Kategoriarkiv: Okategoriserade

Kära politiker och tjänstemän: Har ni funderat på risken för hatbrott när ni ifrågasätter vår rätt att leva som andra?

, 8 maj, 2012
7 svar

Då och då hör vi politiker och tjänstemän säga att assistanslagstiftningen är en ovanligt generös lagstiftning.

I förhållande till vadå undrar jag.

Är det generöst att låta mig pissa när jag vill? Är det generöst att låta mig ta mig utanför min lägenhet? Är det generöst att låta mig gå till mitt jobb? Vad säger ni, är det generöst?

Många har inte förstått det här med personlig assistans. De förstår inte att det handlar om sådant som de själva tar för givet. Assistansen är idag hotad från flera håll. Det har blivit okej att ifrågasätta våra grundläggande rättigheter. Det har blivit okej att ifrågasätta vår rätt att leva som andra.

Men tycker ni att det är okej?

Folk vet idag väldigt lite om hur det är att leva med assistans. En del tror att vi lever lyxliv. För inte så länge sedan var det till och med en politiker som sa: ”Vem skulle inte vilja ha en personlig assistent därhemma som tvättade och städade åt sig?” Då har man ju inte riktigt förstått vad det handlar om.

Eller är det lyx att låta mig välja vad jag ska ha till middag? Är det lyx att låta mig välja vem som ska torka mig i baken? Är det lyx?

Assistansreformen kom inte till av en slump. Det var inte resultatet av ett enmansverk. Assistansreformen kom till efter våra egna påtryckningar. Reformen var resultatet av vårt envisa arbete. Det var vi som ställde kraven och beskrev våra behov. Detta kan vi göra igen, och detta måste vi göra igen. Vi har inget annat val.

Jag träffade Kenneth Johansson i tisdags. Han är centerpartist och ordförande i Socialutskottet. Han tyckte inte att det var så farligt att en del blir av med sin assistans. Det tyckte han var naturligt.

Tycker vi det med?

Under de senaste veckorna har vi kunnat följa rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik. Efter hans terrordåd har det diskuterats vilken roll samhällsklimatet har spelat för det hela. Samma diskussion har förts med anledning av dödsskjutningarna i Malmö.

Samma diskussion fördes i början av 90-talet då Ian och Bert introducerade Ny Demokrati samtidigt som den så kallade Lasermannen sköt skarpt på personer med utländsk bakgrund. Vad betyder stämningen i ett samhälle för sådana illgärningar?

Jag tror att samhällsklimatet betyder mycket. Därför oroar det mig att debatten har hårdnat mot oss funktionshindrade. Det oroar mig att regeringstjänstemän kan gå ut och ifrågasätta våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det oroar mig djupt att företrädare för Sveriges kommuner och landsting tycker att det inte ska stå i lagen att vi ska kunna leva som andra.

Just nu bevittnar vi hur grunden läggs för en hatstämning mot oss assistansanvändare. Vi bevittnar hur vi alla utmålas som fuskare och bedragare.

I Tyskland har man redan upplevt hatbrott mot funktionshindrade. I Norrköping hörde vi nyligen hur en politiker på fullt allvar menade att det inom kort inte kommer att finnas så många rörelsehindrade. Därför behövs det inte byggas några hissar.

Stämningen har hårdnat väsentligt. Det vädras åsikter som de flesta tidigare höll för sig själva.

Skulle någon få för sig att tutta på ett LSS-boende så kommer jag att hålla den här regeringen ansvarig för det. Skulle det uppdagas nya barmhärtighetsmord i någon av dessa verksamheter så kommer jag även att hålla regeringen ansvarig för det. Skulle fler barnläkare påträffas med att ge hjärnskadade barn dödshjälp så vet ni vilka som jag kommer att anklaga.

Så jag vill be alla politiker och tjänstemän om att ni besinnar er och skruvar ner tonläget. Och att ni tar er en funderare på vilka mörka krafter som ni kan sätta i rörelse när ni ifrågasätter en hel grupps grundläggande mänskliga rättigheter.

______________________________________________________________________________

Tal av Bengt Elmén, via hans personliga assistent, vid manifestationen Utan assistans stannar livet den 5 maj 2012. 

