Kategoriarkiv: Okategoriserade

Var med i Torsdagsaktionen! 79 veckor veckor = 18 månader = 552 dagar

, 23 maj, 2012
2 svar

552 dagar. Så lång tid har det i morgon, torsdagen den 24 maj, gått sedan remisstiden i november 2010 gick ut för Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal (Ds 2010:20). Det är lång tid, extra lång då det handlar om en fråga som borde vara så självklar och som diskuterats och beretts så länge.

Det är dags nu. Dags att gå från ord till handling. Dags att också Sverige får ett diskrimineringsskydd värt namnet! Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda. Bristande tillgänglighet är diskriminering. Frågan bereds heter det, men vi vet att det finns delade meningar inom regeringen.

För att påminna statsråden samlas vi sedan början av december en gång i veckan utanför Rosenbad. Varje torsdagsmorgon, inför veckans regeringssammanträde, finns vi på plats vid ingången till regeringskansliet.

Vi påminner, när ministrarna passerar på väg in till veckans möte med sina statsrådskollegor, om att vi förväntar oss ett lagförslag.

– God morgon, nu har det gått en vecka till!
– God morgon, i dag är det 552 dagar sedan remisstiden gick ut!
– God morgon, det är dags nu, dags att gå från ord till handling!
– God morgon, det är dags att också Sverige får ett diskrimineringsskydd värt namnet!

Deltagare i Torsdagsaktionen 10 maj

På bilden från förra veckans Torsdagsaktion: Bengt Bengtsson, Kathleen Bengtsson-Hayward, Viveka Lindström, Maria Johansson, Daniel Erkstam, Anderz Mattson och Dingo4fot.

Nu är vi blivit nio organisationer som står bakom Torsdagsaktionen: DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, Förbundet Unga Rörelsehindrade, Handikappförbunden, Lika unika, Neurologiskt Handikappades Riksförbund NHR, Personskadeförbundet RTP, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar RBU, Sveriges Dövas Riksförbund SDR och Synskadades Riksförbund SRF.

Fortlöpande information om Torsdagsaktionen finns på organisationernas hemsidor och i Facebook-evenemanget på DHRs Facebooksida.

Vi ger inte upp! Och på lördag hoppas jag alla som kan deltar i Marschen för tillgänglighet, på 21 orter runt om i landet.

Var med i Torsdagsaktionen du också!
Du som inte kan delta på plats utanför Rosenbad  kan vara med genom att via e-post eller twitter påminna regeringen.

Medverka via e-post!
Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär finns på regeringens hemsida.

Textförslag torsdagen den 24 maj 2012:

552 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Förverkliga Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!

Medverka via twitter!
Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 24 maj 2012:

(ministerns twitternamn)
552 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen

2 svar

Fredrik, när stoppade SJ dig senast?

, 22 maj, 2012
Lämna ett svar

”Vi har problem med att nå ut med vad vi menar – det handlar ju inte om att bygga om Kebnekaise”, var det någon smart aktivist som sa på ett möte för någon månad sen. Vad pratar jag om? Jo, problemet med att få igenom en lag som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Det vill säga, för att vara frank, problemet med att statsminister Fredrik Reinfeldt vägrar inse att mänskliga rättigheter handlar om alla, inte om vissa.

Nu på lördag den 26 maj går återigen Marschen för tillgänglighet runt om i Sverige. Marschen har ett enda krav: att otillgänglighet ska bli klassat som diskriminering. På ett av plakaten från förra årets marsch står det: ”Fredrik! När stoppade SJ dig senast?”. Och det här är precis vad det handlar om.

Demonstrant i Marschen för tillgänglighet 2011

Ett diskrimineringsskydd mot otillgänglighet kommer inte att över en natt radera ut all otillgänglighet i samhället, precis som nuvarande diskrimineringlagstiftning inte i ett slag har gjort arbetsmarknaden jämställd, eller vaccinerat Sverige mot homofobi.

Ett diskrimineringsskydd handlar om vilket samhälle vi vill ha. Om vilka normer vi vill ska råda i samhället. Om inkludering eller utestängning.

En lag som klassar otillgänglighet som diskriminering handlar om vem som förväntas – och därmed får och kan – åka kollektivtrafik, gå i en skola jag själv har valt, ta mig in i vallokalen, boka tid hos läkaren, läsa offentliga handlingar eller besöka en kommunal simhall.

