Kategoriarkiv: Okategoriserade

Bara en promille

I Malmö har majoriteten (mp/s/v) antagit en jobboffensiv som ger anledning till hopp om framtiden. Årligen under mandatperioden ska kommunen nyanställa personer med intellektuella funktionsnedsättningar motsvarande en promille av den totala arbetskraften per år.

Det låter ju löjligt lite, eller hur? Men tänk på att Malmö stad har ca 19.000 anställda. En promille av det är 19 personer gånger tre år. 57 Malmöbor med intellektuell funktionsnedsättning ska anställas på riktiga jobb i kommunen är det tänkt.

Det är ett nytänk och ett avbräck mot hur det brukar se ut. Sydsvenskans Björn Ramel slog huvet på spiken i en ledare i februari i år. Han hade träffat biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni på hennes besök i Malmö, där hon presenterade förslag om att öppna yrkes och lärlingsutbildningar för personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Så här slutade artikeln, efter resonemang om att Malmö inte lyckats anställa några i målgruppen själva:

””Kommunerna borde skämmas. Det är anmärkningsvärt att de inte gör mer”, sade Nyamko Sabuni.

Innan ministern fortsatte till en konferens om jämställdhet i Lund frågade jag hur det ser ut på regeringens kansli.

Nej, där jobbar ingen ur den här målgruppen.”

Någon som ser ett återkommande mönster? Ett där det offentliga Sverige talar sig varma för att hjälpa personer med intellektuell funktionsnedsättning in på arbetsmarknaden. Hur mycket det ger individen, och hur mycket det berikar den egna arbetsplatsen. Men där samma regeringskansli, myndigheter, kommuner och landsting gör sitt yttersta för att inte anställa personer med intellektuell funktionsnedsättning inom ramen för ett långvarigt kontinuerligt arbetsgivaransvar.

Det är det här Malmö ska försöka bryta. Från att bara ha erbjudit ett fåtal praktikplatser eller tidsbegränsade projektanställningar där målet varit att man ska slussas vidare till nån annan arbetsgivare så småningom, till att faktiskt anställa i den egna organisationen. Då innebär 57 jobb en dramatisk ökning, och en möjlighet att bli en förebild i Sverige.

32 år är en lång tid

Hej Västtrafik!

Ja, nu skriver jag till er igen. Jag förstår om ni redan nu tröttnat på detta mail – men jag tror inte riktigt att ni begripit vad det är jag försökt berätta de senaste 14 åren som jag skrivit. Om du inte jobbat så länge på Västtrafik så drar jag en kort resumé:

Resumé (hoppa gärna över om du kan din historia)

Sedan 1997 har jag kämpat för att få åka kollektivt som den Göteborgare och skattebetalare jag är. Dock verkar det som om att varje gång jag har påpekat era tillkortakommanden så har ni reagerat med ignorans och en tydlig ovilja till att rätta till era problem.

1979 kom en lag som sa att ni så snart som möjligt skulle anpassa kollektivtrafiken till alla. Lagen gör det klart och tydligt att även jag, som sitter i rullstol, ska kunna åka som alla andra.

1997 (18 år senare) skaffade ni låggolvsvagnar som möjliggjorde det för mig med en manuell rullstol, om jag hade hjälp att komma över tröskeln på ca 15 cm, att komma ombord. Dock hade ni, som enda kollektivtrafikföretag i Sverige, Europa och så vitt vi kunnat utröna, i världen, skrivit i era regler att man inte får åka sittandes i sin rullstol. Den självklara frågan är då naturligtvis: ”Varför?”. Jag ställde frågan otaliga gånger. Varje gång fick jag svaret: ”Därför!”.

