Kategoriarkiv: Okategoriserade

Politikens ansvar

, 26 augusti, 2011
Lämna ett svar

Efter fyra års ingående utredningsarbete lade som bekant LSS-kommittén i augusti 2008 fram sitt slutbetänkande. Trots brister i enskildheter, som IfA påtalat i sitt remissyttrande, fanns där flera betydelsefulla förslag som kan bidra på ett värdefullt sätt till assistansreformens utveckling och stabilisering, inte minst behovsbedömningsinstrumentet som avser att tydliggöra assistansbehoven och därmed underlätta en likvärdig behovsbedömning över hela landet.

På ett märkligt sätt tycks emellertid utredningen ha blivit överkörd innan den fått ge sitt bästa. Det började redan medan utredningen pågick med Försäkringskassans i och för sig legitima försök till precisering av det grundläggande behovet att äta, som dessvärre fick en orimlig utformning, något som dock aldrig blev uppmärksammat i LSS-kommitténs utredningsarbete eftersom detta befann sig i sin slutfas.

Medan propositionsarbetet med utredningsförslagen fortfarande pågick på Socialdepartementet briserade så sommaren 2009 domen från regeringsrätten, numera högsta förvaltningsdomstolen, vilken menade att grundläggande behov, som dittills berättigat till personlig assistans därför att de är integritetskänsliga, nu skulle berättiga endast om de är det. Denna subtila glidning i synsätt har fått förödande konsekvenser.

Försäkringskassans tillämpning av denna dom har inneburit ett skred i behovsbedömningarna. De nya behovsbedömningarna har avlägsnat sig från assistansreformens intentioner. I sin rapport av den 30 juni hävdar dock Försäkringskassan att man först nu, i och med det nya synsättet, närmar sig assistansreformens intentioner. Det är en märklig utsaga efter alla dessa år. Vilka intentioner var det man följde de första tretton fjorton åren?

Det allra viktigaste är emellertid att Försäkringskassan med dessa ord själv bekräftar att en fundamental principförskjutning skett i assistansreformen – och detta utan initiativ eller godkännande från riksdagens sida!

Att de grundläggande behoven är speciellt nära, privata och integritetskänsliga och därför ska vara det som berättigar till personlig assistans, det har hela tiden varit assistansreformens intentioner. Och det är trots allt en politisk reform. När nu juridiken gör svart till vitt måste uppenbarligen politiken åter ta sitt ansvar.

Lämna ett svar

Verkligheten suger!

, 25 augusti, 2011
4 svar

Blev i förra veckan tillfrågad av P1-Morgon i radio om jag kunde tänka mig att vara med i en debatt med integrationsminister Erik Ullenhag. Debatten skulle handla om tillgänglighet och om regeringen kommer att ta steget fullt ut och i enlighet med utredningen ”Bortom fagert tal” lägga fram ett lagförslag om att bristande tillgänglighet är diskriminering. Jag kände mig mycket tveksam till att delta. Försökte säga att det krockade med mitt arbete, vilket det i och för sig gör. Mest av allt kände jag mig tveksam till att debattera något där man överens. Jag och Erik Ullenhag är helt överens om att bristande tillgänglighet är diskriminering. Ullenhag är den minister som tydligast uttryckt att han faktiskt anser så vara och har även sagt att hans förhoppning är att en sådan lag ska antas under denna mandatperiod. Om man ska prata i sporttermer så ”ligger bollen” nu hos regeringen. I Föräldrakraft från den 14 december 2010 säger Ullenhag vidare: ”Diskussionen om kostnader har ännu inte landat fullt ut, för att vi verkligen ska kunna gå vidare.” Det vill säga att regeringen inte är överens i frågan. Som jag sagt innan så kommer den diskriminering som hundratusentals människor med funktionsnedsättningar dagligen utsätts för genom att utestängas från samhällslivet genom bristande tillgänglighet alltid att handla om kronor och ören. Otillgänglighet som diskriminering handlar alltså inte endast om attityder, värderingar och bemötande. Vi, som kämpat och fortsätter att kämpa för våra medborgerliga rättigheter, väntar på att regeringen ska bestämma sig om de anser otillgänglighet vara diskriminering eller inte. Bestämma sig för att leva upp till FN:s konvention om rättigheter för människor med
funktionsnedsättningar och därigenom även säga att det inte finns något pris på mänskliga rättigheter. Jag är skeptisk och tror inte att regeringen kommer våga ta steget fullt ut i denna fråga. Det finns inget den här regeringen hittills har gjort som får mig att tro det.

