Författararkiv: Maria Johansson

Om Maria Johansson

Maria Johansson är ordförande för Lika Unika och för FQ - Forum kvinnor och funktionshinder. Maria brinner för allas lika värde och kämpar för en människosyn där den mänskliga mångfalden återspeglas i hur samhället planeras, vare sig det handlar om strukturer, regelverk eller bokstavligt byggande. Hon har tidigare varit förbundsordförande för DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, åren 2007-2013.

När varken morötter eller goda exempel hjälper

Tillgänglighet och användbarhet är nyckelbegrepp – och ingår i de tekniska egenskapskraven – för hur byggnader, butiker, bostäder, skolor, idrottshallar, gallerior och så vidare ska utformas för att bli så bra som möjligt.

Vi har rätt bra bygglagstiftning i Sverige. Det har vi haft i decennier. Visst har saker förändrats, visst har utvecklingen på olika sätt gått framåt, precis som samhällets utformning i stort utvecklats. Men – vi borde kommit så mycket längre och vi borde för länge sedan slutat gå bakåt.

Jag kommer i detta inlägg använda min stad Stockholm som exempel. Helt enkelt för att det här är staden där jag bor och lever och därför också har mest kunskap om. Dessutom tror jag, utifrån mina resor och utifrån kontakter med DHRs avdelningar och medlemmar, att dessa erfarenheter till stor del stämmer in även på andra platser i Sverige.

Jag älskar Stockholm och jag har haft förmånen att bo här sedan 1991. Jag har följt stadens utveckling från beslutet att bli ”Världens mest tillgängliga huvudstad 2010” som fattades några år före millenieskiftet, via det nationellt fattade beslutet av Sveriges riksdag 2000 om att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara undanröjda nu 2010, och att kollektivtrafiken skulle fungera för alla nu 2010.

Dessa mål och förändrade bestämmelser har gemensamt att de tillkom för att sätta fokus på en samhällsfråga som varit och fortfarande är, till stora delar ett misslyckande.
Strategin morot och uppmuntran och tilltron till den goda viljan ha prövats. Det har genomförts informationskampanjer, utbildningar, seminarier, goda exempel har lyfts fram, priser har instiftats – delats ut – och lagts ned i brist på värdiga vinnare.
I Stockholm har vi till och med en särskild avdelning som under namnet Tillgänglighetsprojektet arbetar enbart med frågorna om tillgänglighet.

Visst har det hänt en hel del – i gatumiljön och när det gäller busshållplatser. Trottoarernas djupa och smala ränndalar har stadsdelarnas centrala delar bytts ut mot svagt skålade plattor utan risk att fastna i. Vid övergångsställena har avfasningar gjorts. Jag kan numera utan problem, utan att behöva rulla i körbanan bland bilarna, eller ta omvägar då det inte går att komma upp alternativt ner från trottoaren, ta mig från city till mitt hem på Kungsholmen. Jag minns fortfarande den underbara känslan den där sommarnatten för fyra år sedan då jag för första gången efter en kväll på stan med tjejkompisarna kunde rulla hem själv. När det gäller byggnader har det dock knappt hänt något. De enkelt avhjälpta hindren till befintlig byggnation finns kvar till allra största delen och vad värre är, det skapas hela tiden nya enkelt avhjälpta hinder, på grund av att lagstiftningen inte efterlevs när man bygger nytt. Inte heller ombyggnation av det slag att nybyggnadskrav ska gälla görs på rätt sätt.

Ett axplock av konkreta exempel:
Nybyggnation – Liljeholmstorgets galleria, en stor ny byggnad där det tidigare endast var parkeringsplats, öppnade i vintras. Till fem av butikerna är det två trappsteg! Helt emot lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet.
Nybyggnation – Ica Maxi Lindhagen, stor butik i två våningar med enbart brant rullband mellan våningarna – kunder som inte klarar det får visserligen låna varuhissen på lagret, men hur är det möjligt?
Ombyggnation – Daglivs, stor matvarubutik i två våningar som byggdes ut men trots detta inte passade på att installera hiss, kunderna hänvisas till rullband
Enkelt avhjälpta hinder – jag gjorde i maj 2008 en genomgång av nivåskillnader längs tre gator på Kungsholmen för att enligt DHRs och Unga Rörelsehindrades jämförelsemodell inom vår kampanj Öppna Sverige! ställa tillgänglighet i relation till det totala utbudet. Endast 18 procent av de lokaler som allmänheten har tillträde till saknar nivåskillnad alternativt har åtgärdat med ramp. Övervägande delen, om än inte alla, är nivåskillnader som definitivt klassas som enkelt avhjälpta. I princip ingen förändring nu 2,5 år senare.