Ett utökat diskrimineringskydd handlar om samma sak som när den svarta medborgarrättskämpen Rosa Parks vägrade ge upp sin plats på bussen, bara för att någon hade bestämt att den var reserverad för vita personer. Det handlar om vem som förväntas vara fullt delaktig i samhället, på jämlika villkor.

Det här har oppositionen förstått, och det här har FP och C nyss gått ut med att de förväntar sig att Fredrik Reinfeldt inser. Och detta har även KD gett som ett vallöfte. Det finns alltså i riksdagen en majoritet för att rösta igenom en lag som äntligen kallar otillgänglighet för sitt rätta namn, det vill säga diskriminering. Återstår då bara att ytterst få statsministern att gå med på att lägga ett lagförslag. Ett lagförslag som sedan flera år tillbaka finns färdigt, genom utredningen Bortom fagert tal.

Och Fredrik Reinfeldt, nog tänker du väl egentligen att rätten till full delaktighet i samhället inte bara gäller för vissa människor? Utan att mänskliga rättigheter omfattar oss alla?

Det är dags att visa det nu.

Lämna ett svar

Märkliga underliggande värderingar i en statlig utredning – kommentar om ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen” (SOU 2012:6)

, 18 maj, 2012
Lämna ett svar

Alla har vi våra värderingar som påverkar vårt sätt att tänka. Annars vore det tråkigt. Här är några prov på denna mänskliga företeelse från utredningen som har ett visst underhållningsvärde.

När bör man fuska?

Naturligtvis bör man inte fuska. Fusk är fult och som utredningen ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen” påpekar dessutom dyrt för samhället. Som fusk räknar utredningen bland mycket annat den situation där den försäkrade inte är fysiskt närvarande när assistenten arbetar. Då, anser utredningen, kan det inte betraktas som personlig assistans och därför ska inte dessa timmar bekostas av Försäkringskassan. Det är den situation vi åsyftade med aprilskämtet i Assistanskoll.se extra nyhetsbrev när vi rapporterade om Socialstyrelsens kommande krav på implantering av avancerade GPS-chips i assistansberättigades och deras assistenters öronmusslor så att deras fysiska avstånd under arbetet kan registreras och sändas till Försäkringskassans inläsningscentral för att samköras med assistenternas arbetstider. Det var alltså bara en aprilskämt – fast man kan ju aldrig vara riktigt säker nu för tiden att dagens tekniska möjligheter inte bli lag i morgon.

Före STIL-projektet, före 1987, när jag fortfarande hade kommunal hemtjänst bad jag regelbundet min hemsamarit – jo, de kallades så – att handla åt mig och jag följde bara med när vädret var fint och jag hade tid. Hemtjänst regleras av Socialtjänstlagen som kom 1972 och skulle säkra ”skäliga” levnadsvillkor. Med LSS skulle vi få ”goda” levnadsvillkor. ”Goda” skulle innebära något bättre än ”skäliga” levnadsvillkor. Så blev det också. Men nu föreslår utredningen att jag ska tvingas ut och handla tillsammans med min assistent även om det är minus 20 grader kallt och vägen hal med is och oavsett om jag får lunginflammation på köpet.

Varför föreslår utredningen den hårda linjen? Därför att man vill spara pengar åt staten. Men hur kan det kosta mindre när jag följer med? Assistentens arbetstid ändras väl inte. Och om jag får lunginflammation och måste läggas in på sjukhuset så belastas landstinget. Vari ligger alltså besparingarna och var är de goda levnadsvillkoren? Är det fusk att välja den lösning som är billigare för samhället? Visst kan man bli yr i huvudet när begrepp plötsligt får den motsatta innebörden.

Utredningen föreslår att enbart personer bosatta inom EU eller EES-området ska kunna anställas som assistenter.

Lagen (5 kap. 13 och 14 §§ SFB) ger den assistansberättigade rätten till att använda assistansersättning upp till sex månader utanför EU och EES. USA, Kanada och Australien är populära resmål hos svenska ungdomar för bland annat språkstudier och praktik. Dessa länder är speciellt attraktiva för ungdomar med funktionshinder på grund av deras höga tillgänglighet när det gäller allmänna färdmedel, offentliga byggnader och arbetsplatser.