2004 (23 år senare) hade jag tröttnat. Låggolvsfordonen som ni skyltade med en symbol av en rullstol fick jag fortfarande inte åka med. Alla era genanta svar samlade jag ihop på en hemsida som jag kallade Västtragik. Ni svarade med att stämma mig och byta ut klistermärkena med rullstolssymbolen till en symbol med gubbe och käpp. Jag fick gehör för min fråga i medierna och ni gav upp er stämning. Inget hände dessvärre med varken era fordon, era regler eller er attityd.

2007 (26 år senare) kom tillslut de efterlängtade ramperna på spårvagnarna. Genom att jag tryckte på en knapp kunde föraren trycka på en annan knapp som gjorde att en tredje knapp tändes som jag fick trycka på och en ramp kom ut. I teorin kunde jag åka själv! Visst fanns det barnsjukdomar med nymodigheterna – men de skulle väl snart avhjälpas?

Hur funkar det idag?

Jag upplevde att mina resor krånglade oftare än att de funkade. Jag ställde frågan till er vad ni gör för att få bukt med bekymren på vagnarna. Hugo Lepik, som är chef för trafiken i Göteborgsområdet, förklarade att det inte fanns några problem – tydlig statistik visade att endast 1% av turerna hade problem med rampen. Vad märkligt att mina upplevelser talade för att ca 3 av 4 turer inte funkade som det var tänkt. Hur kunde det vara så olika?

Vi (jag och Västtrafik) gjorde en undersökning tillsammans. Med vetenskapligt korrekt enkät och en vårdag 2011 åkte vi spårvagn och kryssade av vad som funkade resp. inte funkade. Nu fick vi svart på vitt att 25% av resorna fungerade och i 75% av fallen gick något fel. Felen kunde bestå i att man inte fick plats, att vi inte blev uppmärksammade då vi skulle stiga på eller att vi (pga ouppmärksamhet eller tekniskt fel) fick stiga av i en annan stadsdel än vad vi tänkt oss (ja, det låter kanske otroligt men det hände vid 2 av 7 resor). 75% fel är ändå ganska mycket.

Jag och min vän Tina (som också sitter i rullstol) skapade ett verktyg så att vi enkelt från våra telefoner kunde registrera exakt vad på alla bussar och spårvagnar som vi åkte som borde åtgärdas. Allt från en trasig fjäder som gör att fällstolen på rullstolsplatsen inte fäller upp sig automatiskt, till krånglande knapp och ramp.

Baserat på vår mycket detaljerade statistik anordnades ett möte med Västtrafik, Göteborgs Spårvägar och representant från ägarna. Jag höll en 2 timmars föreläsning om bristerna i deras statistik och i deras fordonspark. Jag pratade också om möjligheterna att åtgärda dessa, återupprätta goodwill och nyttan av att sätta upp mål och ha bra statistik. Jag erbjöd dem även vår detaljerade statistik och förklarade att denna direkt kunde användas av t.ex. reparatörerna i garaget och direkt åtgärda de upptäckta felen. Jag erbjöd dem vår statistik och vår lösning i utbyte mot att de lovade att ta frågan på allvar. De skulle tänka på saken. Det dröjde ett par månader innan jag återkom – var det inte av intresse? Nej, enligt Hugo Lepik så är tillgänglighet inte ett område som behöver prioriteras.

Jag frågade Hugo hur stor del fel som tolereras innan man på allvar tar itu med problemen. De hade ingen specifik siffra – men om t.ex. en linje drabbades av 0,5% fel så vidtogs ordentliga åtgärder för att fixa detta. Om 0,5% är en gräns för ”vanliga fall” – var går då samma gräns för oss som är rullstolsanvändare? För det är väl inte så att ni behandlar folk och folk på olika vis (det vore ju isåfall diskriminering)!?

Det som är felet med kollektivtrafiken är inte de tekniska problem som ställer till det för mig. Nej, de verkliga problemet är det ointresse ni gång på gång visar. Ointresse för att lösa problem, följa lagen och för att ha oss som kunder.

