Författararkiv: Emma Johansson

Om Emma Johansson

Om författaren: Emma är som hon själv säger Kommuntant by Day – Aktivist by Night. Jobbar med tillgänglighetsfrågor och frågor som människor med funktionsnedsättningar och ungdomar i synnerhet. Hon är styrelseordförande för STIL och utbildar dessutom assistansberättigade att bli arbetsledare för sina personliga assistenter. Mellan åren 2006-2011 var hon även ett av språkrören för Marschen för tillgänglighet.

Hej Fredrik

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de
dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

En ständig kamp

Jag behöver fyra hjälpmedel från landstinget. Det är en elrullstol, en manuell rullstol duschstol och liftar i form av takliftar. Dessa fyra hjälpmedel är konstanta, hjälpmedel som jag kommer att behöva livet igenom för att överhuvudtaget kunna förflytta mig och kunna få mina grundläggande behov tillgodosedda.

Jag fick mina första takliftar när jag var 13 år, samma ålder som jag slutade gå och inte längre kunde förflytta mig själv. De takliftar jag har i mitt hem idag har jag haft sedan 1998. Nu finns det inte några reservdelar kvar. Jag kontaktar min arbetsterapeut. Jag vet redan innan att det kommer att bli ”tjafs” och att jag måste stå på mig för en så enkel sak som att kunna gå på toaletten. Det jag skriver om kanske många av er tycker är på gränsen för det privata. Men som funktionsnedsatt anser jag att det inte längre finns något privat kvar, så som jag i detalj i olika sammanhang måste beskriva mina behov bland annat gällande toabesök så kan jag ju lika gärna blogga om det.

Min arbetsterapeut förklarar att även om jag fick liftar 1998 och även om det är så att de gamla liftarna måste bytas ut måste hon göra en ny bedömning av mina behov. Även om mina behov är oförändrade, kvarstår eller är större så har landstinget nya regler sedan 1998. De nya reglerna innebär att man först ska prova alternativet golvlift. Alla som använder lift förstår skillnaden mellan taklift och golvlift. I dag får jag ett mail där min arbetsterapeut vill att jag svarar på följande frågor:

–        Är dina assistenter anställda av ett privat företag eller är de kommunanställda?

Mina assistenter är anställda via ett kooperativ STIL – Stiftarna av Independent Living i Sverige. Dock anser inte jag att de takliftar jag är i behov av är ett arbetstekniskt hjälpmedel då de in facto är hjälpmedel som jag måste använda mig av för att kunna förflytta mig då jag inte kan göra det på något annat sätt eller med några andra formera hjälpmedel.

När jag använder liften är assistenterna mig behjälplig med att ta på mig sele och koppla fast mig sedan sköter jag själv att hissa mig upp och ner och över till toalett eller duschstol med mera. Det innebär att jag faktiskt använder hjälpmedlet själv. Assistenterna hjälper mig sedan att positionera mig rätt i säng, rullstol med mera.

Då jag är svag i mina muskler är det för mig inte säkert eller tryggt att förflytta mig utan lift. Exempelvis när jag går till tandläkaren får jag utföra min undersökning i permobilen då det inte går att förflytta mig utan lift.

–      Till vilka situationer använder du dina lyftar? Vad jag kommer ihåg pratade vi om att du använder dem vid allaförflyttningar, toalettbesök, dusch samt vid påklädning. Stämmer det?

Jag använder takliftar vid samtliga former av förflyttningar. Dessa är:

  • Från säng till duschstol
  • Från duschstol till toalett (och tillbaka, sitter på toalett för torkning av kropp och påklädning)
  • Från rullstol till toalett (och tillbaka)
  • Från rullstol till säng och tillbaka då jag vill vila eller sitta i sängen för att läsa och arbeta
  • Från rullstol till rullstol, när jag förflyttar mig från permobil till manuell rullstol och vice versa (som du såg när du var här)
  • Från rullstol ner på golvet och till gymnastikmatta vid sjukgymnastik, detta avser sovrummet.

Som du såg så använder jag en sele som gör att jag hänger upprätt. Detta för att kunna få av och på kläder på underkroppen och för att det är den bästa selen som fungerar för mig utifrån mina behov samt för att jag även sträcker ut kroppen då jag sitter still för det mesta. Detta kräver att jag kommer en bit upp ”i luften” för att jag ska kunna positionera mig rätt i rullstol, säng, duschstol med mera. Detta är knappast möjligt med en golvlift där jag inte kan komma upp i den höjd som krävs för att jag på ett bra sätt ska kunna positionera mig rätt. När jag ska positionera mig rätt måste jag resa mig jag upp och ner med liften ett antal gånger tills jag känner att jag sitter bra.