Kommunikationer
I fredags åkte jag med den nya, en vecka gamla, Spårväg City, en förlängning av tidigare Djurgårdslinjen. I första etappen går den till Sergels torg, det finns planer på förlängning. Ett utmärkt tillfälle att tillgängliggöra de allmänna kommunikationerna, detta nationella mål som också skulle vara uppfyllt nu i år. Vi klev på vid Sergels torg, där ny perrong byggts, det gick bra. Visst, avståndet mellan perrong och vagn är inte så litet att jag inte skulle kunna fastna med mina framhjul, men när jag körde lite snett över gick det bra. Vi åkte med hela vägen ut till Waldemarsudde och tillbaka igen för att kolla. Det finns en utfällbar ramp som ligger i golvet och som konduktören kan lyfta upp och lägga ut. Det såg bra ut de första hållplatserna, Kungsträdgården, Dramaten jo då, rätt ok. Så kom vi in på Strandvägen och nu skulle konduktören definitivt vara tvungen att lägga ut rampen för att överbrygga de allt högre nivåskillnaderna och bredare avstånden, men på allra flesta ställen skulle den inte räcka.

Efter premiärturen är jag rejält besviken och konstaterar att det här inte är ett användbart kommunikationsmedel. På flera hållplatser/perronger blir lutningen på rampen så brant att det blir svårt att ens med hjälp ta sig av och på. Har man dessutom en matkasse och datorväska med sig, är det inte realistiskt att tänka att en ovan person som inte känner mig och min rullstol ska hjälpa mig upp och ned i den branta lutningen samtidigt som människor ska gå av –  först måste rampen lyftas upp ur golvet som då måste vara tomt – samtidigt som det finns en tidtabell att hålla.

Jag vet att tillgängligheten till Spårväg City, liksom Spårväg City i sig, är föremål för heta interna diskussioner. Jag har inte gett upp hoppet om att perrongerna görs om så de alla kommer i nivå med vagnen. Jag har inte gett upp hoppet om att man istället för manuella ramper installerar automatiska som skjuts ut för att överbrygga avståndet, för när vi sedan kom tillbaka till Sergels torg var det inte lika lätt med glappet. När jag skulle ut stod jag i lutning och jag fastnade. Här hade det inte heller hjälpt med rampen, för den var nu på fel sida jämfört med perrongen…

När det gäller byggd miljö är kraven på tillgänglighet och användbarhet lagtekniskt lika tungt vägande som kraven på säkerhet vid användning, kraven på bärförmåga, kraven på skydd mot buller och så vidare. (Krav på att de allmänna kommunikationerna ska vara anpassade har vi haft i tre decennier.) Av någon anledning följs dock dessa krav inte på samma sätt. Det finns en attityd och inställning som gör det lättare för alla inblandade i hela projekterings- och byggkedjan att skylla på okunskap, att skylla på att – oj det blev fel någonstans, att – oj det tänkte vi inte på, att – oj det var ju inte meningen men till största delen är byggnaden tillgänglig, det är bara en del av anläggningen/bostaden/gallerian man inte når. I övrigt är allt så bra så, så sluta nu att klaga och underförstått, – var glad och nöjd med det som fungerar. Vi tar nya tag nästa gång.

Naturligtvis skulle inte samma inställning och förfarande vara möjligt när det gäller övriga krav. Ingen skulle acceptera en byggnad som är säker till 95 procent. Ingen skulle acceptera en byggnad har bärförmåga till största delen, men inte fullt ut.

Dessa exempel beskriver det jag tycker är symptomatiskt på hur kraven på bra utforming som tar utgångspunkt i människors olikheter och olika behov alltför ofta hanteras. Man gör en halvdålig lösning, som med hjälp kan anses fungera i alla fall till viss del. Men det är inte ok och det är inte tillräckligt. För att göra skillnad måste kraven på tillgänglighet och användbarhet tas på allvar fullt ut och användas så som det var tänkt. Professionen, tjänstemän och politiker måste ta sitt ansvar också för denna del så som för övriga.

Vi har kraven, vi har prövat information, goda exempel, morötter. Det som krävs är enligt min mening politiskt ställningstagande på högsta nivå! Varken förra samhällsbyggnadsministern Mona Sahlin och förra infrastrukturministern Ulrica Messing eller nuvarande miljöminister Andreas Carlgren och nuvarande infrastrukturminister Åsa Torstensson, har enligt min bedömning tillräckligt tydligt tagit dessa ställningstaganden eller använt sin position och makt för att göra skillnad.

