Kategoriarkiv: Okategoriserade

Utan assistans så slutar livet

, 28 april, 2012
3 svar

Jag tappade synen på våren 2007 och på hösten samma år så fick jag ledsagarservice via LSS. Jag hade då möjlighet till ett liv där jag kunde få komma ut i samhället, visserligen med stark begränsning, men jag kunde i alla fall fungera utanför bostaden med hjälp av min personliga ledsagare. Det fungerade hjälpligt fram till omprövningen 2010, när min ledsagarservice plötsligt drogs in. Sedan dess har jag husarrest.

I och med omprövningen så kom kommunen helt plötslig fram till att jag inte längre tillhörde personkrets 3, och inte längre skulle få någon ledsagarservice.  Detta trots att jag under de tre år jag haft ledsagarservice hade blivit mycket kraftigt försämrad och åter blivit tvungen att skaffa rullstol för min förflyttning. Jag fick en permobil genom landstingets försorg och jag fick även av kommunen bostadsanpassning för ett rullstolsgarage. Trots detta så ansåg socialnämnden att jag inte skulle tillhöra personkrets 3. Trots att jag var både blind och rullstolsburen skulle min ledsagarservice dras in.

Jag överklagade givetvis till förvaltningsdomstolen och vann målet där men trots detta så ansåg kommunen att jag inte skulle ha ledsagarhjälp.  Jag var då i kontakt med både Försäkringskassan och Socialstyrelsen som båda ansåg att jag hade rätt till ledsagarservice enligt LSS. Detta meddelade jag kommunen men de stod på sig. Då gick jag istället till media som tog upp fallet, men kommunen vägrade ändå. Istället bestämde sig kommunen för att överklaga domen till kammarrätten, den sista dagen innan överklagandetiden gick ut.

Kommunen lade fram sin sak inför kammarrätten och påstod att mina besvär var en del av ett naturligt åldrande och att jag därför inte skulle omfattas av LSS personkrets 3. Trots att de inte hade stöd för sitt ställningstagande och att jag förklarade att läkarkåren menade att det absolut inte var en del av åldrandet så framställde kommunen till kammarrätten att jag inte hade lämnat in begärda intyg från läkare. Faktum var att kommunen hade sagt att de skulle återkomma om de var i behov av läkarintyg vilket de aldrig gjorde  och de fick därför rätt i kammarrätten att jag inte skulle tillhöra personkrets 3. Trots att jag är både blind och rullstolsburen och att kammarrätten fick intyg på att jag inte kan förflytta mig självständigt i rullstol, så menade de att jag inte skulle få insatser enligt LSS.

Jag fick ett avslagsbeskedet från kammarrätten i dagarna före jul 2010, så det var en fin julklapp jag fick av dem.

Eftersom jag har blivit ytterligare försämrad ansökte jag då istället om personlig assistans i februari 2011. I det slutliga beskedet från Försäkringskassan från i november förra året kom de fram till att jag visst tillhör personkrets 3 och har rätt till insatser enligt LSS. Men att de grundläggande behoven enligt Försäkringskassan inte kommer upp till den magiska gränsen på 20 timmar. Jag har alltså inte rätt till personlig assistans trots att jag har omfattande grundläggande behov som jag menar uppgår till minst 45 timmar, och då är inte ens all förflyttningshjälp inräknad, eftersom det räknas inte som ett grundläggande behov. Att få hjälp vid förflyttning när man är både blind och rullstolsburen och är lika hjälplös som ett spädbarn i sin barnvagn är alltså inte ett grundläggande behov.

Detta avslagsbeslut är givetvis även det överklagat till Förvaltningsdomstolen som kommer att behandla det inom förhoppningsvis 13 månader. 13 månader är nämligen för närvarande den handläggningstid som råder.

Under denna tid ansåg den jurist som gett mig stöd att jag skulle sända in en ansökan även till kommunen om personlig assistans, vilket jag givetvis gjorde. Men precis som förväntat så avslog kommunen även denna ansökan med hänvisning till att mina besvär beror på naturligt åldrande. Detta trots att Försäkringskassan, flera överläkare och professorer samt även en ADL- utredning visar på motsatsen. Men kommunens handläggare vet bättre än alla andra.

Även detta avslagsbeslut är givetvis överklagat till förvaltningsdomstolen och har förstås samma beräknade handläggningstid på 13 månader.