Tydligt är att Ullenhag verkar kämpa i motvind i den regering han själv sitter i. Det bevisa genom uttalanden som att ”Handikapprörelsen måste bli tuffare –
ni är periodvis för snälla. Det är min ambition att gå i mål med bristande tillgänglighet som diskriminering, men i det arbete behöver jag er hjälp”…
” Periodvis har rörelsen varit alltför snäll och kanske jobbat mer med remisser och att ”finnas med” i olika sammanhang än att
synas i debatten.” På frågan på vad funktionshindersrörelsen bör göra säger Ullenhag ” Beskriv verkligheten och det samhälle man vill nå!” Även här
håller jag med Ullenhag. Visst behöver vi bli tuffare men det är lösningen som jag har problem med. Jag tycker inte att jag ska behöva beskriva ”min verklighet” ytterligare eller det samhälle jag vill leva i. Verkligheten suger! Varje dag möts jag av hinder som jag trots all vilja och all kamp inte kan göra något åt. Det handlar om att jag varje dag utestängs på grund av otillgänglighet. Jag tvingas anpassa mig och även min omgivning tvingas anpassa sig på grund av att samhällets ständiga exkludering av människor med funktionsnedsättningar. Varje dag kränks mina mänskliga rättigheter när jag inte fullt ut kan ta del av det samhälle som jag lever i. Ytterligare kränkande tycker jag det är när ansvarig minister anser att trots den färdiga utredning som syftar till att skapa det samhälle som jag vill leva i tycker att de behövs mer beskrivningar av verkligheten.

Jag undrar vilka andra grupper som blir diskriminerade på grund sexuell läggning och eller annan etnisk bakgrund som förväntas bli tuffare, beskriva sin verklighet och det samhälle de vill leva i. Diskriminering är väl diskriminering oavsett varför.

Journalisten hörde sedan av sig och sa att de hade hittat någon annan som kunde ställa upp och jag var glad för det.

 

 

4 svar

Vår tids budkavle

, 18 augusti, 2011
Lämna ett svar

Vi är många som bloggar här i Sverige men fastän jag ofta överraskas av hur många bra skribenter det finns så behöver vi bli flera som skriver och berättar om våra liv. Anledningen till det är att den politiska arenan har blivit betydligt större under senaste tio åren. Alla politiska partier, riksdagen och regeringen plus att alla politiker finns på Internet och går att nå via e-post eller deras hemsidor. Att få kontakt med politiker förr i tiden var inte alltid så lätt. Idag är det helt annorlunda tackvare Internet. Genom blogg, Facebook och Twitter är det betydligt enklare att ta kontakt med politiker och att hålla sig ajour med vad som händer politiskt.

Politiker läser bloggar och många hör till och med av sig. Med andra ord lönar det sig att skriva. Tänk om alla skriver och berättar om vilka konsekvenser kommande politiska beslut kommer att få och vad vi oroar oss för. Vi måste också berätta om hur redan tagna beslut har för inverkan på våra liv. Om vi alla gjorde detta skulle de ha svårare att ignorera oss.