Genom att tillåta endast personer bosatta i EU och EES-området som assistenter skulle merkostnaderna för medföljande assistenters flygresor, logi, traktamente bli mycket höga och i de flesta fall inte rymmas i schablonbeloppet – framför allt inte om assistansomkostnader, enligt utkastet till nytt schablonbelopp i betänkandet, skulle begränsas till 20 600 kr per assistansberättigade och år. Därmed utestänger utredningens föreslag ungdomar med omfattande funktionshinder från att precis som alla andra förbättra sina utsikter på arbetsmarknaden.

Tidigare har möjligheten att spara ihop medel för assistansomkostnader minskats genom att förbjuda överföring av medel till nästa avräkningsperioden och genom att minska avräkningsperioden från tolv till sex månader.

Varför ska man inte kunna anställa assistenter bosatta utanför EU och EES-området? Som argument anför utredningen att deras anställning inte skulle garantera insatsens personliga karaktär. ”Det ter sig främmande att en insats som ska tillgodose bl. a. mycket känsliga privata behov lika väl skulle kunna utföras av olika okända personer utan särskild utbildning eller erfarenhet.” Assistansen är alltså personlig, enligt utredningen, när den fyller ”känsliga privata behov”. Definitionen håller inte eftersom även hemtjänsten får hjälpa till med ”känsliga privata behov”. Det personliga med personlig assistans består i att den enskilde assistansberättigade kan skräddarsy sin assistans alltefter sina personliga, individuella behov och önskemål. Om utredningen hade förstått det, skulle man inte föreslagit en åtgärd som krasst inskränker våra möjligheter.

Bortsett från anhöriga och grannar är det oftast ”olika okända personer” som söker arbete hos svenska assistansberättigade redan idag. Vilken utbildning eller erfarenhet de ska ha är upp till den assistansberättigade och inte till utredarna. På vilka grunder kan man generalisera att den del av mänskligheten som bor utanför EU och EES-området har sämre kvalifikationer som personliga assistenter? Varför skulle det vara svårare för en assistansberättigad som vistas i exempelvis USA att hitta lämpliga assistenter där än i Sverige? På vilka grunder antar utredningen att personer bosatta i exempelvis Australien är mindre lämpliga för arbetet som personliga assistenter än medborgare av exempelvis Rumänien eller Bulgarien? Utredningen verkar inte vara medveten om att majoriteten av personer med utländsk bakgrund som söker assistansjobb hos Arbetsförmedlingen i svenska storstadsområden kommer utanför EU och EES-området.

Motiveringen till utredningens förslag är minst sagt märklig och inte genomtänkt. Man vill komma åt brottsligheten. Det är bra. Men hur mycket pengar kommer man spara med det här förslaget? Försäkringskassans kostnader är oförändrade oavsett om en assistansberättigad person använder assistansen i Sverige eller utomlands. Brottslighet i samband med utbetalning av assistansmedel förekommer även i Sverige. Utredningen redovisar inte hur många assistansberättigade som använder assistansersättningen utanför EU och EES-området, i vilken utsträckning och i vilken grad Försäkringskassans kontrollmöjligheter skulle förbättras av förslaget och vilka besparingar i kronor och öre dessa eventuellt ökade kontrollmöjligheter skulle leda till.

Den högst osäkra nyttan av förslaget bör vägas mot den säkra skada som förslaget skulle åsamka alla de assistansberättigade ungdomar vars dröm är att leva ett liv som andra.

Lämna ett svar

Nu lämnar rörelsehindrade också Sverige – för Norge!

, 16 maj, 2012
4 svar

Idag den 16 maj kl 14 samlas ett antal privatpersoner med rörelsehinder i korsningen Skarpögatan-Djurgårdsvägen i Stockholm, i närheten av Norska ambassaden, för att inleda sin flytt till Norge.

Norge är ett land som till skillnad från Sverige sedan 1 januari 2009 skyddar människor med funktionsnedsättning från diskriminering på grund av otillgänglighet. I Sverige klassas otillgänglighet fortfarande inte som diskriminering, trots att en sådan lagändring har föreslagits i utredningen Bortom fagert tal. Och trots att det  i riksdagen finns en majoritet för att genomföra lagändringen. Bara den senaste veckan har företrädare för både både FP och C  uttalat att de vill att regeringen, det vill säga ytterst Moderaterna, lägger fram ett lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering.

