Författararkiv: Anders Westgerd

Om Anders Westgerd

Om författaren: Anders Westgerd är civilekonom och verksamhetsledare på GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living. Anders ser sig själv som en okonventionell visionär som gärna tänker nytt och annorlunda. Nytt och annorlunda; det är även något tillgänglighetsdebatten behövs genomsyras av!

Att få leva som andra…

, 17 augusti, 2010
1 svar
Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans och skärpta krav för beviljande av assistanstimmar. 

Många funktionsnedsatta är i dag rädda att kontakta Försäkringskassan och kommunen för att begära hjälp som man har rätt till. Resultatet kan nämligen bli att assistansen dras in med kort varsel. Personlig assistans är i dag en avgörande insats för många människor. Med berättigad assistans kan många vara ute i arbetslivet istället för att behöva sjukpensionera sig, och utan hjälp kan de inte ta sig till arbetet.

Inom området assistans har det på senare tid hänt mycket. Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans för att det hade blivit dyrt. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans, samtidigt som man vill skärpa kraven för beviljande av assistanstimmar. Socialstyrelsen fick i uppdrag att utforma ett handläggningshjälpmedel för Försäkringskassan för att möjliggöra en mer enhetlig bedömning över landet gällande antal beviljade assistanstimmar i samarbete med företrädare för personlig assistans. Hjälpmedlet visade sig vara ett frågeformulär med bland annat integritetskränkande frågor om hälsa, livsstil, toalettbesök och sexualvanor. Resultatet blev att alla företrädare för personlig assistans hoppade av samarbetet. Lyckligtvis drog man in detta så kallade bedömningsinstrument för omarbetning innan det skall prövas i vissa utvalda delar av landet.

Sverige har skrivit på konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, man påstår att svensk lag är i harmoni med den, men stämmer det? När en funktionsnedsatts liv begränsas på grund av att han inte får tid inräknad i sitt beslut för att endast delmoment bedöms istället för helheten, minskas en funktionsnedsatts förmåga avsevärt att delta i samhällets alla aktiviteter. Är det förenligt med konventionens mål och syfte?

Vad har hänt med lagen om särskild stöd och service till vissa funktionshindrade? Varför har vi fått en praxis som inte överensstämmer med den skrivna lagen? Varför tillåter man olika tolkningar av olika huvudmän? När en funktionsnedsatt påtalar behov av andra insatser eller andra regler, drar politiker och andra öronen åt sig istället för att vilja lyssna på funktionsnedsattas önskemål och förslag till lösningar. Varför är alltid funktionsnedsatta personer ett problem? Är de inte som alla andra, människor med lika värde och rättigheter att leva? Varför är det alltid den utsatte som ska granskas? Varför kan man inte kostnadsdämpa inom den byråkratiska gången hos kommun/Försäkringskassa? När ska man börja se över rutiner hos myndigheter och kommuner?
 
Varför ska alltid funktionsnedsatta ses som problemet och inte tvärtom? Varför ska det vara så svårt att anpassa trösklar och dörrar? För vad är egentligen normalt för en dörröppning? Beror inte det på vem man vänder sig till? Och så är det valtider och debatten om förändirngar i reformen har tystnat, man vågar inte ta i frågorna trots att flera myndigheter såsom Socialstyrelsen i en utredning får fram just att funktionsnedsatta inte lever på goda levnadsvillkor. Funktionsnedsatta vill bara ha samma möjligheter att leva på lika villkor som alla andra. De begär ingen förtur, bara samma plats i kön som alla andra.
1 svar

Kooperativet Kikås, vad hände sen?

, 5 augusti, 2010
2 svar

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om Kooperativet Kikås, Mölndal. Jag vill ge en kort återspegling om vad som har hänt sedan inlägget den 22 juni, 2010. Sammanfattningsvis var läget följande:

Kommunen och kooperativet hade tecknade ett samverkansavtal som skulle garantera barnens framtida boende och stöd.  Boendekooperativet hade inga andra inkomster än assistansersättningen, hyran som kommunen betalar för de gemensamma utrymmena och vad de tre hyresgästerna betalar i hyra. De unga vuxna kunde emellertid inte bo kvar när kommunens uppsägning av samverkansavtalet blev ett faktum; de ville inte betala för gemensamhetsutrymmet.