Varken morötter eller goda exempel har hjälpt. Nu är det dags för en utökning av diskrimineringslagstiftning som inkluderar tillgänglighet. Inte för att Sverige i och med det kommer bli tillgängligt i ett nafs, utan för att markera och tydliggöra vad det handlar om. Utestängningen – som ofta är medveten då den beror på att man struntat i regler och krav – är diskriminering!

C, FP och MP till val på bristande tillgänglighet som diskriminering

Fem veckor kvar till valet presenteras ännu en undersökning som visar att det är jämnt mellan blocken.  I söndagens Rapport kl 18 (ca 2 min och 50 s in i sädningen) konstaterade Toivo Sjörén, opinionsansvarig  hos Sifo att det är så lite som skiljer att inget av blocken har råd att hoppa över eller glömma bort några väljare. Det kan bli de små marginalerna som avgör. – Man få liksom inte missa någon på något avgörande sätt för det har man inte råd med.

Den senaste veckan har flera partier presenterat sina valmanifest. Jag har gått igenom dem för att se vad man, ur ett funktionshinderperspektiv, går till val på.

Moderaterna har vad jag kunnat hitta (ännu?) inte släppt något traditionellt valmanifest, utan radar istället på sin hemsida under rubriken Valstugan upp ett antal anledningar – politikområdesvis – till varför man skall rösta på dem. Bland dessa återfinns Funktionshinder som ett område.

Moderaterna vill:
Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser.
Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Samtidigt återfinns inne i texten följande reservation:
Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste först de ekonomiska konsekvenserna noga utredas.

I Centerpartiets valmanifest Framtiden tillhör dem som vågar hittar jag följande under rubriken
4.7 Stärk diskrimineringslagstiftningen:

Många människor med funktionsnedsättning hindras från att fullt ut vara delaktiga i samhället. Centerpartiet accepterar inte att människor utestängs.  Bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som en diskrimineringsgrund och omfattas av diskrimineringslagstiftningen. Centerpartiet vill se ännu fler och snabbare insatser för att personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att försörja sig genom eget arbete. Studerande inom särvux behöver få bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden
.

Kristdemokraterna kallar sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige
Under steg fyra, om arbetsmarknad, återfinns följande:

4. Alla som kan ska få jobba
Alla måste känna sig behövda. Att sänka arbetslösheten handlar inte bara om samhällsekonomi, det är lika mycket en fråga om meningsfull tillvaro och egen försörjning. Vi vill ha ett samhälle som tar vara på människors möjligheter och inneboende förmåga. Vi vill ha trygghetssystem som med rätt insatser och stöd hjälper fler att gå från arbetslöshet till jobb. Den som saknar förutsättningar att jobba ska ges en trygg försörjning.
Så till vallöftena:
27. Personer med funktionsnedsättning måste ges möjlighet till jobb. Lönebidragen måste förbättras, trygghetsanställningarna öka och den offentliga sektorn ska visa vägen för övriga arbetsgivare genom att nyanställa 10 000 personer med funktionsnedsättning.
 
Folkpartiet har utformat sitt valmanifest som en rapport vilken har underrubriken Utmaningar efter valsegern
Här nämns personer med funktionsnedsättning på följande ställen:

2. Ett Sverige med jobb och företagande
…Utgångspunkten för vår arbetsmarknadspolitik är att alla kan bidra. Även personer med funktionsnedsättningar kan komma i arbete. Det är ett mänskligt slöseri att slarva bort kompetens hos människor som handikappas på grund av arbetsmarknadens bristande tillgänglighet.
Öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning
Bristande tillgänglighet ska utgöra diskriminering enligt lag. Jobbcheckar, ett intyg som redan på förhand visar vilka stödformer en arbetssökande med funktionsnedsättning har rätt till, ska införas. Lönebidragen ska reformeras – den som drabbas av arbetsfunktionsnedsättning ska kunna få lönebidrag för att fortsätta på sin arbetsplats.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Försvara LSS som rättighetslag. Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att leva som andra. Rättspraxis har dock snävat in tolkningen av LSS. Vi vill därför förtydliga LSS så att lagen uttryckligen omfattar arbete, familj och ett jämlikt liv.

