ”Ingen är perfekt”. Så nu vet vi hur Handikappförbunden faktiskt ser på oss.

För mig är det inte så konstigt om media inte precis springer benen av sig för att ta del av ett så självömkande och nedsättande budskap.

Handikappförbunden som tidigare hette HSO som tidigare hette HCK består idag av 39 olika diagnosförbund. På 70-talet klagade många på Vänstern och brukade kalla den för en amöba eftersom den delade sig gång på gång. Men det är ingenting mot Handikappförbunden. När man en gång i tiden hette HCK bestod man av ett 20-tal medlemsförbund. Idag är man uppe i 39. Idag kan inte ens de cancersjuka samsas inom ett och samma förbund. Istället har man olika förbund för olika cancerdiagnoser.

Vad Handikappförbunden inte har förstått är att vi alla jobbar mot diskriminering och för ökad tillgänglighet. Diagnosen spelar ingen roll.

Ett problem är också att Handikappförbunden i stor utsträckning väljer företrädare och tjänstemän som saknar egna funktionshinder. Då får man leva med att någon välbetald kanslichef kläcker sådana idéer som t.ex. valkampanjen ”Ingen är perfekt”. Under Almedals-veckan lät man KG Bergström fråga ut de politiska partierna. Man förstår inte vilken styrka som hade manifesterats om vi själva hade gjort jobbet.

Pride-festivalen har vuxit från år till år och blivit till en folkfest. Festivalens positiva budskap har dragit till sig fler och fler. Jag menar att handikapprörelsen skulle kunna spela en liknande roll, men knappast då under devisen ”Ingen är perfekt”.

För egentligen är det ju så att varje människa ÄR perfekt. Alla har sina starka och svaga sidor, oavsett om vi har en funktionsnedsättning eller ej. Frågan är bara vad vi väljer att sätta fokus på. Antingen koncentrerar vi oss på de starka eller svaga sidorna.

Men så länge som du väljer att inte betrakta dig som perfekt, så ligger det nära till hands att andra tror att du tycker att något fattas dig. De kanske tror att du ger uttryck för en självömkan, och självömkan leder nästan alltid till ett avståndstagande. Vi vill inte så gärna umgås med dem som tycker synd om sig själva.

Därför tror jag att det hade varit betydligt mer lyckat att driva den här kampanjen under devisen ”Varje människa är perfekt”. Det hade varit ett positivt budskap som fler hade hakat på och vilja vara en del av. Utifrån den devisen skulle man sedan ha kunnat bygga upp en argumentation om att alla ska ha rätt att uttrycka sin egen individualitet i olika sammanhang i skolan, i arbetslivet, på fritiden med eller utan personlig assistans etc.

Ett sådant budskap hade attraherat många fler, och inte minst journalister.

Kan man förändra världen om man inte syns?

Mitt förra inlägg hette "Kulturella godbitar" och var ett ABC över kulturskapare med funktionsnedsättning. Efter en uppmaning att njuta så avslutade jag med "Imorgon tar vi nya tag och förändrar världen!"...

Grejen är att alla de i alfabetet redan gör det. Förändrar världen alltså. De gör det genom att bara göra det dom gör. Det unika är nämligen att dom syns när dom gör det. Och det är inte helt självklart om du har en funktionsnedsättning.

Med i medier heter en utmärkt sajt om relationen mellan personer med funktionsnedsättning och medier. På ett pedagogiskt sätt får vi testa vår kunskap/fördomar för att därefter lära mer. Och det behövs.

Vi blir t.ex. tipsade om den brittiske forskaren Colin Barnes, som undersökt bilderna av människor med funktionsnedsättning i media. Han radar upp stereotyperna – ”patetiska, våldsamma, onda, underliga, fantastiska, löjliga, utestängda, en belastning för sig själva eller samhället, samt normala”.

Upp mot var femte svensk har någon form av funktionsnedsättning. Bland de i arbetsför ålder upplever ca en halv miljon personer att de har en funktionsnedsättning som påverkar deras möjlighet att utföra ett arbete.

Hur stort utrymme får då funktionshinder i nyheterna? 0,7 promille i SVT enligt en forskningsrapport från 2006.

Hur vanligt är det med program om och med personer med funktionsnedsättning? Sedan 60-talet/SVT ca 2 promille.

Nu vet vi ju inte om t.ex. Peter Settman, Anders Lundin eller Anna Hedenmo har en dold funktionsnedsättning? Och den som i så fall har det ska inte tvingas redovisa sin uppenbarligen irrelevanta funktionsnedsättning för att förbättra representativiteten och statistiken på SVT. Men vi mäter i promille, gott folk. Det lämnar en del utrymme för utveckling, eller hur?

Annika Taesler, journalist och ambassadör vid STIL (Stiftelsen Independent Living) visar på detta i sin artikel från 31 januari 2010 på DN debatt. Hon får intervjusvar från en chef i rekryteringspositionom att ”det skulle bli bökigt” att anställa en med funktionsnedsättning. En annan svarar att det är för den funktionshindrades egen skull, då mediaexponeringen kunde bli ””svår för dem att hantera”.

Med den här kunskapen ser jag intervjun (länk svtplay) mellan Lotta Bouvin Sundberg (LBS) och Jesper Odelberg (JO) under bevakningen av Almedalsveckan. (Den del jag skriver ut börjar 5.56 in i inslaget)

LBS: Hur långt Jesper är det kvar till ett jämställt samhälle när det gäller funktionshindrade?

JO: Det är långt. Så här tänker jag. Jag har, jag har en dröm, och det är att jag skulle vilja se en nyhetsuppläsare i Rapport eller Aktuellt…

LBS: En nyhetsuppläsare?

JO: Ja, som sitter i rullstol, och där man inte tänker på att människan sitter i rullstol. Och när vi kommit dit så kan jag gå i pension.

Lotta Bouvin Sundberg skrattar.

LBS: Är det det du ska jobba för som politiker?

JO: Bland annat…

LBS: En handikappad nyhetsuppläsare?

JO: Ja. Det kanske finns redan?

LBS: Ja kanske inte synligt i alla fall.

JO: Nej, men alltså få in…att vi blir en del av, att vi får vistas i det offentliga rummet precis på samma premisser som alla andra.

LBS byter ämne.

Skrattet åt tanken på en ”handikappad nyhetsuppläsare” går att problematisera. Den tanken är så långt borta att den är kul. Men det Jesper Odelberg vill uppnå är redan ett uppdrag för Public Service att åstadkomma. Kön, ålder, etnicitet, religion eller trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder ska avspeglas i såväl propgramutbud som personalsammansättning.

När jag hörde cheferna på Public service (Hamilton, Svegfors, Fichtelius) svara på frågor om varför de inte rekryterar medarbetare med funktionsnedsättning när underrepresentationen är så makaber, så skyllde man mangrant på LAS, lagen om anställningsskydd. Den gjorde att ingen av cheferna kunde styra rekryteringen på något sätt över huvud taget, hette det.

Inte alls. Inte på något sätt alls. Det går bara inte. Det är omöjligt. Nix. Nej. Kan inte. Och det utan att det är deras fel, för det är nån annans.

Något att tänka på nästa gång något av public service-företagen stoltserar med att ha lockat över någon av konkurrenternas stjärnor. Den rekryteringen görs nämligen också medan LAS existerar…

(läs även Susanne Bergs ”Varför detta tjat om tillgänglighet?”)