–      Anser du att du skulle kunna använda en golvlyft i sovrummet? Om inte varför?

Jag anser inte att jag kan använda golvlift i sovrummet av följande anledningar:

  • Jag har en säng (som jag köpt in själv för att den har en ställbar rygg samt inbyggd massagefunktion som jag måste ha pga. av värk). Min säng har en ”ram” med inbyggd motor på undersidan och som gör att det inte går att få in en golvlift under sängen.
  • Även om det hade gått att få in en golvlift under sängen så har sängen en höjd som gör att jag inte med golvlift inte kan komma upp i tillräcklig höjd ovanför sängen för att kunna positionera mig rätt i. Givetvis är detta även relaterat till höjden på taket i relation till sängen. Detta gäller också när jag ska från säng till duschstol med mera.
  • Det finns vidare inte tillräckligt med utrymme i sovrummet för att på ett fullgott sätt med en golvlift kunna förflytta mig från en rullstol till en annan, eller ner och upp från golvet.

Jag vill även framföra att min arbetsgivare ansett att jag inte kan förflytta mig med golvlift vid toalettbesök och därför har jag även taklift vid mitt arbete i Norrköping så väl som i Stockholm.

Om det är så att jag inte har kunnat förmedla på vilket sätt jag är i behov av taklift i både sovrum och badrum anser jag att det bästa är att du och övriga som fattar beslut i denna fråga kommer hem till mig så får ni med en golvlift ”testa” hur jag ska kunna använda en den till nämnda utrymmen.”

Jag är upprörd och tänker att jag under hela mitt liv ska fortsätta att förklara samma behov om och om igen. Jag förstår ”reglerna” och jag förstår att jag måste ”spela spelet” men jag är trött på det redan vid 32 års ålder. Är trött på den ”eviga kampen” för saker som bara ska funka, jag är trött på att förklara mig om och om igen. Jag känner mig kränkt. Jag är irriterad på att varje gång jag behöver ett, enligt mig, basalt hjälpmedel så blir det ”tjafs”. Det som stör mig än mest är att landstinget är en ”envåldshärskare” på området hjälpmedel. Säger de ”nej” så är det ett nej som jag inte kan påverka på något sätt.

Verkligheten suger!

Blev i förra veckan tillfrågad av P1-Morgon i radio om jag kunde tänka mig att vara med i en debatt med integrationsminister Erik Ullenhag. Debatten skulle handla om tillgänglighet och om regeringen kommer att ta steget fullt ut och i enlighet med utredningen ”Bortom fagert tal” lägga fram ett lagförslag om att bristande tillgänglighet är diskriminering. Jag kände mig mycket tveksam till att delta. Försökte säga att det krockade med mitt arbete, vilket det i och för sig gör. Mest av allt kände jag mig tveksam till att debattera något där man överens. Jag och Erik Ullenhag är helt överens om att bristande tillgänglighet är diskriminering. Ullenhag är den minister som tydligast uttryckt att han faktiskt anser så vara och har även sagt att hans förhoppning är att en sådan lag ska antas under denna mandatperiod. Om man ska prata i sporttermer så ”ligger bollen” nu hos regeringen. I Föräldrakraft från den 14 december 2010 säger Ullenhag vidare: ”Diskussionen om kostnader har ännu inte landat fullt ut, för att vi verkligen ska kunna gå vidare.” Det vill säga att regeringen inte är överens i frågan. Som jag sagt innan så kommer den diskriminering som hundratusentals människor med funktionsnedsättningar dagligen utsätts för genom att utestängas från samhällslivet genom bristande tillgänglighet alltid att handla om kronor och ören. Otillgänglighet som diskriminering handlar alltså inte endast om attityder, värderingar och bemötande. Vi, som kämpat och fortsätter att kämpa för våra medborgerliga rättigheter, väntar på att regeringen ska bestämma sig om de anser otillgänglighet vara diskriminering eller inte. Bestämma sig för att leva upp till FN:s konvention om rättigheter för människor med
funktionsnedsättningar och därigenom även säga att det inte finns något pris på mänskliga rättigheter. Jag är skeptisk och tror inte att regeringen kommer våga ta steget fullt ut i denna fråga. Det finns inget den här regeringen hittills har gjort som får mig att tro det.