5. Ett Sverige med socialt ansvar
…Personer med funktionsnedsättning handikappas för att samhället ännu inte är tillgängligt. Här återstår det mycket att göra.
… Vi vägrar acceptera en syn där människor på det sättet får beskedet att de inte behövs. Visst finns det grupper som har extremt svårt att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden, exempelvis personer med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning och människor som hamnat i missbruk.

Miljöpartiet kallar sitt valmanifest Framtiden är här med underrubriken För en grön omställning som ger nya jobb, en nödvändig klimatpolitik och global solidaritet
Personer med funktionsnedsättning lyfts fram i två av de 36 punkterna:

3. Bygg ut kollektivtrafiken
För att skapa mer klimatsmarta städer vill vi investera i en kraftigt utbyggd kollektivtrafik, såsom spårvagnar, regionala tåg, tunnelbana och buss. Vi vill fördubbla andelen kollektivtrafik till år 2020. Det finns inget behov av nya motorvägar. De kollektiva transporterna ska vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättning
.

26. Lika rättigheter för alla
Lagstiftningen mot diskriminering ska skärpas. Vi vill främja lika rättigheter hos företag och myndigheter. De lokala antidiskrimineringsbyråerna ska stärkas. Vi vill fortsätta arbeta för HBT-personers rättigheter. Arbetet mot hatbrott ska intensifieras. Alla människor ska ha möjlighet till full delaktighet. Vi vill att otillgänglighet, i lag, ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Socialdemokraterna undviker, precis som Moderaterna, att kalla sitt material för valmanifest, istället har man lanserat Fler jobb och nya möjligheter – Vägval 2010

Under stycket Socialdemokraterna väljer fler jobb istället för ökade klyftor återfinns följande: … Fler nyanlända och människor med funktionshinder ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet skriver på omslaget till sin valplattform Gemensam trygghet Individens frihet En hållbar värld

Här finns inte ett ord om personer med funktionsnedsättning, tillgänglighet, assistans, resurser på arbetsmarknaden eller bristande tillgänglighet som diskriminering.

Efter denna genomgång konstaterar jag att de flesta (M, C, KD, FP, S)  fått upp ögonen för att vi på något sätt måste inkluderas i arbetsmarknadspolitiken. Assistansen finns med hos FP och M (inne i dokumentet man hänvisar till från ”Valstugan”). MP vill att kollektivtrafiken när den byggs ut ska fungera för alla. De som anser att bristande tillgänglighet ska vara en form av diskriminering är C, FP och MP.

Det brukar sägas att det finns ett förlamande samförstånd när det gäller politiska ställningstaganden som rör funktionshinderfrågor och att det skulle vara förklaringen till att utvecklingen går långsamt och till att det inte blir några diskussioner i det öppna.

Jag tror vi måste frigöra oss från den föreställningen. Det finns skillnader, bland annat visar valmanifesten på det.

Nu säger naturligtvis inte ett valmanifest allt. Exempelvis var Lars Ohly den ende partiledare som i sitt tal i Almedalen nämnde personer med funktionsnedsättning, dessutom i ett ovanligt långt inlägg på flera minuter. Samtidigt har V i sin valplattform helt tappat bort allt vad funktionshinderperspektiv heter.

Att jämföra valmanifest är ett sätt att mäta och jämföra partiernas engagemang och ställningstaganden, ett annat är naturligtvis att jämföra i vilken mån partiledarna i de debatter som nu kommer väljer att ta ställning för eller emot exempelvis bristande tillgänglighet som diskriminering.

Vi måste ta plats i valrörelsen

Valrörelsen drar nu i gång på allvar. Semestersverige har denna vecka börjat vakna ur sin dvala och snart kommer vi påminnas om höstens riksdagsval vart vi än vänder oss. I nyhetssändningar, i dagspress, i radioreklamen, i TV-reklam, på annonspelare och i vår post kommer man att be om våra röster.

Jag har ännu inte gett upp målsättningen att funktionshinderperspektivet denna gång ska finnas med på agendan, jag har ännu inte gett upp det självklara att tillgänglighet borde bli en valfråga detta år. Det ser kanske inte alldeles ljust ut men jag tror att vi med gemensamma krafter kan påverka debatten.

För att påminna om varför det är så viktigt delar jag här nedan med mig av en av mina ledare, tidigare publicerad i DHRs tidning SHT. Den är från december, men jag tycker den tyvärr känns lika aktuell i dag.

Osynliggjorda till vardags
(2009-12-11) LEDARE Personer med funktionsnedsättning osynliggörs i politiken och därmed i beslut som påverkar samhällets utveckling och allas rätt till delaktighet.