Proffsbloggare i all ära, de är duktiga på att publicera nyheter och på att försöka styra den politiska debatten och dess färg, men bortsett från att de kan vara förbannat underhållande när de försöker balansera yttrandefriheten samtidigt som de gör allt för att bli populära och välbesökta, så är deras inlägg ganska tråkiga. Hur het debatt kan det bli när man är rädd för att tappa positionen genom att stöta sig med fel personer. Privata bloggare däremot är ofta både gripande, finurliga och helt klart bäst på att beskriva sanningen, en sanning ur deras perspektiv som ofta innehåller hårda ord och som svider duktigt. Därför är det inte ovanligt att mottagarna/beslutsfattare avfärdar dem med, ”vi kan inte gå in på enskilda fall”, eller ”vi kan inte ta till oss subjektiva påståenden”. En privat bloggare anses inte ha samma tyngd som proffsbloggare med en tidningsredaktion i ryggen vilket är lite konstigt. Jag menar, det är ju privatpersoner som får känna på konsekvenserna av politiska beslut och därför borde också ses som expert på hur besluten påverkar folk.

Att beskylla privatbloggare för att inte vara objektiva är larvigt. Hur ska de kunna vara objektiva när de politiska besluten drabbar enskilda personer? Jösses! Till och med journalister har svårt att vara objektiva idag fast det är deras uppgift att belysa en story från båda eller flera håll.

Bloggandet och sociala medier såsom Twitter och Facebook är vår tids budkavle, ett bra verktyg till att skapa plattformer för engagemang där privatpersoner och föreningar kan nå likasinnade och få ut information på ett enkelt sätt till väldigt många. För egen del har mitt privata bloggande lett till kontakter med politiker vilket har varit mycket givande.

Ett allt hårdare politiskt klimat har lett till hemska konsekvenser och katastrofala levnadsvillkor för många personer med funktionsnedsättningar. Det är svårt att förstå hur ett land som Sverige, som har skrivit på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, inte kan eller vill leva upp till konventionen. Jag förvånas ofta över hur det kan komma sig att det verkar vara helt i sin ordning att medborgare med funktionsnedsättningar och sjukdomar får det sämre på flera områden utan att massmedia ställer ansvariga mot väggen. Det kanske beror på att det var arbetarklass som förut blev journalister och bevakade makten medan det idag är ett populärt yrke som kräver de högsta betygen vilket innebär att det är fler från överklassen än arbetarklassen som kommer in på journalistutbildningen. När överklass ska bevaka överklass och maktens korridorer är den journalistiska etiken inte mycket värd.

Självklart finns det journalister inom både arbetarklass och överklass som gör ett bra jobb, men det tål att tänkas på. Därför tycker jag att alla ni som har något att berätta för era politiker, handläggare eller vem ni än anser behöver veta hur ni har det, att ni ska skriva blogginlägg, skicka e-postmeddelanden, skriv på Twitter och Facebook. Hör av er varje vecka, varje månad eller åtminstone flera gånger per år. Folk läser! Dom läser!! Politikerna läser till slut om ni vägrar ge upp.

Länge leve FullDelaktighet.Nu!

 

Lämna ett svar

Daglig rädsla – ett normalt leverne?

, 18 juli, 2011
8 svar

Jag börjar faktiskt bli rädd nu. Ordentligt rädd. Jag trodde inte jag skulle bli det. Jag trodde jag kunde vara säker. Att min muskelsjukdom är så pass allvarlig att jag inte skulle bli av med min assistans. Naivt kanske, men jag trodde faktiskt det.

Jag tror inte det längre.

Jag hade min omprövning, den första på över fem år, förra året. Den gick smärtfritt – över telefon. Tog cirka 10-15 min och ett läkarintyg. Det är så jag tycker det ska vara.

Jag blir liksom aldrig bättre. Jag kommer alltid behöva någon i min absoluta närhet som kan komma på ett par sekunder när jag sätter i halsen, när min telefon ringer, när jag tappar pennan jag med nöd och näppe klarar att skriva med, när det börjar klia infernalisk på näsan … som assisterar mig med allt det där nära och intima… det som ingen vill att någon ska behöva göra åt en vuxen person. Det bara är så. Varför då ödsla samhället resurser på att utreda det gång efter gång?