Tydligt är att Ullenhag verkar kämpa i motvind i den regering han själv sitter i. Det bevisa genom uttalanden som att ”Handikapprörelsen måste bli tuffare –
ni är periodvis för snälla. Det är min ambition att gå i mål med bristande tillgänglighet som diskriminering, men i det arbete behöver jag er hjälp
”…
” Periodvis har rörelsen varit alltför snäll och kanske jobbat mer med remisser och att ”finnas med” i olika sammanhang än att
synas i debatten.”
På frågan på vad funktionshindersrörelsen bör göra säger Ullenhag ” Beskriv verkligheten och det samhälle man vill nå!” Även här
håller jag med Ullenhag. Visst behöver vi bli tuffare men det är lösningen som jag har problem med. Jag tycker inte att jag ska behöva beskriva ”min verklighet” ytterligare eller det samhälle jag vill leva i. Verkligheten suger! Varje dag möts jag av hinder som jag trots all vilja och all kamp inte kan göra något åt. Det handlar om att jag varje dag utestängs på grund av otillgänglighet. Jag tvingas anpassa mig och även min omgivning tvingas anpassa sig på grund av att samhällets ständiga exkludering av människor med funktionsnedsättningar. Varje dag kränks mina mänskliga rättigheter när jag inte fullt ut kan ta del av det samhälle som jag lever i. Ytterligare kränkande tycker jag det är när ansvarig minister anser att trots den färdiga utredning som syftar till att skapa det samhälle som jag vill leva i tycker att de behövs mer beskrivningar av verkligheten.

Jag undrar vilka andra grupper som blir diskriminerade på grund sexuell läggning och eller annan etnisk bakgrund som förväntas bli tuffare, beskriva sin verklighet och det samhälle de vill leva i. Diskriminering är väl diskriminering oavsett varför.

Journalisten hörde sedan av sig och sa att de hade hittat någon annan som kunde ställa upp och jag var glad för det.

 

 

Sista Marschen ever, eller?

Det kokar i landet. Frågan är utredd och klar. Vi är tiotusentals som kräver att riksdag och regering nu efter flera årtionden äntligen gör som exempelvis Norge, USA, Storbritannien med flera: att klassa otillgänglighet som ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Imorgon lördag den 4 juni genomförs Marschen för tillgänglighet för nionde året i rad. Jag utgår ifrån att detta är den sista Marsch som måste genomföras!

Marschen för tillgänglighet som organisation har ett enda syfte: att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. En organisation där jag är språkrör tillsammans med Hans Filipsson.

På 31 orter kommer vi att kräva att det utestängande och den exkludering vi med funktionsnedsättningar, våra familjer, vänner och jobbarkompisar utsätts för dagligen klassas som diskriminering.

För ett år sedan kom Hans Ytterbergs utredning ”Bortom fagert tal – om otillgänglighet som diskriminering” som anger att det finns grund för att otillgänglighet kan klassas som diskriminering. Under hösten lämnades remissvaren in. Många ställde sig positiva till förslaget, men Stadskontoret anser att en sådan lagstiftning kommer att bli alltför kostsam.

I veckan uttalade sig ansvarig minister Erik Ullenhag om att hans målsättning är att Sveriges riksdag inom ett år ska ha antagit en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

Min reaktion på Ullenhags uttalande är att ”jag tror det när jag ser det”. Fram till dess fortsätter min och Marschens tillgänglighetskamp för ett samhälle där vi med funktionsnedsättningar ses som fullvärdiga medborgare och därmed även kan åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.

Föregående år har vi i Marschen i Stockholm bjudit in ledande politiker från riksdagspartierna att tala. Samtliga riksdagspolitiker har i år fått en inbjudan att gå med i Marschen och stödja frågan. Men i Marschen i Stockholm har vi beslutat att inte ge politikerna utrymme att uttala sig i vårt forum. De har fått sin chans. De har varit så politiskt eniga i frågan. Nu är det dags för våra folkvalda att gå från ord till handling!

Imorgon gäller det att alla som anser att otillgänglighet är diskriminering visar det genom att synas och höras på gator och torg runt om i landet. Visa var du står och gå med i Marschen för tillgänglighet!

Information om alla 31 marscher hittar du på Marschen för Tillgänglighets hemsida.

 

Marschen för Tillgänglighet  2010 (Foto: Björn Roth)

Marschen för Tillgänglighet 2010 (Foto: Björn Roth)

Bakslaget

För några veckor sedan var jag genom mitt arbete i min hemkommun på en konferens ”Funktionshinder i tiden” som var anordnad av Sveriges kommuner och landsting och Socialstyrelsen. Det var två dagar med föreläsningar och seminarier på temat ”Från kollektiv till individ”. För mig var den största behållningen en debattpanel där frågeställningen var om en individualisering i välfärden alltid var bra. Bland annat deltog Cecilia Blanck från föreningen JAG i debattpanelen. Tillsammans med Per Enarsson från Katrineholms kommun förde hon fram diskussionen om att när traditionellt ”svaga grupper” börjar närma sig medelklassen och deras levnadsstandard sätter olika mekanismer i samhällsapparaten in för att motverka detta. De ”svaga grupperna” får alltså närma sig den levnadsstandard som medelsvensson har men inte på något sätt gå om.