7 svar

Kom till manifestationen idag 5 maj och skriv under uppropet för assistansen!

, 5 maj, 2012
Lämna ett svar

Kom till Slussen i Stockholm kl 14-16 och visa ditt stöd för rätten för personlig assistans, för mänskliga rättigheter och för full delaktighet!

Skriv också på uppropet för en lagändring av LSS 9a!

Program för manifestation mot försämringar i den personliga assistansen
Slussen, Stockholm 5 maj 2012

14.00 Därför har vi samlats, Emma Johansson konferencier
14.05 Kostnadsökningens verkliga innebörd och nödvändighet, Vilhelm Ekensteen
14.10 Personlig assistans – en mänsklig rättighet för att kunna leva livet, Christina Amundberg
14.15 Barns assistans – en förutsättning för frigörelse, Agnetha Mbuyamba
14.20 Musikuppträdande med Adam Engvall
14.35 Att piska upp en hatstämning, Bengt Elmén
14.40 Självbestämmande i assistansen för personer med intellektuella funktionsnedsättningar, Magnus Andén med god man Cecilia Blanck
14.45 Mika Ihanus läser dikter
15.05 Det krävs politiskt mod, Pelle Kölhed
15.10 Assistansreformen är också en arbetsreform, Lise Lidbäck
15.15 Musikuppträdande med Sandro Grip
5.30 Att leva under hot, Jonas Franksson
15.35 Musikuppträdande med Madodds
15.55 Avslutning Emma Johansson

Läs mer på www.utanassistansstannarlivet.se

 

Lämna ett svar

”Monsterfunkisen”: stark, envis, smart, vacker, engagerad, organiserad – och jävligt förbannad!

, 4 maj, 2012
8 svar

Jag är stolt över den jag är och jag är stolt över min funktionsnedsättning.

Jag anser att det inte är något fel på mig, jag behöver inte ”lagas”, ”fixas till” eller ”anpassas”. Det är samhället som jag lever i som det är fel på. Ett samhälle som inte ser mig som fullvärdig medborgare och som om och om igen bryter mot lagstiftning som finns och vägrar stifta nya lagar och därigenom nekar mig full delaktighet.

Jag anser att otillgänglighet är diskriminering. Jag känner min diskriminerad varje gång jag stängs ute från det som andra medborgare utan funktionsnedsättningar kan ta för givet.

Jag anser att jag tillhör en minoritet som inte räknas eller ses som fullvärdiga medborgare i vårt samhälle. Jag känner en stark samhörighet med andra som har funktionsnedsättningar och andra minoriteter som också kräver att räknas som fullvärdiga medborgare och få sina rättigheter tillgodoseda.

Jag vet att det är många med funktionsnedsättningar och utan som inte håller med mig. Det är synd, men inget som jag väljer att lägga energi på. Jag väljer att höras och inte vara tyst. Men mest av allt vill jag skrika och ibland gör jag det.

Jag anser att de rättigheter vi med funktionsnedsättningar idag har och allt det som människor med funktionsnedsättningar kämpat för inte kan tas för givet. Det vi har idag kanske vi inte har imorgon.

Jag tycker det är tragiskt att så många av oss med funktionsnedsättningar är så historielösa. Vi tror att den kamp vi driver idag är något nytt. Det är den inte, den har tidigare generationer av människor med funktionsnedsättningar drivit förre oss. Vår kamp idag är bara en förläggning av det som varit.

Jag känner att jag har en stark identitet och självbild som person med funktionsnedsättning.

Jag vet att personlig assistans ger möljighet att leva ett självbestämt och självvalt liv. STIL och andra kooperativ kom på idén om personlig assistans och var med och drev igenom att det blev en lagstiftning 1994. En lagstiftning som idag ger cirka 20 000 personer i Sverige möjlighet att leva på ett sätt som andra tycker är självklart.

Jag litar inte på att politiker, myndigheter eller tjänstemän ska föra min talan och åstadkomma förändringar för att jag ska kunna leva ett liv med jämlika levnadsvillkor. Den talan för jag själv och tillsammans med andra.

Jag anser att man kräver och tar sina mänskliga rättigheter, att det inte är något som ges en.