Nu väljer rörelsehindrade att avge sin avsikt att flytta till Norge och stanna där till dess att Sveriges riksdag och regeringen tar sitt ansvar att skydda personer med funktionsnedsättning mot den diskriminerande otillgängligheten.

Ur pressmeddelandet om Aktion Norgeflytt onsdag den 16 maj kl 14.00:

För tre veckor sedan bestämde sig medlemmar i Sveriges Ledarhundsförare (www.slfhf.net) för att flytta till Australien. Detta för att Australien sedan 1992 har en kraftig lagstiftning somskyddar ledarhundsförare från att diskrimineras.  Lagen skyddar alla människor med funktionsnedsättningar, inklusive rörelsehindrade, från att diskrimineras pga otillgänglighet.

Vi, rörelsehindrade deltagare i Aktion Norgeflytt, följer idag SLHF:s exempel och flyttar till Norge, ett land som också till skillnad från Sverige sedan 1 januari 2009 skyddar människor med funktionsnedsättning från diskriminering på grund av otillgänglighet.

Vi är alla privatpersoner med rörelsehinder. Vi är barn, föräldrar, pojk- och flickvänner, partners, gifta, arbetskompisar, studenter. Vi är din granne, vi är dina kompisar, vi är dina anhöriga. Vi har vuxit upp i otillgänglighetens apartheid och vet hur det är att dagligen bli utestängda.

Vi, rörelsehindrade deltagare i Aktion Norgeflytt, vill leva våra liv som vem som helst, men kan inte pga steg, trappor, trösklar och avsaknad av dörröppnare. Hinder som är mycket enkla att åtgärda och enligt gällande tandlösa lagstiftning på papperet skulle ha varit åtgärdade 31 december 2010. Vi betraktas som en börda och bäst är att vi lämnar lokalen eller platsen så snabbt som möjligt. Om vi ens kommer in kan vi i de flesta inte gå på toaletten. Vi kan inte åka kollektivt. Detta trots att det funnits bestämmelser med krav på tillgänglighet i byggnader sedan 1966, i kollekartivtrafiken sedan 1979.

Årtionden av politiska löften har visat sig vara inget annat än tomma ord. Såväl nuvarande som tidigare regeringar och riksdagar har inte tagit sitt ansvar att skydda oss mot diskriminering i form av otillgänglighet.

Vi väljer därför att idag avge vår avsikt att flytta till Norge och stanna där till dess att Sveriges riksdag och regeringen tar sitt ansvar att skydda oss mot den diskriminerande otillgängligheten.

OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING!

Deltagare i Aktion Norgeflytt

Kontakt:
+46-736-858 300 – om du inte får svar, skicka ett SMS

4 svar

Glöm inte att även kommunerna har ansvar för personlig assistans

, 15 maj, 2012
1 svar

När LSS infördes 1994 var reglerna sådana att kommunen betalade personlig assistans från första till sista timmen för alla personer som var beviljade personlig assistans enligt LSS. Staten betalade på motsvarande sätt assistansersättning från den första till den sista timmen för alla som var beviljade statlig assistansersättning enligt LASS.

Bara några år efter införandet ändrades lagen så att det dels blev tydligare att de grundläggande behoven skulle överstiga 20 timmar per vecka för att det skulle beviljas statlig assistansersättning, dels att kommunen skulle betala de 20 första timmarna för alla assistansberättigade. Dessa båda ändringar gjordes av en och samma orsak; att förhindra kommunerna att försöka lägga över kostnader på staten. För den som var assistansberättigad spelade de här båda ändringarna inte någon avgörande roll eftersom det bara var pengar det handlade om. Det finns nämligen ingen annan skillnad mellan statlig assistansersättning och kommunal ersättning för personlig assistans än just vem som finansierar den. Anledningen till att det infördes en statlig ersättning var att tillförsäkra personer med de allra mest omfattande behoven ersättning utan att behöva oroa sig över sin kommuns ekonomi eller politiska styre. Det var, och är, nödvändigt eftersom dessa personer är de som behöver sin personliga assistans allra mest.