När assistansreformen blev till realitet sjutton för år sedan kommer jag ihåg hur speciellt det var. Jag var fjorton år och fick min första assistent. Mamma kunde börja arbeta igen och jag kunde skapa mig mitt eget liv. När jag då hörde assistans omnämnas så var det något som vi i Sverige var stolta över. Det var unikt och speciellt. Så var det ett antal år och sedan började saker att hända. Det pratas om att det nog kostade lite för mycket. Det dök upp artiklar i Nerikes Allehanda om assistansföretag som tjänade stora pengar och placerade skattefria pengar i skatteparadis, assistansbolag som betalade ut ”trivselpengar” till assistansberättigade och så vidare. Det tillsattes politiska utredningar som pågick under ett antal år. Från ledande politiker var svaren att utredningarna inte handlade om att ”spara pengar” utan att det skulle bli lika för alla oavsett var man bodde i landet. Bedömningsinstrument skulle tas fram och tillstånd och tillsyn skulle börja tillämpas. Försäkringskassan började göra egna tolkningar kring vad ”grundläggande behov” innebar. Bedömningsinstrument, tillstånd och tillsyn och assistansberättigade som förlorat sitt stöd är nu en realitet. Sedan blev det valtider och ingen politiker ville diskutera personlig assistans. Och så kom hösten med stora uppslag i media om fusk och att den personliga assistansen utnyttjades av oärliga människor som exploaterat det samhälle som gett oss vår rätt till personlig assistans. Ett förslag ligger nu om differentierad schablonersättning.
För någon vecka sedan lade regeringen fram ytterligare ett Kommittédirektiv ”Utredning om åtgärder mot fusk, oegentligheter och överutnyttjande av den statliga assistansersättningen”. Utredarens uppdrag är bland annat:
– på grundval av analysen föreslå åtgärder för att komma till rätta med kostnadsutvecklingen med utgångspunkt i de mål och den allmänna inriktning som föreskrivs i 5 och 6 §§ LSS
– vid behov lämna förslag till författningsändringar.

På ren svenska säger detta ”spara pengar”. Där var det nu svart på vit. Det är för mig uppenbart att det inte går att spara så mycket mer på mina ”grundläggande behov” utan det som är troligt är att det nu kommer att vara mina ”övriga behov” som ska ses över. De timmar jag har för att kunna arbeta, vara faster till mina tre syskonbarn. Vara den som lagar söndagsmiddagar till hela familjen, den som bloggar här på Fulldelaktighet, den som tillbringar lördagarna på olika loppmarknader, den som fikar med vännerna på Broadway. Den som lever ett liv som alla andra helt enkelt.

De senaste åren har mycket skett gällande den personliga assistansen som är till för att kontrollera och styra assistansen. Syftet med denna typ av kontroll sägs vara att värna om oss som har assistans samt att värna om det allmännas intresse då personlig assistans är skattefinansierat. Som assistansberättigad känner jag en stor oro för att alla inskränkningar som nu sker gällande den personliga assistansen ska leda till att mitt livsutrymme begränsas. Att jag inte längre kommer att ha makten och därigenom självbestämmande över mitt eget liv.

I inledningen till verksamhetsberättelsen för assistanskooperativet Stil, som jag under året varit ordförande för, skrev jag ”Jag och styrelsen ser tydligt hur vår omvärld påverkar och begränsar vår möjlighet att uppnå medborgarskap på lika villkor och inte minst den press som vår omvärld utsätter vår rätt till personlig assistans. Stil har och kommer att fortsätta att förändras i takt med att omvärlden formaliserar och reglerar den personliga assistansen allt hårdare. En omvärld som inte alltid delar vår syn på vad personlig assistans är, vilka som ska ges rätten till personlig assistans, hur assistans ska drivas eller tror på vår förmåga att som assistansberättigade själva kunna leda assistansen”.

Kanske är det så att bakslaget ändå kom. Vi som brukar gå under benämningen ”de svaga” fick möjligheten att komma nära ett liv som andra. Men inte för nära och absolut inte gå om.