Jag räknar inte med en lika smidig omprövning nästa gång. Långt ifrån! Det är ett år kvar och jag har redan börjat fundera på hur jag ska lägga upp det. Hur lång tid tar det för assistenten att schamponera mitt hår, egentligen? Är det ett grundläggande behov över huvud taget? Kanske schampo, men inte balsam? Jag kommer få magsår innan det här året är över. Och om det går vägen då … ja, då är det bara två år till nästa gång …

Jag sitter och läser Försäkringskassans sammanställning över rättsfall. De rättsfall som ska ligga till grund för deras nya bedömningskriterier. Jag har inte läst mycket än, det är en tung läsning, men jag vet att jag måste orka plöja igenom den. Den, och många andra rapporter, som sakta men säkert tar ifrån oss våra rättigheter till ett liv likt andras. ”Möjlighet att leva som andra” heter ju regeringens utredning om LSS. I dag känns namnet mer som ett hån mot oss med personlig assistans.

Jag undrar nämligen … finns det någon i detta land som tycker det är okej att sitta i badrummet, precis bredvid toaletten, när man är riktigt nödig och vänta i 25 minuter? Inte av någon direkt särskild anledning, utan bara vänta och titta på toaletten? Och som faktiskt gör det också? Eller titta på vattenglaset som står där på bordet, bara tre decimeter ifrån handen, när törsten håller på att slita en i stycken? Jag tvivlar … men det tillhör tydligen ett helt vanligt liv om man får tro Kammarrätten:

”Gällande spasticitet vid måltider och personlig hygien ansåg kammarrätten att eftersom spasticiteten inte brukade pågå mer än högst 25 minuter hade mannen möjlighet att vänta med sina behov till dess att spasticiteten upphör.”

Försäkringskassan håller med enligt rapporten. De kommer arbeta in denna och andra liknande domar i sina bedömningar.

Där någonstans slutade jag att läsa för idag. Jag orkade inte mer, jag höll på att börja gråta. Jag vill leva kvar i min villfarelse att jag har ett så kallat liv framför mig. Jag gillar mitt liv, älskar det, trots att jag är beroende av mina assistenter.

Men … Det kanske finns de som tvivlar på att man kan tycka att ett liv med personliga assistenter twenty four seven är ett värdigt liv? Som tycker synd om mig och alla andra med personlig assistans? Är det därför allt detta händer? Kanske vill de faktiskt göra slut på vårt lidande? Ge oss ett snabbt och enkelt nackskott …?

Det är i sådana fall fel! Jag vill fortsätta leva mitt liv precis som det är. Med min familj och mitt vänner. Med jobb och fritid. Med all dess glädje och sorg, och säkert en del rädsla. Men utan att behöva vara rädd för att förlora just livet. Snälla, låt mig få göra det!

 

 

8 svar

Försäkringskassan svarar regeringen

, 4 juli, 2011
14 svar

Jag är lite konstig. Jag erkänner det på en gång. Jag har ägnat några av den här sommarens varmaste dagar till att läsa igenom vad Försäkringskassan vill göra med assistansen i framtiden.

I maj ifjol kom Riksdagens socialutskott med sitt s.k. tillkännagivande i vilket man ville att kassan skulle återkomma i år med en redovisning kring den mer restriktiva behovsbedömningen. Det var i alla fall så många av oss uppfattade uppdraget – alla utom de själva.

Kassans svar har nämligen kommit i dagarna och det visar sig att man helt enkelt ignorerar att ta upp den mer restriktiva hållningen. Istället redovisar man utan att rodna hur man ska gå vidare för att dra åt tumskruvarna ännu mer.

Man kan ju bara spekulera kring varför man väljer att släppa ett så här viktigt papper mitt i semestertider. Nyligen valde man att skicka ut ett annat viktigt dokument strax före Midsommar. Synpunkter skulle lämnas senast inom en vecka. Sådana tilltag kan göra att man börjar fråga sig om man alls vill ha någon dialog med brukar- och handikapprörelsen.

