Funktionshindersområdet vi skriver om här är inte lätt att förstå sig på. Det är kort sagt komplext. Så här i det snabbt påkomna höstrusket känns det bra att krypa ner någonstans, ta en god bok och fördjupa sig lite.

Tänk om det hade funnits ett standardverk på knappt 200 sidor som ur tidens anda kunde ge den där överblicken. Tänk om det kunde vara så att den oinvigde möjligen fick en snabbare väg in det han/hon ska göra för att bidra till att ta bort eller förbygga funktionshinder. Tänk om också den invigde hade stor glädje av boken och att den redan frälste kunde utmanas med sådana beskrivningar som stimulerade till lite nytänk, ifrågasättanden och känsla av nystart. Faktum är det standardverket finns nu.

Det är Lars Lindberg som ju också är skribent här och Lars Grönvik som tillsammans skrivit Funktionshinderspolitik – en introduktion.

Den finns att beställa på nätet eller att köpa i en bokhandel nära dig.

Ambitionen är att täcka bredden i det funktionshinderspolitiska fältet. De olika kapitlen tar upp hur politiken ser ut idag, den historiska utvecklingen, föreställningar om funktionshinder, välfärdens stöd och ersättningar, vilka utmaningar som intressepolitiken står för, EU, FN-konventionen samt diskriminering och tillgänglighet.

Min erfarenhet är att många som ofta ger uttryck för att det inte är lätt att komma igång och få grundförståelsen för funktionshinderspolitiken. Här kan boken både till form och innehåll tjäna en viktig funktion. För ju bättre genomslag politiken desto fler kommer att behöva kunskaperna.

Det är mycket som är nytt och som påverkar mer än vad vi tror. Dit hör EU, FN-konventionen och diskussioner om tillgänglighet och användbarhet. Boken ger de teoretiska grunderna och ställer viktiga frågor. Jag läste boken med stor behållning och rekommenderar alla som knyts an till funktionshinderspolitiken att göra det.

Hej Carin! För några veckor sedan gick vi på teater tillsammans. Vi såg Uppfostrarna & De Ouppfostringsbara på Unga Klara i Stockholm.

Ja, okej då, vi gick väl inte tillsammans, men vi var ändå där samtidigt. Och jag tror att du kommer ihåg mig, om inte för att jag använder rullstol så i alla fall för att jag som vanligt hade mina mönstrade byxor på mig:

Ett par byxor som jag har låtit sy med hjälp av assistans. -Men ojdå, får man göra så, kanske någon utbrister i dessa tider då mer och mer ska regleras kring den personliga assistansen. Men jag tycker att frågan är: Vill vi ha ett samhälle där varje liten detalj i mitt liv bestäms av staten, eller ska jag ha samma rätt som alla andra att bestämma över mitt sätt att leva?

Jag tyckte att pjäsen var underbar, så pass underbar att jag faktiskt såg om den några dagar senare. Den visar på ett skruvat och humoristiskt sätt hur konstigt vi vuxna ibland kan bete oss mot våra och andras barn.

Pjäsen innehåller bl.a. en scen där invandrarpappan försöker få sin dotter att lura i myndigheterna att hon har en cp-skada. På så sätt vill de fuska till sig assistansersättning. Jag tycker att scenen är uppfriskande eftersom det är första gången som någon mig veterligen har vågat skämta om cp på en svensk scen.

Men samtidigt speglar scenen något mycket allvarligt. I allmänhetens ögon förknippas idag assistansersättning i första hand med fusk. Vilket ansvar har ni politiker för att det har blivit så?

Och vilket ansvar har Försäkringskassan haft? Vad är det för naivitet hos kassan som gjort det möjligt för personer att påstå sig ha funktionshinder som de aldrig har haft? Försäkringskassan har i åratal handlagt ärenden om sjukersättning, förtidspension och handikappersättning. Vad är det som gör att man inte har tagit vara på den erfarenheten som man har haft från dessa områden? Varför har man inte utvecklat vettiga rutiner och kontrollmekanismer?

Någon gång ifjol så började det hela med att Hallandspolisen uppdagade fler fall av bedrägeri. Utan att redovisa några belägg så påstod polisen att flera miljarder fuskades bort varje år. Man hävdade t.o.m. att ca 50% av alla utbetalningar var felaktiga.

Media var inte sena att haka på.

Problemet var att ingen dementerade de här orimliga uppgifterna. De fick alltså stå oemotsagda. Varken Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Regeringen eller ni i oppositionen hade några kommentarer. Alla tycktes vara nöjda med att de bortskämda assistansanvändarna äntligen skulle sättas dit. det var ingen som reagerade över det faktum att hälften av alla assistansberättigade utpekades som kriminella.

Samtidigt inledde Socialstyrelsen ett arbete med att ta fram ett s.k. instrument med vilket man tror sig på ett vetenskapligt sätt kunna bedöma den enskildes behov av assistans. På samma gång började domstolarna göra helt nya tolkningar av reglerna om assistansersättning – tolkningar som än idag leder till att flera av våra kamrater blir av med sin assistans, trots att de varken kan äta eller klä sig själva. Det är alltså uppenbart att fusket har använts som en förevändning för en mycket restriktivare hållning både hos myndigheter och domstolar.

Vi ser en tydlig tendens mot att våra rättigheter på det här området urholkas. Politiken har tagit ett steg tillbaka. Istället låter man jurister och byråkrater få härja fritt. Man ger inga klara riktlinjer. Alla tycks vara nöjda med den nya tolkningen av lagstiftningen.

Var står oppositionen i detta. Vi saknar en oppositionspolitiken i allmänhet och på vårt område i synnerhet.

När Mona Sahlin talade i Almedalen ifjol, så nämnde hon bara funktionshinderpolitiken som hastigast i en bisats, trots att vi var där. När Ylva Johansson inbjöds att skriva på den här bloggen inför valet ifjol så lyckades hon med konststycket att förbise assistansfrågan helt och hållet.

Därför undrar jag nu när vi får se en klar och tydlig oppositionspolitik på det här området.