Bad Mongo

Tv:n står på medan jag sitter och jobbar vid köksbordet. I bakgrunden hör jag orden ”funktionshindrade” och ”media” och likt en värmesökande missil styr jag min elrulle mot tv:n och ser ett inslag från Västnytt om kort dokumentärfilmen ”Bad Mongo”.

Blir givetvis väldigt nyfiken och googlar på ”Bad Mongo”. Förutom en massa träffar på vad som verkar vara en väldigt känd låt av Turbonegro finner jag följande: Han lever ett liv långt bortom institutionernas rekommendationer. Han super, trashar cyklar och spelar bort sina pengar på poker. En film om Duong, som trots sin begränsade rörelseförmåga väljer att leva sitt eget liv och inte någon annans.”

Filmen är regisserad av Tomas Haglund och Oskar Sjödin. Av klippet i Västnytt framgår det att en av regissörerna arbetat som personlig assistent hos Duong och att de då pratat om hur människor med funktionsnedsättningar porträtteras i media; antingen ”antingen som något slags litet offer som lallar omkring och inte reder upp tillvaron eller som någon slags inventerad hjältekaraktär ”David Lega-kulten” otroligt framgångsrika, ambitösa, starka och så finns det ju faktiskt en majoritet, en förkrossande majoritet av människor med funktionshinder som inte lever sådana liv och Duong är en av de mest pessimistiska människor jag träffat.”

Senare i klippet få man se Doung berätta om att han drömmer om att resa till ett varmare land för han har aldrig åkt längre än till Danmark.

Och det enda jag tänker på när jag ser klippet är att det är så befriande. Så befriande att se en människa, en 26 årig kille från Götet som är funkis och som inte är varken hjälte eller offer. Någon som inte är med i ”David Lega-kulten” där man är så fucking amazing bara för att man sitter i stol och är positiv hela tiden eller ett offer som filmas på toaletten under en intervju.

Jag känner mig inte speciellt som ett ”Bad Mongo” utan bara som ett stolt ”Mongo” som är trött på funkisar som hjältar eller offer.

Stilpriset 2010 går till…

Igår delas Stilpriset Hjärter Ess ut för sjunde året i rad. Stilpriset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör Stils hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde. Stilpriset har delats ut varje år sedan år 2004. Tidigare pristagare har varit:
2009: Lars Lindberg
2008: Katarina Hahr
2007: Magnus Berglund och hotellkejdan Scandic
2006: Hans Filipsson
2005: Erik Ljungberg
2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Adolf Ratzka från Stil, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets Stilpris.

Hjärter Ess 2010 tilldelades Hans Ytterberg, utredare till ”Bortom fagert tal – Om otillgänglighet som diskriminering” och Maria Johansson, ordförande i DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder med följande motivering:

”Sedan slutet av åttiotalet har det utretts om Sverige behöver ett lagligt diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Vi fick det i arbetslivet 1999 och på Högskolan 2002. Sedan dess har utredningarna avlöst varandra. Vårt hopp stärktes när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Men, vi som dagligen drabbas av delaktighetsförluster, ser fortfarande hur det svenska etablissemanget kostnadssätter vår värdighet. Ett skäligt ansvarstagande ses av många tunga parter som en onödig utgift.  Till och med att ge oss makten att kunna driva på ett skäligt efterlevande av redan stiftad lag, verkar vara för dyrt. Inom vilket annat område hade det varit möjligt? Som en lysande stjärna och motbild står utredningen ”Bortom fagert tal”. Bara namnet beskriver på pricken hur vi känner.  För att likt en arbetsmyra ha vridit och vänt på alla stenar och dessutom med ett fantastiskt engagemang, en sällan skådad kompetens och kämpaglöd, tilldelar vi Hans Ytterberg ett delat Hjärter Äss för promemorian ”Bortom fagert tal”, en milstolpe i vår kamp.

Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att undra varför det tog nästan ett halvår innan ”Bortom fagert tal” offentliggjordes. Kanske den var för bra? Vad gör man då? En kvinna med råg i ryggen utnyttjade sin kunskap om moderna sociala medier och fick med nära 2000 personer i en grupp på Facebook med krav på att offentliggöra utredningen. Denna andra extraordinära insats hade betydelse. Viktigt är att den byggde på ett medvetet och strategiskt etablerande av DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i den politiska debatten i de sociaa medierna. För kampen för att offentliggöra ”Bortom fagert tal”, ger vi ett delat Hjärter Äss till ordförande i DHR, Maria Johansson.”

Jag vill som ordförande i Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige – särskilt tacka Jonas Franksson som har skött allt praktiskt arbete kring priset samt juryn för sitt deltagande och för framtagandet av en väldigt bra motivering!