Av kassans svar till Regeringen framgår nu tydligt att man inte har tagit någon som helst rättelse av den massiva kritiken. Istället väljer man att på eget bevåg ta drastiska steg mot en ännu större restriktivitet. Man höjer insatsen. Det är svårt att se hur man skulle våga ta dessa nya steg om de inte i det tysta skulle vara sanktionerade uppifrån.
Här är några exempel på vad man vill göra:

1. Hittills har det ju främst varit matsituationen som har varit föremål för diskussion. Nu har man för avsikt att även dissekera de andra grundläggande behoven och ta reda på vilka konkreta aktiviteter som ska betraktas som grundläggande.

Detta är alltså något som man gör på eget initiativ utan att ha något regeringsuppdrag. Det finns alltså interna krafter på FK som ytterligare vill sätta åt oss assistansanvändare.

Det är inte svårt att se hur den här utvecklingen går stick i stäv med lagstiftningens intentioner. När LSS tillkom så ville man åstadkomma en helhetslösning. Tidigare hade assistansen varit uppsplittrad på hemtjänst, färdtjänst, ledsagarservice m.m. En bärande idé bakom reformen var att det skulle finnas en huvudman, nämligen vi själva. Våra behov skulle bedömas utifrån en helhetssyn.

Nu går vi i motsatt riktning. I matsituationen har de olika delmomenten diskuterats såsom framdukning, tillagning m.m. Detta trots att det klart och tydligt framgår av lagen att det är måltider som utgör det grundläggande behovet. När det står så tydligt så finns det ju knappast någon anledning att splittra upp måltiden i olika delmoment. Alla delmomenten är ju en förutsättning för att jag ska få i mig maten.

När det gäller toalettbesök så ligger det nära till hands att förmoda att det i fortsättningen bara blir själva kissandet som kommer att betraktas som grundläggande. Men eftersom de allra flesta av oss klarar av själva kissandet på egen hand så kommer det troligen leda till att ingen av oss kan räkna med att få någon assistans med toalettbesök längre.

2. På motsvarande sätt vill man också specificera det femte grundläggande behovet – det som handlar om att de som assisterar oss ska ha ingående kunskaper och kännedom om oss. Egentligen är ju detta grunden för personlig assistans. Orsaken till att mina assistenter just är bra för mig är att de vet vad jag vill ha.

Det kan knappast göras någon lista över vilka behov som här kan innefattas. Lagstiftarens ambition med att överhuvudtaget lägga till ett femte grundläggande behov måste just ha varit att öppna upp för sådana behov som inte rymdes högre upp i listan. Att snäva in det femte grundläggande behovet vore därför att på ett flagrant sätt ignorera lagens intensioner.

3. I sin iver att strama upp bedömningarna vill man också specificera vad som menas med att ”leva som andra”. Tydligen vill man göra någon form av beskrivning av Svenssons livsföring på olika områden. Själv har jag svårt att se hur detta låter sig göras och jag kan tycka att det hela är en rätt så befängd idé. Tydligen tror man att det ska gå att fånga in någon slags medelsvensk som våra behov sedan ska kunna mätas mot.

Jag har svårt att se hur detta kan rimma med lagen och dess intensioner. Det finns lika många sätt att leva som det finns människor. Orsaken till att det här rekvisitet ”att leva som andra” kom till måste ha varit att man ville markera att vi skulle ha samma självbestämmande som andra, d.v.s. samma möjlighet att utforma våra egna liv. Det är detta självbestämmande som vi saknade innan LSS och LASS.

Jag har mycket svårt att tro att man på Socialdepartementet förutsåg hur berörda myndigheter skulle börja kartlägga en normalsvenssons liv i syfte att göra bättre behovsbedömningar. Här måste man nog förutsätta att kassan har fått solsting och tagit sig vatten över huvudet några gånger för mycket.