Men tillbaka till likheterna mellan assistans enligt de två lagstiftningarna. Personlig assistans som insats beskrivs i LSS och endast där. I Socialförsäkringsbalken beskrivs endast finansieringen. Rätten att välja personlig assistent och rätten att välja anordnare står inskriven i LSS och är alltså densamma oavsett vem som finansierar insatsen. Den som är beviljad ersättning från kommunen har samma valfrihet som den som har statlig ersättning. Det finns inte ett särskilt, ett sämre, regelverk för den som har kommunal ersättning utan reglerna är desamma.

Ändå är det så att idag, när vi hör om personer som mister rätten till statlig assistansersättning, så blir vi upprörda, rädda och arga. Vi blir det för att vi hör hur det ibland blir så att man inte bara mister rätten till den statliga assistansersättningen utan att en del kommuner gör så att man rutschar ur rätten till assistans helt och hållet. Jag blir ständigt lika förundrad över hur detta kan vara möjligt. Hur kan en person ena dagen bedömas ha så omfattande grundläggande behov att de överstiger 20 timmar per vecka för att nästa dag inte bedömas ha några grundläggande behov alls, eller i alla fall väldigt, väldigt små sådana. Så små att de inte ens uppgår till 4-5 timmar per vecka, vilket tycks vara den gräns som domstolarna har satt upp för rätt till assistans. Hur kan kommunerna göra så här och komma undan med det? Och varför ses rätten till assistans som kommunen betalar som något mindre värt än när staten finansierar det? Hur har vi kunnat luras in i den fällan?

Är det inte istället dags att vi börjar kräva att samtliga kommuner följer LSS när det gäller rätten till assistans? Vi arbetar gemensamt för att återföra reformen som den var tänkt att vara. Men låt oss i det arbetet minnas att det inte bara handlar om den statliga assistansersättningen utan lika mycket om den kommunala. Personer med relativt mindre omfattande assistansbehov har precis samma rätt till den kommunala assistansersättningen som de med större assistansbehov har till den statliga assistansersättningen.

 

1 svar

Utan personlig assistans skulle många av oss ha gått under på institutioner

, 14 maj, 2012
1 svar

Jag heter Magnus Andén. Min syster och gode man Cecilia Blanck hjälpte mig att hålla det här talet under manifestationen för den personliga assistansen den 5 maj. Föreningen JAGs medlemmar är personer med flera omfattande funktionsnedsättningar, varav en är nedsättning av den intellektuella förmågan. Jag är föreningen JAGs ordförande. Ända sedan JAG startade för 20 år sedan har föreningen arbetat för att medlemmarna ska ha rätt till personlig assistans med självbestämmande och personlig integritet för att få möjlighet till ett bra liv.

Tack vare assistansreformen som infördes -94 har jag och de andra medlemmarna i JAG möjlighet att över huvud taget leva. Många av oss skulle gått under på institutioner annars. Enligt LSS ska reformen ge oss möjlighet att leva som andra. Men om och om igen hotas våra liv. Mänskliga rättigheter och friheter är tyvärr fortfarande ingen självklarhet för oss. Personalmakt och institutionsliv hotar fortfarande. Därför måste vi ständigt förklara för politikerna hur vår tillvaro fungerar.

Nu kommer hoten från flera håll. Hela LSS grundval som pluslag hotas. Medlemmar förlorar assistanstimmar som dom är beroende av. För att kunna leva som andra måste man få hela sitt behov av assistans täckt. Många medlemmar i JAG behöver en vaken assistent på natten, eftersom de inte kan larma själva. Nu drar kassan i många beslut in ersättningen och säger att assistenten ska vara vaken ändå, fast för en jourpeng. De medlemmarna är förtvivlade. Efter att ha bott i kanske tio-femton år i en egen lägenhet måste man nu flytta hem till sina gamla föräldrar igen, eftersom de är de enda som är beredda att jobba nästan gratis på nätterna. Jag känner också personer med autism som inte är rörelsehindrade. De kanske i teorin kan föra maten till munnen. Men de gör det inte utan assistans och kanske inte ens då. Ändå får de omprövningsbeslut där assistansen dras in, på grund av denna regel.