Frågan är nu, vad hände sen? Efter en massiv kamp från alla inblandande i kooperativet Kikås, Upprop: Rädda Boendekooperativet Kikås och andra eldsjälar kommer de boende kunna bo kvar i sina bostäder. Mölndals stad gav vika; ett nytt kontrakt skall nu tas fram mellan Kooperativet Kikås och Mölndals stad.

Jag vill å kooperativet Kikås vägnar tacka alla som har engagerat sig och kämpat för kooperativets fortlevnad! Utan massiv påtryckning från alla engagerade individer samt Internets kraftfulla röst hade detta troligtvis aldrig hänt.

Apropå massiv påtryckning, tummen upp  för, Emma Johansson, i dagens tillgänglighetsdebatt mot, David Lega, i Radio P1. Emma, du sopade banan!

Tillgänglighetsdebatten fortsätter, Alla ska fram, som både, Erik Ljungberg, och jag tidigare nämnt i denna blogg. Håll utkik, snart kör vi igång!

2 svar

Alla ska fram!

, 24 juli, 2010
3 svar

Att kunna ta sig fram, in, ut, upp och ner överallt är en självklarhet för alla. Men inte för den som sitter i rullstol. Som ett led i att förbättra tillgängligheten startar kampanjen ”Alla ska fram”.

Det är självklart att alla ska kunna ta sig in på restauranger och barer. Men fortfarande diskrimineras människor med funktionsnedsättning. Det räcker med att man sitter i rullstol för att man ska hindras att komma in.  

Kampanjen ska kartlägga vilka barer och restauranger i Göteborg och Varberg som inte släpper in rullstolar på grund av otillgänglighet.

Även denna kampanj kommer att genomföras ”utan socker”!

Bland de restauranger och barer som blivit utpekade som dåliga exempel, men som är beredda att förbättra tillgängligheten, tänker vi lotta ut ett ”Alla ska fram-pris”. Vinnaren får 50 000 kronor i bidrag för att förbättra tillgängligheten.

Priset delas ut under hösten 2010 och under hösten 2011 ska hela aktiviteten följas upp.

Bakgrunden till kampanjen är den nationella handlingsplan för handikappspolitiken som antogs av politikerna redan år 2000. I den sägs att enkelt åtgärdade hinder för tillgänglighet ska vara eliminerade vid utgången av år 2010! Tiden börjar rinna ut och genom kampanjen vill vi visa att det är angeläget att handlingsplanen genomförs.

Håll utkik efter kampanjen, ”Alla ska fram”!

3 svar

Bara mer, inte mindre!

, 13 juli, 2010
3 svar

Klockan är 00:19, varken mer eller mindre. 1 kilo är 1000 gram, varken mer eller mindre. Hur kan Sveriges socialpolitiska debatt beskrivas, troligen mindre än mer.  Antal blogginlägg på denna sida? Cirka 45, kanske mer, kanske mindre? Jag är trött på tvekan, jag vill se mer!

Nu vill jag se mer av den yngre generationen, jag utmanar er, jag vill se mer, ni är framtiden! Under en dag, två timmar, kanske en, kanske mer, kanske mindre, vill jag ha förslag på hur vi kan uppmärksamma den faktiska situationen för individer som inte faller inom den så kallade normen, varken mer eller mindre. Jag vill se handling, jag vill se nytänkande; jag lovar att jag kommer att se till att denna aktion kommer att verkställas, tillika få medial uppmärksamhet, bara fantasin sätter gränser.  Gör vi en modevisning på Stureplan, Stockholm, en hårshow på Götaplatsen, Göteborg, eller ett konstnärligt verk på Stortorget, Malmö? Ni sätter gränser! Jag ser gärna förslag från den yngre generation, dock är ingen utesluten! Kom med förslag, jag lovar, jag kommer att se till att vilken aktion det än må vara så kommer den genomföras; bara desto mer, inte mindre.