STIL tog i början av åttiotalet fram ”Vår Lilla Mönsterkrympling”.

Bilden visar ett tygstycke med en bild på en person i rullstol och texten ”Vår Lilla Mönsterkrympling. Tacksam snäll lite enfaldig, lättskött och lättadministrerad och ännu inte med! STIL”. 

Det var en översättning från en tysk förebild och som gjordes i batik och producerades för STIL av en förening på Sri Lanka. Meningen med ”Mönsterkrymplingen” var att påminna oss själva om att vi med funktionsnedsättningar har socialiserats till att vara till lags, snälla och att inte göra motstånd. Mönsterkrymplingen skulle uppmärksamma oss på det internaliserade förtrycket, att vi själva kan vara vår värsta fiende ibland. Den mekanism finns tyvärr kvar även på 2010-talet.

Symboler som dessa är viktiga för den kulturella identitet för oss som identifierar oss som funktionsnedsatta och ”funkisar”.

Jag tyckte att det var dags att ta fram en bild som symboliserar allt det som är vackert och starkt med oss funkisar och tillsammans med konstnären Jennie Ijl Sjöström, tog vi fram ”Monsterfunkisen”. ”Monster” genom att byta ut ”ö” i ”Mönster” till ”o” och ”Funkis” då de som identifierar sig som funktionsnedsatta kallar sig själva det. Monster kanske inte uppfattas av andra som vackra eller starka, men den tolkningen av sig själv äger endast monstret.

Bilden föreställer en person med stort rosa hår, röda ”horn” och röda klackstövlar som sitter i en rullstol och gör kaxiga tecken. Runt om står texten ”Vår Monsterfunkis. Stark, envis, smart, vacker, engagerad, organiserad och jävligt förbannad!”.

Att arbeta fram och använda denna typ av symboler bidrar till att skapa en kulturell identitet och det är den identiteten som gör att vi tillsammans blir starka. Som ett lim kan den binda oss samman när vi tillsammans kräver och erövrar våra medborgerliga rättigheter.

Jag är stolt över den jag är och jag är stolt över min funktionsnedsättning.

Jag anser att det inte är något fel på mig, jag behöver inte ”lagas”, ”fixas till” eller ”anpassas”. Det är samhället som jag lever i som det är fel på.

8 svar

Fler modiga politiker efterlyses!

, 3 maj, 2012
3 svar

Bengt Westerberg såg 1993 till att Lagen om Stöd och Service, LSS trädde i kraft, och den personliga assistansen infördes för personer med funktionsnedsättning. Det är en lika viktig lag som när den kvinnliga rösträtten infördes.

Under de senaste åren har omkring 900 människor fått sin personliga assistans drastiskt nedskuren, till exempel från 120 timmar till 17 timmar. Vad en sådan minskning innebär i form av begränsningar i det dagliga livet, för möjligheten att kunna arbeta och ha en meningsfull fritid förstår nog de flesta. Det är inget mindre än en personlig katastrof för var och en som drabbats.

Minskningen av timmarna handlar om den urholkning av paragraf 9a i LSS som Försäkringskassan satt i system genom att föra upp olika fall i domstol och skaffa sig en praxis för bedömningarna av behov.

Att exempelvis dra ner på assistanstimmar till någon som kan tugga sin mat och därför inte behöver hjälp med att handla och laga mat låter som ett dåligt skämt, men tyvärr är det verklighet idag.

Den verkligheten stämmer mycket illa överens med intentionen i LSS. Nämligen att människor med funktionsnedsättning ska kunna få leva som alla andra, så som de flesta utan funktionsnedsättning tar för givet, och att vi är lika mycket värda som alla andra och har rätt till ett liv med goda levnadsvillkor.