Förslagen i Billums utredning om fusk är också stora hot. De förslagen skulle förstöra många JAG-medlemmars livskvalitet om de genomförs. Om oss får andra människor visst ”tycka” vad som helst utan att skämmas.

I hennes förslag är exempelvis barn med personlig assistans samhällets barn i stället för föräldrarnas. Samhället ska tvinga föräldrarna att utnyttja den vård och habilitering som står ”till buds” oavsett vad det betyder för barn och familj. Det skulle innebära att små barn kan tvingas vara på korttidshem. Små svårt skadade barn kan gå under om detta genomförs! Tack och lov fanns inte något så dumt när jag var liten och inte orkade gå i skolan lika ofta som andra barn och aldrig skulle överlevt på korttids.

För oss vuxna som har stora kommunikationssvårigheter hotas hela självbestämmandet i assistansen. Vi behöver beslutstöd i våra liv av en god man som känner oss mycket väl och förstår hur vi vill leva. Den gode mannen är vårt sätt att styra assistansen. Då är det en mycket stor fördel, ofta en nödvändighet, att få tillbringa mycket tid med sin gode man. Och att få vara ensamma, utan andra assistenter. Men vi har oftast assistans dygnet runt.  Att den gode mannen är en av alla assistenter är en förutsättning för att se hur livet är och vad som är bra och mindre bra i assistansen. Dessutom kan vi då kommunicera utan att andra assistenter hör på. Annars blir livet för oss styrt av personal. Vi lever då i ”en gruppbostad för en person”. Helt emot assistansreformens målsättning.

Maria Larsson, skrota de här förslagen! Förstör inte våra liv för det fusk som några andra gjort! Se istället till att försäkringskassan sköter sitt jobb och följer lagen. Vi följer reglerna och vill ha mänskliga rättigheter och friheter som andra. Upp till kamp!

1 svar

Hockey-VM i rullstol? Ja, om du betalar 989 kronor mer än andra!

, 11 maj, 2012
11 svar

I förra veckan ringde jag till Ticnet för att köpa biljetter till matchen Sverige-Ryssland i Globen idag, fredag 11 maj. Jag har länge tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och då speciellt människor som använder rullstol. Möjlighet att boka ”Rullstolsplatser”, som platstypen för alla med rörelsehinder heter, online finns inte. Människor med rörelsehinder är hänvisade till telefon.

När man ringer till Ticnets telefonnummer säger en glad röst att öppettiderna är 9-18 vardagar och 10-14 lördag, söndag och helgdagar. Människor utan rörelsehinder kan köpa biljetter och se platstillgången 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, på hemsidan. Det motsvarar 168 timmar/vecka. Människor med rörelsehinder kan endast köpa biljetter och se (höra) platstillgången via telefon, vilket motsvarar 53 timmar/vecka. En skillnad på 115 timmar föreligger alltså. Det är diskriminering.

Människor med rörelsehinder måste ringa till Ticnet medan människor utan rörelsehinder kan boka online. Jag ringde två samtal till Ticnet. Det första varade i 49 minuter och 14 sekunder, det andra i 40 minuter och 35 sekunder. Totalkostnad: 64 kr. Det är diskriminering.

Men som om detta inte vore nog: Den billigaste platsen för människor utan rullstol/rörelsehinder kostar 415 kr. Den billigaste platsen för människor med rullstol/rörelsehinder kostar 1 340 kr. Ja, du läste rätt! Svenska Ishockeyförbundet, som satt biljettpriserna, menar alltså på fullaste allvar att människor med rörelsehinder/rullstol ska betala 925 kr mer än människor utan rörelsehinder/rullstol! Men Svenska ishockeyförbundet kanske tycker att enbart människor med rörelsehinder/rullstol som har feta bankkonton ska få titta på VM live? Tillsammans med kostnaden för telefonsamtalen kostar alltså biljetten 1404 kronor, 989 kronor mer än för personer som inte använder rullstol. Att detta också är diskriminering behöver väl knappast sägas?

Ticnet var dock ivriga att påpeka att de 1 340 kr var inklusive en ledsagare. Jag påpekade det orimliga i att se det som ”inklusive”, då det inte har någonting med biljettpriset att göra överhuvudtaget.