Mitt försök att hjälpa till och jobba med er mottogs med ointresse. Ska jag använda min energi att jobba med blåslampan i ändan på er igen? Media har visat sig tämligen ineffektivt då er goodwill knappast kan bli sämre. Jag tror att det är dags att ta till den juridiska blåslampan. Ni har ju alla trots allt ignorerat lagen.

32 år är en lång tid.

Funktionshinderspolitik – en introduktion

Funktionshindersområdet vi skriver om här är inte lätt att förstå sig på. Det är kort sagt komplext. Så här i det snabbt påkomna höstrusket känns det bra att krypa ner någonstans, ta en god bok och fördjupa sig lite.

Tänk om det hade funnits ett standardverk på knappt 200 sidor som ur tidens anda kunde ge den där överblicken. Tänk om det kunde vara så att den oinvigde möjligen fick en snabbare väg in det han/hon ska göra för att bidra till att ta bort eller förbygga funktionshinder. Tänk om också den invigde hade stor glädje av boken och att den redan frälste kunde utmanas med sådana beskrivningar som stimulerade till lite nytänk, ifrågasättanden och känsla av nystart. Faktum är det standardverket finns nu.

Det är Lars Lindberg som ju också är skribent här och Lars Grönvik som tillsammans skrivit Funktionshinderspolitik – en introduktion.

Den finns att beställa på nätet eller att köpa i en bokhandel nära dig.

Ambitionen är att täcka bredden i det funktionshinderspolitiska fältet. De olika kapitlen tar upp hur politiken ser ut idag, den historiska utvecklingen, föreställningar om funktionshinder, välfärdens stöd och ersättningar, vilka utmaningar som intressepolitiken står för, EU, FN-konventionen samt diskriminering och tillgänglighet.

Min erfarenhet är att många som ofta ger uttryck för att det inte är lätt att komma igång och få grundförståelsen för funktionshinderspolitiken. Här kan boken både till form och innehåll tjäna en viktig funktion. För ju bättre genomslag politiken desto fler kommer att behöva kunskaperna.

Det är mycket som är nytt och som påverkar mer än vad vi tror. Dit hör EU, FN-konventionen och diskussioner om tillgänglighet och användbarhet. Boken ger de teoretiska grunderna och ställer viktiga frågor. Jag läste boken med stor behållning och rekommenderar alla som knyts an till funktionshinderspolitiken att göra det.

 

 

 

 

 

 

Skratta eller gråta?

När jag lyssnade på radion igår morse (21 sept)  får jag höra talas om hur f.d. politiker garanteras en visstidspension från 50 års ålder om de blir av med sitt uppdrag eller säger upp sig. Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor. Jag hör en f.d. politiker berätta. 300.000 kr får han utbetalt om året och nu lever han gott på Filippinerna. Hjälp! Kan det verkligen se ut så här? Jag sätter det i förhållande till min egen situation och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Valet blir det förstnämnda. Annars skulle jag gå under. Låt mig berätta!

Vid tre års ålder fick jag diagnosen barnreumatism. Som 24-åring förlorade jag synen till följd av reumatismen. Detta har gjort att jag fått kämpa en hel del. Men jag har lyckats skaffa mig inte mindre än två utbildningar. Socialpedagog och journalist. Under ett par år arbetade jag heltid, men med låg lön (som man ofta har när man först tagit klivet ut i arbetslivet). Snart insåg jag att det inte längre höll. Hur gärna jag än ville arbeta heltid, så orkade jag inte. Kombinationen av min blindhet och min sjukdom satte sina spår. Jag hade att välja mellan heltidsjobb och inte orka med något annat och troligen bränna ut mig på kuppen eller att ansöka om sjukersättning och gå ner i arbetstid, må bättre och också orka något på min fritid. Jag valde det sistnämnda.

När jag öppnade kuvertet från Försäkringskassan (FK) sparkades jag långtifrån allt vad skratt heter. Jag grät. Jag var inte 30 år fyllda, hade inte hunnit skaffa mig någon bra sjukpenninggrundande inkomst (SGI), då jag mestadels studerat och haft låg inkomst. Min förtidspension blev skamligt låg.