Att Försäkringskassan ska ha stark kritik för sitt agerande är självklart. Men man får aldrig glömma att det bakom varje dåligt beslut finns en chef, som har det yttersta ansvaret. I det här fallet är det politikerna som tydligen helt saknar mod att göra det som de är tillsatta för: att se konsekvenserna av oriktiga beslut och rätta till dem. När vi inom funktionshinderrörelsen talar öga mot öga med dem om vilka konsekvenser de nya bedömningarna får för människor blir de bestörta. Så kan det inte få vara! Med det i minnet känns det därför ännu värre att inget nu händer utan att allt förhalas. I stället för att ändra i lagen är nu samtliga partier utom ett överens om att lämna frågan till Inspektionen för Socialförsäkringen. Det innebär en process som kan bli klar först 2014. Mycket lägligt ett valår! Så länge ska alltså mer än 900 personer, och fler lär de bli under kommande år, vänta på att få igen rätten till sina liv.

Märkligt att undersökningar och dåligt gjorda utredningar har större relevans än de av oss förmedlade upplevda erfarenheterna. Det man normalt betecknar som beprövad erfarenhet. Ytterst handlar det om hur man värderar personer med funktionsnedsättning som likvärdiga och trovärdiga medborgare i det svenska samhället.

Att dra ut så länge på något, som man länge vetat är fel, är oacceptabelt. Det får mig att fundera över varför det är så lätt och går så snabbt att ändra lagar som går statens väg och så långsamt när det handlar om medborgarnas väg. 

Jag efterlyser modiga politiker som vågar fatta modiga beslut så att folk inte behöver uppleva att utan assistans stannar livet.

 

3 svar

Maria Larsson tycks läsa LSS som fan läser Bibeln – nu vädjar vi till övriga partier att ta initiativ till en lagändring

, 2 maj, 2012
Lämna ett svar

Svenska funktionshinder- och brukarorganisationer skriver idag gemensamt på Newsmill: Medan Maria Larsson tycks läsa LSS som fan läser bibeln, fortsätter folks liv att slås i spillror. Nu hoppas vi bara på ett utskottsinitiativ från de partier som vill rädda den livsviktiga personliga assistansen. Det behövs en lagändring i LSS 9a.

Frågan kommer att debatteras i riksdagen under dagen och debatten går att följa via webb-teve.

Lämna ett svar

Assistansanvändare sätter sig i bur i protest mot nedskärningarna av den personliga assistansen

, 2 maj, 2012
Lämna ett svar

Idag startar aktionen ”Utan assistans stannar livet”.

Kl 10 sätter sig assistansanvändare i bur på Mynttorget i Stockholm i protest mot nedskärningarna av den personliga assistansen. Kom och visa ditt stöd  och häng runt buren!

Här kan du se bilder från aktionen.

Idag debatteras även LSS och funktionshinderfrågor i riksdagen. Aktionen uppmanar alla partier att agera för en lagändring av LSS 9a. En lagändring krävs för att upprätthålla lagens ursprungliga intentioner, det vill säga att personlig assistans är en medborgarrättsreform för personer med funktionsnedsättning.

Syftet med LSS är att uppnå full delaktighet, jämlika levnadsvillkor och att få leva som andra. Genom nedskärningarna har den betydelsen urholkats och en förtydligande lagändring krävs – annars kommer våra liv fortsätta att slås i spillror.

För mer info, kontakta:

Jonas Franksson
jonasfranksson@hotmail.com
Telefon 070-990 77 72

Pelle Kölhed
pelle.kolhed@rtp.se
Telefon 070-518 04 97

http://utanassistansstannarlivet.se/

 

Lämna ett svar

Jag har en dröm

, 1 maj, 2012
2 svar

Många har kämpat för mänskliga rättigheter. En av de mest kända är förstås Martin Luther King. När han 1963 höll sitt berömda tal I have a dream betraktades hans framtidsönskan om ett samhälle fritt från segregation och rasism av många som rena fantasier. Men idag har mycket hänt även om det är en bit kvar. Det var nog bara ett fåtal som trodde att USA skulle få sin första svarta president 50 år senare. Jag undrar vad Martin Luther King skulle ha sagt om dagens Sverige om han hade varit en trettiofemårig svensk man med omfattade funktionsnedsättningar. Kanske något av detta:

Nu är det dags att för världen visa vad vi anser att en nation ska göra för att ge alla människor fullständiga medborgerliga rättigheter.