Varför människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol men av andra anledningar behöver platser som fungerar för dem inte kan köpa det visste inte Ticnet. Varför ledsagare, kontaktpersoner eller assistenter till människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol inte får komma in gratis kunde inte Ticnet heller svara på. Några exempel är människor med synnedsättningar, hörselnedsättningar, rörelsehinder utan rullstol, kognitiva funktionsnedsättningar och psykiska funktionsnedsättningar.

Varför jag, som har en fullt fungerande överkropp och använder en liten smidig rullstol, överhuvudtaget förväntas ha en ledsagare med mig luktar 1800-talstänk. Men det kanske är en ”vänlig gest” av Svenska Ishockeyförbundet mot de ”fina, fina stackars grönsakerna” för att Globen är otillgängligt? 

För mig är det nämligen uppenbart att hur Globen är byggd i sig är diskriminerande på grund av att arenan är otillgänglig. Jag har varit på en enda ishockeymatch i vuxen ålder, trots att jag kommer från ”Foppaland”, dvs Örnsköldsvik. Jag såg 17 februari 2011 Detroit Red Wings slå Tampa Bay Lightning i Tampa Bay Times Forum, Tampa, Florida, USA. Det var en mäktig upplevelse! En fullsatt arena fick se en hockeymatch som till och med fick mig, som är ganska ointresserad av att titta på sport, att tycka att det var något jag ville göra igen. Lika mäktigt var det att åter komma till USA och märka skillnaden i synsätt och tillgänglighet jämfört med Sverige. Jag och min kompis, som också använder rullstol, köpte fyra biljetter ”på chans” av en andrahandsförsäljare efter att ha pratat med arenans kundservice. Biljetterna var inte specificerade som rullstolsplatser. Trots det gick det hur bra som helst att sitta nedanför själva platserna, i samma sektion. 13 av sektionerna i arenan har sittplatser speciellt avsedda för människor som använder rullstol, fler sektioner är möjliga att nå med rullstol men då får man sitta i vanligt säte. Det finns sektioner för alla plånböcker och önskade betraktningsvinklar.

Att det ser ut så beror på den amerikanska federala lagstiftningen Americans with Disabilities Act som kom 1990. Ja, du läste rätt även här – Sverige är 22 år efter USA! I Sverige har funktionshinder- och Independent Living-rörelsen i över två decennium stångat sig blodig för att få politiker att lyssna. Utredning efter utredning efter utredning har alla visat samma sak: Vi bör genast göra otillgänglighet till diskriminering även i juridisk mening! (Att det är det i allmän mening är odiskutabelt.) Så sent som igår tillkännagav Folkpartiet att otillgänglighet måste klassas som diskriminering i en utredning.

Folkpartiet föreslår bland annat:
”- Att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och att individer
därmed får möjlighet att driva enskilda fall i domstol.
– Den som inte vidtar skäliga åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas att
betala diskrimineringsersättning.”

Regeringen tiger dock still i frågan.

Jag var 2001/2002 utbytesstudent från Uppsala universitet vid San Diego State University, Kalifornien. Det var 11 år efter Americans with Disabilities Act:s tillkomst. Redan då hade lagstiftningen medfört enorma skillnader. Det var första gången jag åkte buss kollektivt för att alla bussar har liftar. Det var första gången jag valde restaurang utifrån vad jag ville äta, inte utifrån om jag kom in eller inte. Det var första gången jag kom in, fram och runt utan problem på ett universitet.

Ett färdigt lagförslag finns genom utredningen Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Idag fredagen 11 maj 2012 har vi väntat i 539 dar på att regeringen och riksdagen ska ta sitt ansvar.

Den 26 maj 2012 demonstrerar vi för tionde året i rad i Marschen för tillgänglighet för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering även i Sverige. Vi behöver inte fler vackra ord och tomma politikerlöften, vi behöver lagstifning!

Jag köpte biljetten ändå och det ska bli roligt att få se matchen ikväll.

En anmälan till Diskrimineringsombudsmannen gentemot Ticnet och Svenska Ishockeyförbundet kommer att inlämnas under de närmaste dagarna. Jag kommer att uppmana samtliga andra besökare i rullstol att göra samma sak.

11 svar