Tar vi detta vidare över ett mail eller en lunch? Ni bestämmer, jag infinner mig, jag utför, låt oss börja med att spåna på nått, bara mer, inte mindre! Kontakta mig antingen via: anders@gil.se alt. 031-63 21 94.

3 svar

Kooperativet Kikås, en sann berättelse.

, 22 juni, 2010
Lämna ett svar

Detta inlägg är tillägnat Kooperativet Kikås, Mölndal. Det blåser iskalla vindar över Sverige nu. Gå gärna med i kooperativets Facebooksida!

Hur har Vård och omsorgsnämnden i Mölndals stad tänkt, när de säger upp samverkansavtalet med Boendekooperativet Kikås och därmed hyresavtalet för de gemensamma utrymmena. – Tre personer med grav utvecklingsstörning och flerfunktionshinder kan inte bo kvar i de lägenheter som i 16 år har varit deras respektive hem!

Boendekooperativet Kikås bildades 1993 med ett aktivt stöd av Mölndals kommun. Syftet med kooperativet var att erbjuda ungdomar en möjlighet att flytta hemifrån, trots att de har omfattande funktionshinder.  Ungdomarna är beroende av stöd och service dygnet runt och tillhör personkrets 1, enligt LSS-lagen.

Föräldrarna ville pröva ett boende i kooperativ drift. De mötte ett starkt stöd för detta i kommunen. Det låg i tiden att politiskt stödja alternativa driftsformer. Kooperativet fick erbjudande om att ta hand om bostaden som en s.k. särskilt anpassad bostad enligt LSS. Kommunen och kooperativet tecknade ett samverkansavtal som skulle garantera barnens framtida boende och stöd.

Boendekooperativet Kikås har sedan dess fungerat som bostad för ungdomarna och förmedlat personlig assistans.

Aktuell situation – konsekvenser av uppsägningarna:

Boendekooperativet har idag inga andra inkomster än assistansersättningen, hyran som kommunen betalar för de gemensamma utrymmena och vad de tre hyresgästerna betalar i hyra. De unga vuxna kan inte bo kvar om kommunens uppsägning av samverkansavtalet står fast.

Varför har man då gemensamma utrymmen och vad används de till?

Idag på dagtid delvis för att utföra individuellt anpassad daglig verksamhet. Två av de boende har sådana funktionshinder att de inte klarar av gruppverksamhet. De har laglig rätt till individuellt anpassad daglig verksamhet och rätt att må bra i denna.

På kvällstid används de gemensamma utrymmena för spontant umgänge. Deras funktionshinder gör att de har svårt att mötas i respektive lägenhet och de har inga andra vänner utöver närmaste familj att träffas hos. För att de unga vuxna skall må bra behöver de en mycket lugn miljö och den särskilt anpassade bostaden utgörs just av ytan där de kan mötas på sina villkor.

Vad vinner man i längden?

Vad kommer då Mölndals Stad vinna på att ta bort hyresstödet till kooperativet och kommer detta stå i proportion till vad dessa unga vuxna förlorar i form av livskvalité?

I LSS-lagstiftningen står det att insatserna som ges enligt lagen ska tillförsäkra personen goda levnadsvillkor. Insatserna ska även bedrivas i samarbete med berörda samhällsorgan och myndigheter samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem samt stärka deras förmåga att leva självständigt. Att ta bort gemenskapsutrymmen som möjliggör för personerna att umgås självständigt är det inte att ta ett antal steg i bakåt? Är det inte viktigt att samhället istället stöder individuellt anpassade boendelösningar, för dem som behöver det?

Kooperativet Kikås arbetar nu för att Mölndals Stad ska dra tillbaka uppsägningarna och diskutera innehållet i samverkansavtalet. Om ni vill veta mer om kooperativet Kikås och stödja dem i sitt arbete, gå då in på Facebook bli medlem i gruppen, Upprop: Rädda Boendekooperativet Kikås. Kooperativet Kikås har även varit en förebild för andra. T.ex. har både Göteborgs och Härryda kommuner liknande samverkan.

Lämna ett svar

Medi(a)okert Civilkurage.