För arton år sedan trädde en historisk lag i kraft: Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Ett ganska torrt och blygsamt namn för en fantastisk reform. Lagen innebar en omvälvande förändring för många av oss människor med omfattande funktionshinder. Helt plötsligt kunde vi börja leva livet! Med allt vad det innebar av jobb, fritidsaktiviteter, självvalt boende, trygghet, frigörelse från föräldrar, resor, studier och familjebildning.

Men vi kan inte leva i lugn och trygghet. Gång på gång hotas våra medborgerliga, lagstadgade rättigheter till allt det ovan nämnda av juridiska spetsfundigheter och politiska utspel. Därför samlats vi nu, för att protestera mot enmansutredares okunskaper och myndigheters orättvisor.

Nu är vi här för att få ut det som lovats i lagen. Det finns så många fina ord om att vi ska bli jämlika, fullt delaktiga, leva som andra och uppnå självbestämmande att vi nu vill växla in den där checken som ger oss detta.

Vi kan, vi är redo, vi behöver detta och Sverige behöver detta!

Det är dags att vi visar vägen till ett samhälle där alla människors kompetenser tas tillvara, där alla får en möjlighet att känna sig nyttiga och sedda för dem de är. Det är dags att miljön planeras på ett sätt som gör att alla människor kan ta sig fram, oavsett fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Ett samhälle fritt från hinder skapar tillgänglighet vilket ger jämlikhet, solidaritet och frihet.

Vi köper inte argumenten om att vi kostar för mycket, det kostar mycket mer i både pengar och människoliv att inte göra verklighet av lagar och löften. Vi vill inte vänta till nästa högkonjunktur eller på en annan regering. Vi tycker att den bästa tiden för full demokrati är nu. Nu är tiden inne för att sluta dela in människor i normala och onormala, att kategorisera folk efter medicinska diagnoser eller utifrån föreställningar om hur man ska bete sig, vara eller se ut.  Nu är tiden inne för att se oss som experter på våra egna liv och våga ge oss det fulla förtroendet att utforma vår egen service så vi kan leva som medborgare med både rättigheter och skyldigheter.  Vi har i arton år visat att vi är värda det förtroendet.

Det finns de som frågar när vi ska bli nöjda. Till dem vill jag säga att vi kan inte vara nöjda förrän vi alla får en reell möjlighet att styra våra egna liv. Vi kan inte vara nöjda förrän makthavare och andra talar till oss och inte om oss. Vi kan inte vara nöjda förrän vi kan välja fritt var vi vill äta och hur vi vill resa. Vi kan inte vara nöjda förrän vi är säkra på att vi får utforma den service vi behöver för att klä på oss, äta, kommunicera med andra och sköta vår personliga hygien. Vi kan inte vara nöjda förrän folk med funktionsnedsättningar finns representerade i maktens korridorer och i det offentliga rummet. Vi kan inte vara nöjda förrän allt detta ses som lika självklart som rösträtten eller rätten att uttrycka sig fritt.

Vi lever i en svår tid. Rätten till våra mänskliga rättigheter, ibland hela vår existens, ifrågasätts. Men jag har en dröm.

Jag har en dröm om att makthavare och andra medborgare ska resa sig och i praktiken visa vad som menas med alla människors lika värde.

Jag har en dröm om att alla kan ta sig runt överallt i ett samhälle utan fysiska eller psykiska hinder. Att vi kan sitta jämsides på tåget och på restaurangen.

Jag har en dröm om ett liv där mina små systrar och bröder inte behöver bli utpekade, stämplade som något särskilt utan kan vara med i leken och i skolan på samma villkor som andra.

Jag har en dröm om ett samhälle där föräldrar som får barn med funktionsnedsättningar gratuleras och inte beklagas. Där föräldrar med funktionsnedsättningar inte ifrågasätts utan ses som en förälder bland andra.

Jag har en dröm om att få gå på stan som vem som helst, utan att vara föremål för andras nyfikna blickar och/eller kommentarer.

Jag har en dröm, att få slippa fundera på om och när jag får den assistans jag behöver för att leva ett gott liv.

Jag har en dröm idag. Och jag har hopp.

 

Inspirerat och till vissa delar fritt översatt från Martin Luther Kings tal I have a dream. 

Imorgon den 2 maj inleds aktionen ”Utan assistans stannar livet”. 

 

2 svar