I dag får jag ut 2.996 kr på en halvtid. Vad blir det på ett år? Ja, knappt ens en tiondel av det den f.d. politikern på Filippinerna får. 2.996 kr i månaden med dubbla utbildningar, studielån och för att jag råkade bli fel typ av pensionär.

Inte nog med det. Jag kommer heller aldrig ha en chans att höja min ersättning. För har man en gång fått en sjukpension, oavsett hur liten procent den utgör tillgodoräknas aldrig den delen man arbetar på. D.v.s. 50% i mitt fall. 50% som jag lyckats skaffa mig en hyfsad inkomst på.

Men nej, det stannar inte där. När jag för något år sedan tjänat väldigt bra på den halvan jag är arbetsför, ringde Försäkringskassan upp mig. Min inkomst var ju så bra att de minsann funderade på att dra in min sjukersättning/pension. De tyckte nämligen att jag kunde klara mig på den inkomst jag drog in på mina 50%. Det måste påpekas att vi inte pratar om några hutlösa summor. Kanske omkring 25.000 kr före skatt. Alltså hade jag heller ingen chans att ha en hög inkomst på den halvan jag arbetade. Något som jag tänkte kunde kompensera upp de usla 2.996 kronorna jag fick i pension.

Jag frågade förstås FK om det inte borde vara arbetsförmågan och inte inkomsten de tittar på när de bedömer sjukpensionen. Jo, fast tydligen inte nu längre.

Jag tänker inte ens gå in på argumenten för visstidspension för politiker. De faller nämligen tämligen fort om man jämför med min situation. En situation jag inte är ensam om.

Jag är för sjutton beredd att arbeta. Åtminstone på de 50% jag kan, vilket är betydligt mer än vad visstidspensionerade politiker verkar göra.

Nej, jag drog uppenbarligen nitlotten. I nästa liv får jag hoppas på politikerlotten. 300.000 kr om året och Filippinerna låter ju nice!

Öppet brev till Carin Jämtin (s), partisekreterare

Hej Carin! För några veckor sedan gick vi på teater tillsammans. Vi såg Uppfostrarna & De Ouppfostringsbara på Unga Klara i Stockholm.

Ja, okej då, vi gick väl inte tillsammans, men vi var ändå där samtidigt. Och jag tror att du kommer ihåg mig, om inte för att jag använder rullstol så i alla fall för att jag som vanligt hade mina mönstrade byxor på mig:

Ett par byxor som jag har låtit sy med hjälp av assistans. -Men ojdå, får man göra så, kanske någon utbrister i dessa tider då mer och mer ska regleras kring den personliga assistansen. Men jag tycker att frågan är: Vill vi ha ett samhälle där varje liten detalj i mitt liv bestäms av staten, eller ska jag ha samma rätt som alla andra att bestämma över mitt sätt att leva?

Jag tyckte att pjäsen var underbar, så pass underbar att jag faktiskt såg om den några dagar senare. Den visar på ett skruvat och humoristiskt sätt hur konstigt vi vuxna ibland kan bete oss mot våra och andras barn.

Pjäsen innehåller bl.a. en scen där invandrarpappan försöker få sin dotter att lura i myndigheterna att hon har en cp-skada. På så sätt vill de fuska till sig assistansersättning. Jag tycker att scenen är uppfriskande eftersom det är första gången som någon mig veterligen har vågat skämta om cp på en svensk scen.

Men samtidigt speglar scenen något mycket allvarligt. I allmänhetens ögon förknippas idag assistansersättning i första hand med fusk. Vilket ansvar har ni politiker för att det har blivit så?