Politikens osynliggörande av funktionshinderperspektivet hindrar utvecklingen, och jag tror att det till stor del är förklaringen till att det går så sakta i riktning mot ett Sverige för alla.
Som absolut viktigast med den nationella handlingsplanen ser jag ett perspektivskifte. Det vill säga att frågor som rör personer med funktionsnedsättning ska behandlas där de hör hemma, av dem som har reell möjlighet att förändra.

Arbetsmarknad för personer
med funktionsnedsättning ska alltså behandlas tillsammans med arbetsmarknadsområdet i stort, inte vid sidan av under en särskild rubrik med ”särskild politik för personer med funktionsnedsättning”.
I år blev det en särskild
ut­frågning av riksdagspartiernas partisekreterare, de flesta av dem hade säkert bra saker att säga om planer för vilken politik deras partier vill driva. Men – var finns dessa ställningstaganden, insikter och budskap när man till vardags framför partiets politik?
Var fanns dessa ställnings­taganden och förslag när man tidigare i år höll sina kongresser, riksting, landsmöten och stämmor?
Tänk om exempelvis allt det som anförs i debatten om jämställdhet, invandrare, eller ungdomar istället hänvisades till en särskild punkt vid sidan av.

I fråga efter fråga ser vi hur funktionshinderperspektivet saknas helt i den politiska debatten. Förutom vid vissa speciella tillfällen eller tillställningar.
Internationella dagen för att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning (3:e december) är ett sådant tillfälle.

Tänk om svaret varje gång man påpekar att ungdomar/kvinnor/invandrare är en resurs på arbetsmarknaden, vore: ”Den diskussionen hör inte hemma här när vi pratar arbetsmarknad, visst är (exempelvis) kvinnor att se som en resurs men vi pratar om dem separat under deras egen punkt, den punkten behövs för att tydliggöra deras speciella förutsättningar”.
Med den retoriken sker inga förändringar. Det är ett osynliggörande som måste upphöra.

Tro för allt i världen inte att jag anser att någon del av den mänskliga mångfalden, som syns i den politiska debatten, ska bort därifrån!
Det jag vill visa är det absurda i att vi som lever med funktionsnedsättningar fortfarande degraderas och medvetet ställs vid sidan av samhället i den politiska retoriken.
Klart vi inte får någon förändring då. Låt valrörelsen 2010 synliggöra HELA den mänskliga mångfalden!

Maria Johansson är förbundsordförande i DHR

Jag vill uppmana dig som tycker det här är viktigt, som tycker det är dags nu, att delta aktivt i den kommande valrörelsen. Att ställa frågor om tillgänglighet, om diskrimineringslagstiftning, om assistans, om hjälpmedel när du träffar en valarbetare, när du lyssnar vid ett torgmöte, när du ges chansen att via chattar, sms och mail ställa frågor inför och under tv- och radiodebatter.

Vi ses i valrörelsen!

Semestertid

Jag är på semester.

För en vecka har jag lagt mina försök att formulera brandtal eller analysera valrörelsen eller skriva långa välformulerade blogginlägg på is. Jag bara är.

Solen skiner och jag börjar bli riktigt brun. Jag njuter av havet och stranden, grillar var och varannan kväll, besöker loppisar, letar efter vår favoritglasblåsare som verkar försvunnit från om inte världens så i alla fall Österlens yta, jag äter glass och läser deckare. Jag har helt enkelt för några dagar tagit ledigt från agiterandet och den ständigt pågående kampen för delaktighet.

Eller… kan man göra det, ta ledigt från kampen? Ja, ibland måste man, i alla fall jag och just nu gör jag det det här veckan i mitt sommarparadis. Men – samtidigt inser jag att det inte går och hoppas därför att jag med min närvaro i denna sommaridyll är ett levande bevis på vad som funkar och vad som inte funkar, en levande påminnelse om att vi människor är olika och att personer med nedsatt rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar är en naturlig del av den mänskliga mångfalden och att det denna vecka är mitt bidrag till kampen.

I början av nästa vecka är jag tillbaka igen, då genomförs Stockholm Pride och där finns DHR och Unga Rörelsehindrade med under parollen Samma fördomar – samma kamp.

Men nu ska jag krypa till kojs och drömma om kvällens årliga teaterbesök på Skillingeteatern och Antigones aldrig omoderna budskap – att man måste gå sin egen väg och göra det man själv vet är rätt, inte det som någon säger åt en att göra.