4. Man vill också åstadkomma mer likformighet och enhetlighet i timbedömningarna. Detta vill man åstadkomma med mer utbildning. Problemet är väl dock att vi människor varken är så enhetliga eller likformiga. Vad som istället behövs är handläggare som kan lyssna och sätta sig in i andras behov.

Jag har ingenting emot utbildning av handläggarna om den t.ex. innehåller följande moment:

  • bakgrunden till LSS och IL-ideologin
  • institutionella lösningar och deras begränsningar
  • det medicinska synsättet
  • diskrimineringens många ansikten
  • olika assistanslösningar
  • assistans i ett jämlikhetsperspektiv
  • att arbeta med hjälp av assistans
  • att vara förälder medhjälp av assistans
  • att uppleva självbestämmande kontra vanmakt

5. Sist men inte minst framgår det att man vill föra in mer medicin i timbedömningen. Uppenbarligen har man sneglat på länder där det ibland förekommer att en viss diagnos per automatik ger ett visst timantal. Det är sorgligt att Försäkringskassan fortfarande 2011 ser oss mer som patienter än som fullvärdiga medborgare.

Sammanfattningsvis måste man ge kassan en eloge för att man öppet och ärligt redovisar vad man vill. Men deras synsätt börjar nu innefatta lite väl många absurditeter. Snart borde det vara en baggis att skriva en bra fars om deras smått imbecilla idéer.

14 svar

Ett slag för det positiva

, 20 juni, 2011
3 svar

Kommunen vill dra ner på min ledsagning. Då jag fått ledarhund, påstår de att jag inte behöver lika många timmars hjälp. Men hunden kan varken shoppa kläder eller ställa in maskinerna på gymmet. Färdtjänsten tackar ja till min körning, men dyker aldrig upp. Jobbet jag sökt går till en seende. I affären pratar de till mig som om jag vore ett barn. För tredje gången denna vecka går jag vilse. Jag öppnar en burk vita bönor istället för krossade tomater, för det finns ingen punktskrift på konserverna.

I min stand up brukar jag skoja om att det är lätt att bli en BBB – en Blind Bitter Bitch. Bakom skämtet döljer sig förstås ett allvar. För sanningen att säga är det lätt att hamna i gnällträsket när man ofta utsätts för orättvisor. Som när ovanstående inträffar. Det kan vara skönt att få vara arg ibland, absolut. Men stopp och belägg, fastna inte i det. Hur konstruktivt blir det i längden att jämt gå runt och vara sur. Ibland måste man faktiskt släppa ilskan och se till det som funkar, vilket faktiskt är en hel del. Så i detta inlägg vill jag slå ett slag för det positiva. Det som gör/har gjort mig glad och delaktig. Var så god – här kommer några godbitar ur mitt liv.

Jag börjar med mina föräldrar som aldrig sett min funktionsnedsättning som ett hinder, utan hittat fördelarna. Heja tappra mamma som lät bli att lyfta mig över kanten till lekplatsen när jag hade svårt för att gå. Hjälpen hade blivit en stjälp. Vidare vill jag lyfta mina lärares fantastiska inställning. De som stoppade min personliga assistent från att ta över. Och ni fina klasskamrater, som lät mig och min rullstol bli pansarvagn under rastens krigslek.

Senare i livet hamnade jag i Stockholm. Under flera år har ni på Konsum i Gubbängen gått runt med mig och hjälpt mig med min handling. Otroliga ni som alltid berättat om extrapriser och gett mig den tid jag behöver. Café G-star, även det i Gubbängen som jämt tar emot med öppna armar och ställer fram vatten till min ledarhund. Detsamma har jag att säga om Friskis och Svettis i Farsta. NI fina instruktörer som beskriver något mer, när jag deltar i era pass. Och en stor eloge till min frisör som låter mig behålla min frihet och ta med voven, trots den enorma rädslan för hundar.