Så om jag har en väldig massa tur så kommer jag att få ett liv om 13 månader men då får det inte bli flera överklaganden för då kommer det att förlängas  i ytterligare ett stort antal månader. Månader där jag bara kan vänta på beskedet om jag har rätt till ett liv i full samhällsgemenskap.

Som det nu är så har jag sedan 1 maj 2010 husarrest. Jag menar att denna husarrest är utfärdad av kommunen och grundad på ett högst personligt tyckande från kommunens handläggare. Men för mig är den väldigt verklig.

3 svar

”Utan assistans stannar livet”: instängda i bur 2-5 maj + manifestation 5 maj

, 27 april, 2012
2 svar

Det är dags att agera för att rädda den personliga assistansen! Nästa vecka blir det en stor, landsomfattande aktion mot nedskärningarna under parollen ”Utan assistans stannar livet”.

Den 2 maj debatteras LSS i riksdagen och vi menar att det krävs en lagändring i LSS 9a för att upprätthålla lagens ursprungliga intentioner, det vill säga att personlig assistans är en medborgarrättsreform för personer med funktionsnedsättning. Syftet med LSS är att uppnå full delaktighet, jämlika levnadsvillkor och att få leva som andra. Genom nedskärningarna har den betydelsen urholkats och en förtydligande lagändring krävs – annars kommer våra liv fortsätta att slås i spillror.

Vi sitter i en bur för att visa att utan personlig assistans blir vi hänvisade till ett liv i fängelse i våra egna hem eller på institution. Onsdag-torsdag 2-3 maj kl 10-16 på Mynttorget i Stockholm. Fredag-lördag 4-5 maj kl 12-16 på Södermalmstorg. Kom och stöd oss och häng runt buren!

En manifestation sker i Stockholm på Södermalmstorg vid Slussen kl. 14-16 den 5 maj. Genom musik, tal och olika arrangemang visas på den livsviktiga betydelsen av personlig assistans. Programmet är späckat, Emma Johansson är konferencier och bland de medverkande finns singer/songwriter Adam ”Drake” Engvall, Jesper Odelberg, Mika Ihanus och Wenche Willumsen.

Alla som har en kamera eller mobil som det går att filma med kan också göra sin egen aktion – på egen hand eller tillsammans med andra.

Under parollen ”Utan assistans stannar livet” finns det en mängd situationer och platser där assistansanvändare stannar upp mitt i händelsen och filmar detta. Det kan vara hemma i köket, på arbetet eller i den dagliga verksamheten, ute på stan eller varsom helst. Filmen kan sedan läggas upp på Youtube och länkas till aktionens hemsida. Läs mer om hur du skickar in din video här. 

Kolla in filmerna filmerna om hur det går när det inte längre är en rättighet att få personlig assistans för att skära upp maten, raka sig eller ta på sig ytterkläderna:

Räkmackan

Räkmackan, syntolkad

Lödder

Lödder, syntolkad

Jackan

Jackan, syntolkad

Aktionen  arrangeras av ”Assistansanvändarna” – en grupp bestående av en rad funktionshinders- och brukarorganisationerna. Läs allt om aktionen på deras hemsida.

2 svar

Funktionshinderrörelsen stöttar synskadades beslut att emigrera till Australien. Hur många ska behöva lämna landet innan det kommer en ny diskrimineringslag?

, 25 april, 2012
1 svar

Idag är det den internationella ledarhundsdagen. Idag inleder också flera människor med synnedsättningar som har ledarhundar processen att emigrera till Australien, rapporterar bland annat DN. De gör detta eftersom Sverige ännu inte har en diskrimineringslag mot bristande tillgänglighet. Nu går en rad organisationer samlat ut och och stöttar deras beslut.

– I många andra länder finns en anti-diskrimineringslag som skyddar ledarhundsförare från utestängning, men tyvärr har vi inget liknande i Sverige, säger Sofia Thoresdotter, medlem i Sveriges Ledarhundsförare (SLHF) och  en av dem som har bestämt sig för att utvandra, i ett pressmeddelande.

Funktionshinderrörelsen förstår och stöttar synskadades beslut att emigrera till Australien, eftersom deras upplevelser av diskriminering av personer med funktionsnedsättning är vår egen. Varje dag utestängs vi från en rad samhällsområden. Sverige behöver en ny diskrimineringslag, som bygger på självklarheten att bristande tillgänglighet är diskriminering.