Och vilket ansvar har Försäkringskassan haft? Vad är det för naivitet hos kassan som gjort det möjligt för personer att påstå sig ha funktionshinder som de aldrig har haft? Försäkringskassan har i åratal handlagt ärenden om sjukersättning, förtidspension och handikappersättning. Vad är det som gör att man inte har tagit vara på den erfarenheten som man har haft från dessa områden? Varför har man inte utvecklat vettiga rutiner och kontrollmekanismer?

Någon gång ifjol så började det hela med att Hallandspolisen uppdagade fler fall av bedrägeri. Utan att redovisa några belägg så påstod polisen att flera miljarder fuskades bort varje år. Man hävdade t.o.m. att ca 50% av alla utbetalningar var felaktiga.

Media var inte sena att haka på.

Problemet var att ingen dementerade de här orimliga uppgifterna. De fick alltså stå oemotsagda. Varken Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Regeringen eller ni i oppositionen hade några kommentarer. Alla tycktes vara nöjda med att de bortskämda assistansanvändarna äntligen skulle sättas dit. det var ingen som reagerade över det faktum att hälften av alla assistansberättigade utpekades som kriminella.

Samtidigt inledde Socialstyrelsen ett arbete med att ta fram ett s.k. instrument med vilket man tror sig på ett vetenskapligt sätt kunna bedöma den enskildes behov av assistans. På samma gång började domstolarna göra helt nya tolkningar av reglerna om assistansersättning – tolkningar som än idag leder till att flera av våra kamrater blir av med sin assistans, trots att de varken kan äta eller klä sig själva. Det är alltså uppenbart att fusket har använts som en förevändning för en mycket restriktivare hållning både hos myndigheter och domstolar.

Vi ser en tydlig tendens mot att våra rättigheter på det här området urholkas. Politiken har tagit ett steg tillbaka. Istället låter man jurister och byråkrater få härja fritt. Man ger inga klara riktlinjer. Alla tycks vara nöjda med den nya tolkningen av lagstiftningen.

Var står oppositionen i detta. Vi saknar en oppositionspolitiken i allmänhet och på vårt område i synnerhet.

När Mona Sahlin talade i Almedalen ifjol, så nämnde hon bara funktionshinderpolitiken som hastigast i en bisats, trots att vi var där. När Ylva Johansson inbjöds att skriva på den här bloggen inför valet ifjol så lyckades hon med konststycket att förbise assistansfrågan helt och hållet.

Därför undrar jag nu när vi får se en klar och tydlig oppositionspolitik på det här området.

Vad händer med den personliga assistansen?

Jag kan lika bra erkänna att jag som i snart femton år har jobbat med personlig assistans inte längre vet hur det definieras bland anordnare och utbildare. Förut hade jag bilden rätt klar för mig. Personlig assistans är ett personligt utformat stöd, det kompenserar funktionsnedsättningar, det är en rättighet och det utgår från användarens behov.

Lagen om stöd och service (LSS) är en lag som betonar individens rätt att leva sitt eget liv och olika liv kräver olika servicelösningar.  Således ska det också finnas en flexibilitet gällande arbetsledarskap och administration av den personliga assistansen. Men lagen utgår från ett independentliving perspektiv där en av grundstenarna är att det är den som behöver assistans som är experten och ska organisera sin egen assistans. Alltså borde normen för arbetsledarskap vara att användaren eller dennes företrädare styr assistansen. Vill användaren sedan organisera den på annat sätt ska det naturligtvis vara tillåtet men då betraktas som en särlösning.

Med LSS starka betoning på inflytande, självbestämmande och delaktighet var jag naiv nog att tro att utbildare och andra intresserade inom området accepterade lagen, lagens ideologiska utgångspunkt och dess implementering.  Döm om min förvåning när jag för ett tag sen fick en inbjudan till en konferens om ledarskap inom personlig assistans. Ur programmet:

Försäkringskassan och SKL har kommit med förslag om att Försäkringskassan ska ta över huvudmannaskapet för bedömning av personlig assistans. Hur kommer förslaget att påverka dig som chef och hur kommer det att påverka brukarna? Här är budskapet tydligt: Normen är en annan chef för de personliga assistenterna än brukaren. Ännu tydligare blir det med en annan rubrik: Hur du skapar ett tydligt ledarskap på distans eller favoriten Så skapar du vi-känsla trots avstånd.