, 10 juni, 2010
Lämna ett svar

Under tidigt åttiotal blev jag som uppslukad av musik, framförallt av så kallad Old School hip-hop, fråga mig inte hur jag kom i kontakt med genren? Media var ytterst begränsad och några musikaliska utsvävningar var det inte tal om i Sverige. För att beskriva medias ”öppenhet”, vid den tiden, vill jag återkoppla till ett banbrytande tillfälle. Håll i hatten. In för en livespelning i programmet Måndagsbörsen kliver Gyllene Tider och Dag Vag in, som långt så bra! Efter en stunds spelade äntrade Thore Skogman scenen, det tog fullkomligt hus i helvetet i många svenska hem. Ja, ni förstår, hur kunde denne Thore besudla sig med dessa slynglar? Japp, på den tiden var sinnena ständigt öppna. Så häri efterhand, vill jag vända på myntet. Hur kunde ens Gyllene Tider och Dag Vag, som på den tiden, av många sågs som sexobjekt som sällan spottade i glasen framträda med Thore Skogman? Jag har faktiskt ingen aning, ett tecken på personligt mod, eller öppenhet?

Jag har förövrigt av vissa, blivit sedd som radikal, eller rättare sagt, jag går min egen väg.  Oftast har vägen varit rak, men vid vissa tillfällen har den tagit mig ner i diket, men det har inte skadat, tvärtom. Detta kommer jag fortsätta med, visa personligt mod, eller som många hänför det till, civilkurage.

Krokig var även vägen till Old School hiphoppens musik. Som senare skall bli synonymt med civilkurage, åtminstone under åttiotalet. Som jag tidigare nämnt, kom jag inte ihåg hur vi möttes, men jag fick nys om en affär som hette XL Records på Kyrkogatan i Göteborg, vid den tiden, var gatan sedd som ”skum” och ”farlig” vilket gjorde det mer intressant och spännande för en person i min ålder.  I denna lilla butik skulle jag spendera nästa varannan dag under många års tid.  Ägarna till butiken, om jag inte missminner, gick under namnen Jojjan och Dj Micro. Vid den tiden var fascinationen till dem båda stor. Men så här i efterhand har de tagit innovation och civilkurage till nya höjder.

Besöken passerade, plötsligt en dag, bevistade en rullstolburen man butiken, konstigt, absolut inte, eller, jo. Affärsägarna fick vid varje tillfälle lyfta upp ekipaget, cirka tre trappsteg, det såg slitsamt ut. Efter några gånger utbrast en av ägarna något i stil med ”Nu får det fan vara nog, du skall inte behöva bli buren på detta sätt”. Nu var det slutlyssnat, men icke, några dagar senare hade det införskaffats två plywoodskivor, väldigt enkelt och egentligen inget att höja ögonbrynet åt. Tilläggas bör att rampen ständigt låg på trappen, självklart var det folk som klagade, men fick snabbt svar som: kliv över eller gå runt. Så här i efterhand har min fascination av dessa två individer konstant ökat, året var tidigt åttital, med en lätt överdrift vill jag likställa deras innovation och civilkurage till månlandningen 1969;) Huruvida det var en lätt överdrift eller inte förtäljer inte historian, men prov på innovation, handlingskraft och civilkurage det var det, det är inte tu tal om den saken!

Vad som förde den rullstolsburne och mig till hiphoppen det vet jag inte. Vi pratade aldrig, vi nickade bara honnörslikt till varandra i butiken, det räckte så.  Musiken var talande nog. Jag tror mig nog veta att hans lyssnande hade ett annat syfte. Många år i efterhand, har musiken, för mig, fått ytterligare ett syfte, de allra starkaste, den vågade på ett skoningslöst sätt ifrågasätta orättvisor i samhället, dessa gruppmedlemmar visade tecken på starkt personligt mod, civilkurage. Detta är något jag sällan stöter på nu för tiden, tyvärr! Hur blev det så?

Nu cirka 25 år senare, hägrar sommaren. Och självklart kommer vi få höra ett antal ”sommarplågor”, en handfull av dessa kommer garanterat vara producerade av svenska hip hop artister. Svensk hip hop är bra, men jag saknar nått, civilkurage, likt vad Gyllene Tider och Dag Vag, Jojjan och Dj Micro och den Amerikansk Old School hiphoppen gjorde för 25 år sedan.