Tillgänglighet är en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter och är fastslagen i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige har förbundit sig till.

Det finns på regeringskansliet ett färdigt lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering. Det finns i riksdagen en majoritet för ett sådant förslag. Vi förväntar oss därför att regeringen lägger en proposition. Nu.

Lagförslaget om att äntligen klassa otillgänglighet som diskriminering måste läggas omgående – eller vill regeringen se en landsflykt?

Hans Filipsson, Marschen för tillgänglighet

Emma Johansson, STIL

Maria Johansson, DHR

Pelle Kölhed, RTP

Vilhelm Ekensteen, IfA

Ingrid Burman, Handikappförbunden

Anders Westgerd, GIL

Tobias Holmberg, Unga rörelsehindrade

Lars Hagström, Förbundet Rörelsehindrade

Jakob Larsson, Riksorganisationen Unga Synskadade


För mer info kontakta:
Marian Bergroth
redaktör för FullDelaktighet.Nu
marian@tyyne.se
073-674 62 60

 

1 svar

Ska jag som ledarhundsförare tvingas lämna landet?

, 25 april, 2012
2 svar

– Nej hunden är inte välkommen hit!

Det har blivit en standardfras i mitt liv. Och jag som trodde att när jag fick min ledarhund hösten 2009 så skulle han bli nyckeln till friheten. 2,5 år senare vet jag att han definitivt skulle kunna vara det, men hela tiden är det restauranger, affärer, idrottshallar och andra instanser som sätter stopp för det.

Senast häromveckan besökte jag och två vänner O´Learys i Farsta. Vi tänkte äta en bit mat. Besöket slutade i ett intensivt bråk med restaurangen. Trots att vi gång på gång försäkrade att man på matställen får ta emot ledarhund, så sa de nej. Hund som hund, svarade de och tyckte att jag kunde koppla hunden utanför. Trots min förklaring att jag behöver honom, att han är ett hjälpmedel, mina ögon, att en sådan hund är väldigt stöldbegärlig och värd flera hundra tusen kronor, så stod de fast vid sitt beslut.

Jag upplyste dem också om Diskrimineringslagen (2008:567) 2 kapitlet 12 § som förbjuder diskriminering vid köp av varor eller tjänster. Mat på en restaurang är en vara.

Efter ytterligare tjafs lät de oss vara kvar, men var noga med att poängtera att det här var ett undantag. Ledarhundar är och förblir portade.

Det här är bara ett exempel bland en rad nekanden jag har upplevt. I dag på den internationella ledarhundsdagen vill jag därför uppmärksamma dig och alla andra på nedanstående pressmeddelande. Hade jag och min hund Duncan levt i exempelvis Australien hade den här typen av behandling varit förbjuden.

Min fråga är nu till alla er som säger nej, till bla. O´Learys – tycker ni att jag som ledarhundsförare ska tvingas lämna landet?

 

Pressmeddelande 2012-04-24

Ledarhundsförare lämnar Sverige

I morgon på den internationella ledarhundsdagen påbörjar vi vårt uttåg. Vi hade gärna levat och dött i norden, men eftersom det inte går att använda ledarhund i du gamla du fria, lämnar vi landet.

– I många andra länder finns en anti-diskrimineringslag som skyddar ledarhundsförare från utestängning, men tyvärr har vi inget liknande i Sverige, säger Sofia Thoresdotter, en av ledarhundsförarna som bestämt sig för att utvandra.

– När jag har sökt jobb har det flera gånger legat mig i fatet att jag använder ledarhund. OM det hänt utomlands hade jag kunnat gå till domstol, fortsätter hon.

Ida Östlund, en annan av ledarhundsförarna, har tre gånger blivit hindrad från att utbilda sig med hänvisning till att hon använder ledarhund.
– Jag har svårt att se någon framtid i Sverige, säger hon.

– Men i till exempel Australien får jag använda min ledarhund överallt utom
på brännskadekliniker.

I morgon kommer vi, en grupp medlemmar i föreningen Sveriges Ledarhundsförare (SLHF), klockan 10 att ta det första steget på vårt uttåg från Sverige. Kom gärna och ta farväl eller ännu hellre gör gemensam sak med oss och lämna Sverige du med.