Vidare gläds ja över fina vännerna som visar foton för mig i mobilen och går ifrån mig när vi är ute. NI glömmer bort att jag inte kan se, för er är jag Anna. Tack älskade Martin som tålmodigt läser min post fast att svenska inte är ditt första språk och fast att du har dyslexi.

Yrkesmässigt vill jag lyfta Tomas Granryd. Du som var min handledare under min praktik på Radio Stockholmn. Du som först inte trodde att en blind kunde arbeta, men som efteråt modigt erkände ditt misstag och erbjöd mig jobb. Matz Lundin som trodde på mig och lärde upp mig som programledare, fast att jag var nyblind och långsam.

Alla behöver vi bli påminda om det positiva. Nu vill jag gärna höra dina godbitar. Berätta, berätta.

3 svar

Otillgänglighet = diskriminering

, 6 juni, 2011
3 svar

I förrgår genomfördes Marschen för tillgänglighet över hela landet där kravet återigen framfördes på att det införs lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det är ytterst angeläget att man driver frågan om att få bort otillgänglighet på olika plan. Det är också tillfredsställande att se att man idag menar alla olika funktionsnedsättningar! Och det är verkligen bra att man demonstrerar!!

Själv var jag med om att genom föreningen ”Anti-Handikapp” tillsammans med bl a Vilhelm Ekensteen planera och genomföra den första ”handikappdemonstrationen” i Sverige. Det var i april 1969 i Lund! Jag minns en äldre dam som tyckte det var bra att vi demonstrerade och gick med oss nästan hela vägen. Men när vi ville in på Systembolaget ville hon inte vara med längre. Inte skulle väl ”de handikappade” in på Systemet?

Men mycket har hänt sedan dess – och oändligt mycket mer måste hända om alla ska få full tillgänglighet. Min Mor hade mycket svår astma vilket bl a innebar att vi aldrig kunde gå ut och äta på en restaurang eftersom det alltid fanns tobaksrök där. Idag är detta hinder undanröjt. Tyvärr fick Mor aldrig uppleva detta. Men Mor hade haft det svårt idag i alla fall – all denna parfymering! Ofta undrar jag hur de parfymerade människorna själva står ut. Och själv längtar jag efter den dag det finns god tillgänglighet på alla matserveringar och caféer för oss med olika födoämnesallergier. Vad vår tillgänglighet kräver är att det finns ett rimligt antal säkra och smakliga alternativ att välja mellan.

Men till mitt dagliga värv – byggandet. Jag känner det som alldeles nödvändigt att åter upprepa att det i själva verket finns många och kraftfulla sanktioner ända sedan 1995 i Plan- och bygglagen som gäller för nybyggnad, ombyggnad och nu även för enkelt avhjälpta hinder! Det är väldigt olyckligt med allt detta upprepande överallt om att det inte finns några sådana sanktioner. Med ett sådant upprepande gynnar man bara de som inte följer bygglagstiftningen. De slipper ju på så sätt konfronteras med sanktionsåtgärderna.

Självklart är det allra bäst om en miljö från början projekteras så att den uppfyller bygglagstiftningens krav på till gänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar. Men om inte…

Som jag skrev i en tidigare blogg så har den allra starkaste sanktionen – användningsförbud – kommit till bl a för att kunna kräva ändring där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”.

Men det är så klart inte användningsförbud man tar till som första åtgärd. Byggnadsnämnden kan – allt enligt plan- och bygglagen – förelägga ägaren av det aktuella byggobjektet att inom en viss tid vidta rättelse där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”. Föreläggandet kan förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Byggnadsnämnden kan också begära handräckning av kronofogden så att rättelse sker.

De allra flesta ”enkelt avhjälpta hinder” som tillkommit efter 1995 hade inte existerat om man krävt att felen skulle ha rättats enligt de sanktionsregler som finns för ny- eller ombyggnad!

3 svar