Konferensen kommer också att handla om vikten av att sätta tydliga mål för assistenternas arbetsuppgifter. Hur motiverar du assistenterna att verka mot samma mål, trots att de sällan träffas? Jag trodde att målet var klart formulerat i LSS: Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Och jag som inte har personlig assistans har aldrig behövt redogöra för målet med mina vardagliga göromål. Det skulle nog bli ganska besvärligt:

”Målet för att ta disktrasan och torka av bordet är att bordet ska bli rent. Målet för att lägga i ca 3 kg kläder i tvättmaskinen är att plaggen ska bli rena för att sedan användas (i nuläget ej bestämt vid vilket tillfälle, är det tillåtet med en sådan flexibilitet?)”

En reflektion jag gör är att en stor del av min tillvaro inte är särskilt målstyrd. Spontanitet och impulshandlingar är ju en del av mitt och de flesta människors liv. Ska personer med assistans inte ha den rättigheten?

Inbjudan till konferensen visar tydligt via sin rubriksättning och sitt språkbruk att assistansanvändare och deras anhöriga betraktas som objekt som ska bemötas, hanteras och göras nöjda. Det är inte min utgångspunkt för den personliga assistansen. Assistansanvändaren och i vissa fall denne tillsammans med en företrädare ska arbetsleda de personliga assistenterna. Det är de som ska utbildas, nätverka och leda utvecklingen framåt.

Jag ser ett behov av att stärka nätverken för att rädda den personliga assistansen från  självpåtagna experter utan egen erfarenhet av personlig assistans. Brukarkooperativ och andra vänner av independentliving och medborgarrättstanken borde gå samman och ordna egna konferenser. Underhållningen skulle vi få på köpet, att skriva farser med försäkringskassan, kommuner och vissa privata anordnare och utbildningsföretag som teman är just nu plättlätt.

Öppet brev till Lars Backström, VD för Västtrafik

Bifogade mail fick jag i torsdags från er.

När blev det bestämt att Permobiler inte får resa med Västtrafik? Enligt svaret nedan verkar detta inte bara vara ett påhitt från Veolia utan faktiskt sanktionerat hos Västtrafik. Det kanske är som jag befarat en längre tid, rullstolsramperna finns bara där för syns skull. Om de hade varit utformade för att användas hade de sett ut på ett helt annat sätt och fungerat så mycket bättre.

Som du kanske vet, Lars, så är ju ni uppmanade enligt lag sedan 32 år tillbaka att ta itu med sådana ”problem” som elrullstolar.

Det var fredagen den 19 augusti 2011 kl 12:45 som min bild av Västtrafik, och Veolia i synnerhet, fick sig en rejäl törn. Jag och min assistent stod vid busshållplatsen Pölsebo i regnet och väntade på 99:an som skulle ta oss till Frölunda Torg. När bussen ska köra in på hållplatsen stannar den demonstrativt långt ut och långt ifrån oss. Vi frågar chauffören varför han inte öppnar dörrarna i mitten där rampen finns. ”Jag kan inte ta med någon som sitter i en sådan rullstol”, sa han. ”Jag måste kunna spänna fast den och det går inte. Det här ska ni ha fått information om”. Först trodde jag att jag hörde fel. De senaste veckorna tycker jag att jag nästan upplevt en charmoffensiv från Veolias chaufförer. Det har hänt flera gånger att busschaufförerna förflyttat sig från förarsätet och oombedda hjälpt till att fälla ner och upp rampen. Men denna regniga fredag lyste all artighet med sin frånvaro. Efter ett par minuter gav den buttre chauffören med sig och öppnade så vi kunde åka med. Dock med uppmaningen att jag skulle kontakta ledningen för att få veta deras policy.