För mer info ring:

Joachim Kåhlman, ordförande SLHF, tel: 0738-777 000
Sofia Thoresdotter, vice ordförande SLHF, Tel: 0732-476 877

Länk till pressmeddelandet på SLHFs hemsida

2 svar

Livstids förvisning är lagens strängaste straff som helt lagligt utdöms till oskyldiga människor varje dag!

, 24 april, 2012
2 svar

Ovanstående rubrik skulle nog få vem som helst att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Detta kan ju bara inte vara sant?

Alla samhällen vet att förvisning är det strängaste och effektivaste straff en människa kan utsättas för, bortsett från ren eliminering. Det kan handla om alltifrån att det lilla barnet förvisas till ett eget rum i ett par minuter till ett fängelsestraff på livstid. Få saker kan få en människa att må så dåligt som uteslutning och känslan av att inte få höra till. Faktum är att det i denna stund finns tusentals oskyldigt dömda till förvisning i vårt land. Personer som dessutom i sitt utsatta läge inte kan göra något åt sin situation utan är helt i händerna på olika myndigheter och andras godtycke. Brottet består i att de behöver hjälp för att kunna delta i vardagen och göra det de allra flesta människor på jorden ser som en så stor självklarhet, att de inte ens ägnar det en tanke. Kanske är det just detta som är problemet? Svårigheterna att föreställa sig att något som är en självklarhet för de flesta, kan utgöra ett oöverstigligt problem för någon annan?  Jag talar om alla de som förlorar eller får sin personliga assistans nerdragen till ett minimum på grund av allt hårdare och orimligare bedömningar kring vad som kan bedömas vara ett mänskligt grundläggande behov. Var går gränsen frågar jag mig?

Historiskt sett har personer med funktionsnedsättningar alltid varit beroende av sin omgivning och samhället. Att personer med funktionsnedsättningar i regel har en mycket sämre livskvalitet än andra har i alla tider varit ett accepterat faktum. Först så sent som i slutet av 1980-talet började man inom politiken att på allvar tala om att begrepp som delaktighet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet skulle omfatta även personer med funktionsnedsättningar och en borgerlig regering med Bengt Westerberg i spetsen lade fram förslaget om LSS – lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Lagen innebar en revolution i människors liv – som nu äntligen fick möjlighet att delta i samhällslivet, bilda familj, arbeta, studera och leva som andra. Valfrihet och integritet var honnörsord i den dåvarande handikappspolitiken. Dock dröjde det inte mer än ett år, innan de första nedskärningarna i reformen inleddes och trots att honnörsorden fortfarande är ledord, så ser verkligheten helt annorlunda ut. Man skulle kunna säga att först gav man människor armar och ben och uppmuntrade dem att delta i samhällslivet för att nu plötsligt börja hugga av dem igen! Det handlar om nedskärningar, misstänkliggörande och i många fall om ren förvisning. Att bli fråntagen ett värdigt liv bit för bit är en verklighet som gestaltar sig för många i denna stund. Varför frågar man sig? Svaret stavas fördomar, okunnighet, bortprioritering och självklart PENGAR.

Frågan är om det överhuvudtaget går att mäta mänskliga rättigheter i dessa termer? För hur kan så självklara saker som att förflytta sig, sköta sin hygien, få kläder på kroppen, äta och kommunicera stavas på något annat sätt än just en Mänsklig Rättighet?

Myndigheter och domstolar gör allt hårdare bedömningar kring vad som kan räknas som människors grundläggande behov – att få på sig andra kläder än kalsonger och pyjamas är till exempel inte ett grundläggande behov. Att få hjälp med att laga sin mat och hantera den på tallriken räknas inte heller om du själv på något vis klarar att föra maten till munnen. Inte ens den som döms till lagens strängaste fängelsestraff behandlas på detta vis.

Människan har tre grundläggande rädslor och dessa handlar om att bli avvisad, att förlora något, eller att bli avslöjad. De första två är vardag för Sveriges assistansberättigade, personer som dagligen måste acceptera att de inte kan få den hjälp de behöver och faktiskt enligt lagen har rätt till. Detta handlar inte om något annat en ren förvisning, dvs lagens strängaste straff!

I ett modernt samhälle behövs alla, därför behöver också alla ha samma rättigheter att leva, verka och bo i det. Vi ska aldrig acceptera denna nedmontering av funktionsnedsatta människors liv och rättigheter! Vi ska inte stillatigande finna oss i att tvingas in i mallar på hur ett ”lagom liv för en funktionsnedsatt” ska se ut! Vi ska ta kampen att ha samma rätt som alla andra att få leva det liv vi vill och önskar!