Som en vet är musikens inflytande stor, den har stor inverkan, tillika, enorm spridning. Vad krävs för att utmana Sveriges hip hopscen? Som Mange Schmidt rappar (om han räknas till kategorin;)), ” Och när fredan är slut och du ska gå ut ere: Glassigt”, visst Mange, det hade varit glassigt att ta del av alla Linnégatans kaffer och restauranter. Eller som Petter rappar ” Pengar rullar in som det ska, det går bra nu”, min fråga är när Regeringen skall låta ramperna rulla ut? Nej, fy fan, ”the botten is nodd”.  Mange, Petter och Timbuktu när skall eran flathet till civilkurage ta ändring. Är ni fega för att skapa rabalder liknande folkhemsilskan som Thore Skogmans framträdande ihop med Gyllene Tider och Dag Vad ledde till?

Här är ett uns av mitt framtida civilkurage. Under sommaren, 2010 infinner jag mig till vilken studio eller musikscen som helst runt om i Sverige för medverkan. Inte ens en spelning i en kolgruva kommer att hindra mig! Detta är allt annat än medi(a)okert civilkurage. Jag väntar! Jag nås via www.gil.se eller http://fulldelaktighet.nu/

Lämna ett svar

Men marschen då…

, 2 juni, 2010
1 svar

Då var det gjort igen, Marschen för tillgänglighet har genomförts för åttonde gången i rad, denna gång större än någonsin, på 31 orter runt om i Sverige genomfördes demonstrationen. Tillsammans med GIL och DHR var jag med att arrangera marschen i Göteborg. För övrigt var det fjärde gången den hölls i Göteborg. Jag undrar om det var den fjärde och sista gången den genomfördes i Göteborg? Efter att ha lyssnat på samtliga sju riksdagspartier som höll tal i samband med marschen och utifrån vad politikerna framlade så var det definitivt sista gången den hölls. Alla sju riksdagspartierna var enhälligt eniga om en sak, otillgänglighet är diskriminering och således skall det även lagstiftas. Sammanfattningsvis, Marschen för tillgänglighet växer och de sju riksdagspartierna är eniga om att otillgänglighet är diskriminering och det skall lagstiftas. Här skulle i bästa fall summeringen och sammanfattningen av 2010 års Marschen för tillgänglighet ta slut om det inte vore för ordet Men.

Men av någon konstig anledning marschera mina tankar ologiskt till en serie läroböcker som jag under 1980-talet tragglade med, Hej Matematik var namnet på dessa. Förutom den upphetsande titeln kommer jag ihåg att Hej Matematik förmedlade matematikens enkelhet, för det finns regler att följa, vilket känns tryggt.

Tryggt är även att höra sju eniga politiker som vill se en lagstiftning om att otillgänglighet är diskriminering i kombination med ett pressmeddelande från regeringen den 27 maj, 2010 som delvis lyder: ”Integrations- och jämställdhetsdepartementet är nu färdiga med ett förslag om att bristande tillgänglighet ska ses som en form av diskriminering” (Regeringskansliet). Om man skulle översätta detta till en matematisk formel då hade svaret blivit: otillgänglighet är diskriminering och det skall lagstiftas. Det kan ej tolkas eller förstås på annat sätt, vilket känns tryggt.

Så långt så bra, men i samma pressmeddelande, lite längre ned, står det: ”Förslag kommer inom kort att skickas ut på remiss. Innan det blir aktuellt med lagstiftning kommer ett uppdrag ges till en statlig myndighet att ytterligare belysa de kostnader som kan uppstå för privata och offentliga aktörer. Remissvaren på Ytterbergs utredning och den kompletterande kostnadsberäkningen kommer att vägas samman innan regeringen lägger fram lagförslag till riksdagen” (Regeringskansliet). Tydligen missade jag nått under 1980-talets tragglande, regler har undantag, åtminstone när det kommer till tillgänglighet. Men undantaget heter kostnader, vilken matematisk smörja – detta känns inte alls tryggt!

1 svar