Kanske bör det påpekas att min elrullstol inte är av märket Permobil utan en Storm 3. Den är 63 cm bred och 85 cm lång och tillsammans väger jag och min Storm ca 180 kg.

Efter den här resan hade jag flera kontakter med Västtrafik Kundservice och på måndagen fick jag även tag på en representant från Veolia. Och så fick jag det här mailet från Per Söderblom på Västtrafik.

Den senaste veckan har det varit riktigt motigt när det gäller mina resor med kollektivtrafiken i Göteborg. Inte mindre än 13 incidenter har jag råkat ut för. Vid flera tillfällen fungerade inte ramperna på spårvagnen och jag kunde därför inte åka med. I torsdags morse, men även onsdag kväll råkade jag ut för detta. Från Linnéplatsen kl 20:11 skulle jag åka med Spårvagn 1 till Frölunda Torg och där byta till Buss 99 (som alltså inte vill ta med Permobiler numera). Rampen på spårvagnen gick inte att manövrera och jag blev ännu en gång kvarlämnad. Jag fick ta en annan väg hem och blev ca 40 minuter försenad. I tisdags skulle jag återigen åka med spårvagn linje 1. Den här gången från Marklandsgatan till Linnéplatsen kl 12:27. Rampen gick då att få ut en liten bit men fastnade sedan i utfällt läge. Detta orsakade då ett större stopp i spårvagnstrafiken vid knutpunkten Marklandsgatan.

Vid åtminstone 32 tillfällen sedan i maj har jag råkat ut för att handtaget till rullstolsrampen på bussen har varit skitigt och rostigt och därför inte gått att använda för att lyfta rullstolsrampen. Lika många gånger har jag ringt Västtrafiks Kundservice och påpekat problemet. Jag har också ringt direkt till Göteborgs spårvägar, som kör buss 165, där problemet finns på i stort sett alla bussar. Klagomålen framförs men inget händer.

Jag har åkt nästan dagligen med Västtrafik sedan februari 2009. Aldrig under denna period har det fungerat bra – inte ens ordet ”dåligt” skulle göra mina upplevelser rättvisa. Under hela perioden har jag påpekat bristerna, övertrampen, diskrimineringen och förolämpningarna. Ni har tagit emot, svarat och försäkrat att ni ska göra något åt problemen. Ni har inte gjort någonting.

När min gode vän ringde Veolia förra veckan fick han veta att inte heller Perkulatorer får åka med bussarna. Vad blir nästa påbud? Hur kan ni fortsätta låta folk som arbetar för er vara okunniga om lagen? Kommer det dröja ytterligare 32 år innan även jag ska kunna åka kollektivt utan att bli otrevligt bemött?

Med vänlig hälsning

Tina Henriksson
Föreningen för de Neurosedynskadade (FfdN)

Hej Tina

Tack för att du hörde av dig till Västtrafik.

Vi har nu fått svar från entrepenör angående händelsen på linje 99 den 19/8. Man har alkostartsprogram i bussarna så en förare kan aldrig starta sitt fordon utan att blåsa. Efter samtal med föraren så är det permobil han har nekat att åka vilket han gör rätt i. Trots detta så fick permobil åka med. Föraren har i sin tur bett resenären att kolla upp det. Enligt enhetschef har du varit i direkt kontakt med dem. Inga permobiler i bussarna, pga platsbrist och säkerhetsrisk.

Vi tar till oss din information och vi arbetar hela tiden med att förbättra verksamheten. Därför är det viktigt att vi får vetskap om vad det är vi kan förbättra och utveckla i trafiken. Alla synpunkter sparas i vår databas för att användas i olika slags förändringsarbeten som rör kollektivtrafiken.

Det är vår förhoppning att dina resor med Västtrafik skall fungera bra i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Per Söderblom

VÄSTTRAFIK AB
Kundservice