Vår väg är inte bara mjukt gräs, den är en bergsstig med massor av vassa stenar. Men den går uppåt, framåt, mot solen.

(Ruth Westheimer)

2 svar

Inte en nådegåva

, 23 april, 2012
2 svar

Assistansreformen är inte en nådegåva. Assistansersättningen är inte en skärv åt en obemedlad stackare, som någon av samhällets mer vällyckade och välbeställda av gott hjärta skänker vid vägkanten, som så ofta i välgörenhetens historia. Assistansreformen utgörs av en rättighet som Sveriges riksdag beslutat i syfte att tillförsäkra personer med stora funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra. Ett verkligt medborgarskap.

Jag uppskattar Hallandspolisen för dess avslöjanden av brott riktade mot assistansersättningen. Jag gör det därför att vi maktlösa mer än anade att systematiska bedrägerier förekom. Som ordförande för Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, välkomnade jag att oacceptabla förhållanden nu skulle åtgärdas. Det gäller assistansreformens legitimitet och dess stöd i den allmänna opinionen.

Men jag måste erkänna att Hallandspolisens tal om tio miljarder en obehaglig höstmorgon kom som en chock. Eller som ett slag på käften. Till och med Försäkringskassans Stig Orustffjord studsade mot repen och försökte landa vid cirka två miljarder. Fast det var illa nog.

Så tillkom följaktligen Susanne Billums utredningsuppdrag mot fusk och felanvändning. En del hävdar visserligen att den onde bor på Finansdepartementet och att skälet till utredningen skulle vara att han och en och annan smådjävul vill driva oss tillbaka till institutionerna (boendeservicens instängda getton, där levande människor i sina bästa år före assistansreformen verkligen inte levde som andra). Men vi hade hursomhelst anledning att respektera utredningens direktiv att slå mot bedrägerierna.

Utredningsförslagen riktade mot försäkringskassans kontrollrutiner rymmer åtgärder som kan stoppa bedrägerierna. Det är viktigt att ta tillvara de goda förslagen. Men det är också här jag vill ropa på uppmärksamhet, största möjliga uppmärksamhet!

Nu står vi nämligen inför det politiska ansvarstagandet. Det förtjänar påpekas att utredaren Susanne Billum själv tydligt reserverar sig mot underlagen för beräkningarna av ”fuskets” storlek. För den överväldigande majoriteten assistansberättigade har den personliga assistansen hela tiden fungerat som den ska. Och gör det denna dag.

Så se upp med vad som sker. Personer med stora funktionsnedsättningar har med all rätt samma anspråk som andra på respekt för sin integritet. Att göra de instanser (anordnare) som de anlitar för sin personliga assistans till uppgiftslämnare rörande deras privatliv eller att göra deras bostäder till objekt för oanmälda myndighetsbesök, det är generellt helt enkelt oacceptabelt. Sådana åtgärder kan endast komma i fråga i extremt väldefinierade undantagsfall.

Nu väntar svaren på de avgörande frågorna. Har riksdagen kvar sin insikt att assistansreformen inte är en nådegåva? Är riksdagen fortfarande medveten om att denna reform tvärtom i sig uttrycker respekt för oss som medborgare?

Är det möjligt att bedriva ett konstruktivt lagstiftningsarbete i skenet av Hallandspolisens obevisade tio miljarder?

2 svar

Dagens funkofobi – när ska MP ta avstånd?

, 20 april, 2012
9 svar

Det har sagts mig att jag skriver bäst när jag är arg. Och det är tur idag – för då kommer den här texten bli alldeles lysande.

Vi ska nysatsa här på FullDelaktighet. Läget när det gäller full delaktighet, när det gäller fullt medborgarskap för alla –  ja, det är just nu faktiskt helt jävla bedrövligt. Den personliga assistansen nedmonteras dag för dag, med förstörda liv som följd. Igår meddelade Socialutskottet att de, återigen, tänker vänta med med att föreslå en lagändring i LSS (lagen som ger rätt till personlig assistans). En lagändring som är nödvändig för att säkerställa lagens ursprungliga intentioner. SKL, Sveriges kommuner och landsting, meddelar att de tycker att insitutioner är det boende som ska erbjudas vissa människor. Och det färdiga lagförslag som finns för att äntligen klassa otillgänglighet som diskriminering, ja, det gömmer regeringen undan på departementet. För att nu nämna några saker.

Och så idag, när jag sitter och ska skriva om just den här nysatsningen, får jag höra att kommunalrådet Mattias Stenberg (MP), under ett möte om den dåliga tillgängligheten i en park som ska byggas i Norrköping, sagt att:
”- Om 20 år behöver vi inte rullstolar längre”. Om detta står att läsa i pappersupplagan av Norrköpings Tidningar, och snart även på deras hemsida.

Allvarligt talat. Låt oss nu stanna upp. Vad är det som pågår? Jo, nu visar funkofobin ett tydligt ansikte. Nu ska vi inte bara ha ett halvdant medborgarskap, bo på insitution, eller stängas ute – nu ska tydligen hela vår existens ifrågasättas.

I tidningen förklarar Stenberg att han tycker att hans uttalande har vinklats ”fult” och att detta var en ”fråga från en intresserad medmänniska. Att han ställde frågor om forskning kring stamceller och annan forskning.”

För att ytterligare förklara vad han menar säger därför Mattias Stenberg, kommunalråd för Miljöpartiet i Norrköping:

”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”

Jag har nu, mitt i all ilska, två frågor:

1) Inväntar Mattias Stenberg även medicinsk forskning som utvecklar ett piller som kan göra oss alla till heterosexuella, vita och män?

2) När hör vi MP centralt ta avstånd från denna funkofobi?

För att citera ur MPs eget partiprogram:

”Kön, funktionshinder, sexuell läggning, etnicitet, ålder, utbildning och bostad sätter upp villkor för vem som har makten i samhället. Detta sker genom att de som har makt upphöjer sin egen grupp till norm och därmed pekar ut andra grupper som avvikare från det normala. På så sätt uppstår strukturer där vissa grupper får utgöra måttstock också för resten av mänskligheten.”

_____________________________________________________________________

UPPDATERING 2012-04-22 MP tar ställning genom att dementera

Mattias Stenberg har nu skrivit ett inlägg på MP Norrköpings hemsida.

Partisekreterare Anders Wallner skriver därefter på Facebook att: ”Det råder delade meningar om vad som sagts på det här mötet och Mattias bild är att han inte sagt det citat som påstås i det öppna brevet. Bland annat menar han att han även på mötet gjort tydligt att det för honom och partiet uttryckligen i n t e är politikens roll att invänta andra sorters hjälpmedel innan man verka för tillgänglighet utifrån den sortens hjälpmedel som finns idag. I just det här fallet med parken tycker MP att det är bättre att göra de förändringar som är föreslagna än att låta parken vara så otillgänglig som den är idag.”

Jag svarar: ”Tack för att du svarar. Jag skulle önska att den här diskussionen inte reducerades till en fråga om tillgänglighet i ett specifikt parkbygge, eftersom jag tycker att det uttalande som Mattias Stenberg gjorde i fredagens Norrköpings tidningar (dvs som en egen förklaring till vad han sagt på mötet) illustrerar vad frågan om ett tillgängligt samhälle egentligen handlar om, dvs rätten att vara en medborgare som alla andra, rätten till ett fullt medborgarskap. Rätten att inte bli förminskad på ett kränkande sätt. Eller att få sitt liv insinuant ifrågasatt och utmålat som något som man självklart skulle vilja ”slippa”, om man bara hade haft det valet.

Stenberg säger i NT: ”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”.

Jag ställer mig fortfarande frågan om Stenberg också hoppas att den medicinska utvecklingen kommer så långt att vi får fram piller som kan göra oss alla till vita, heterosexuella och män. Och vad MP skulle tycka om ett sådant uttalande.

Ett konkret sätt att göra något för tillgängligheten, och visa vart ni står, är förstås att se till att det blir ett riksdagsinitiativ för att lagstifta om otillgänglighet som diskriminering. Gustav Fridolin gick ju redan i den första Marschen för tillgänglighet år 2003 och i pressreleasen sa MP då: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” Jag vet ju att du Anders också har ett engagemang i det här och har gått i Marschen. Eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en ny lagstiftning – och hela oppositionen såklart är för – kunde kanske MP se till att riksdagsinitativet blir av? ”

9 svar