Inte i Almedalen i år heller – men i valrörelsen kan mycket hända

Midnatt i lördags kom jag hem från årets Politikervecka i Almedalen, Visby, Gotland. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt, på andra rent av ett bottennapp.

Kalendariet innehöll 1 396 evenemang. Ett snabbt överslag ger resultatet att cirka 100 av dessa hade funktionsnedsättning som tema, helt eller delvis. Då har jag inte räknat med alla de seminarier eller debatter som handlade om framtidens kollektivtrafik, om arbetsmarknad, om hälsa och ohälsa, om att synas i medierna, om hållbarhet, om byggande eller om diskriminering, det vill säga alla de tillfällen till diskussion, samtal och erfarenhetsutbyte där det självklart finns ett funktionshinderperspektiv även om det inte kommer till uttryck i rubriken eller bland talarna. Det vill säga de arenor där det är som allra viktigast att våra frågor diskuteras.

Jag har med ett avbrott varit på plats i Almedalen varje år sedan 2003 och det är fantastiskt att de senaste åren ha sett hur allt fler organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns på plats. Hur allt fler seminarier som behandlar den så kallande funktionshinderpolitiken funnits att välja mellan. Detta rekordens år 2010 slogs rekord även vad gäller funktionshinderrörelsens närvaro.

På båten hem läste jag den nyutkomna boken ”Bana väg – Välfärdspolitik och funktionshinder” vilken lanserades i Almedalen. Boken är skriven av Malena Sjöberg. Malena konstaterar att de handikappolitiska frågorna, som ju är just politiska, inte möter något större politiskt eller medialt intresse.

Så inte heller i år i Almedalen, vågar jag säga även om jag inte där i händelsernas mitt kunnat ha heltäckande bevakning på nyhetsrapporteringen.

Så inte heller i år i Almedalen, säger jag efter att ha lyssnat till alla partiledartal i flera år.

Å ena sidan vet vi att det är så, å andra sidan hade vi i år all rätt att förvänta oss något helt annat, detta valår 2010 då Sverige sedan drygt 1,5 år ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,  då de nationella målen ska vara uppfyllda  och då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss.

De enda som brukar komma i håg att den mänskliga mångfalden inkluderar personer med funktionsnedsättning, genom att överhuvud taget nämna oss i sitt tal, har tidigare varit Ohly och Wetterstrand.

Årets resultat
Reinfeldt – Nej
Utifrån tidigare erfarenhet hade jag inte väntat mig det heller. Reinfeldt hade en lång utläggning om särintressen kontra allmänintressen. Läs Vilhelm Ekensteens briljanta blogginlägg. Men käre Reinfeldt, saken är den att problemen uppstår när allmänintressen ses som särintressen och detta tas som ursäkt för att annat prioriteras högre.
Ohly – Ja
Här kom ett riktigt trendbrott, Ohly ägnade ett helt stycke till att samhället är till också för personer med funktionsnedsättning, aldrig någonsin har jag hört en partiledare ägna så stort utrymme åt denna stora grupp i ett allmänpolitiskt tal, aldrig.
Dock ser jag ett problem i att han gjorde det i sin uppräkning av vallöften, vallöften som genast kritiserades för att vara orealistiska och kostsamma. Jag undrar hur det påverkar vår sak  att i en sådan listning av nya reformer som inte är beslutade  inkludera löften om tillgänglighet som ju redan är lagstadgat sedan decennier…
Björklund – Nej
Han nämnde ordet rullstol, men det var i ett inlägg om äldrepolitiken och äldres rätt att komma ut. Folkpartiet har helt tappat initiativet vad gäller funktionshinderperspektivet. Måste kännas otacksamt och hopplöst för de i frågorna mycket engagareade politiker partiet fortfarande har, men vars arbete aldrig får erkännande genom att nå högst upp i partiledningen. Att detta en gång sågs som det självklara alternativet för borgerliga väljare som satte möjligheter och delaktighet för personer med funktionsnedsättning främst börjar bli allt svårare att förstå.
Olofsson – Nej
Även här kan jag tänka mig att det finns de i partiet som känner sig förbigångna och bortglömda. Centerpartiet har med Kenneth Johansson lett assistansutredningen och assistansfrågan har varit mycket uppmärksammad de senaste åren bland annat på grund av pratet om besparingar och  Försäkringskassans förändrade bedömningar. Här kunde Maud tagit tillfället i akt att lugna alla oroliga assistansberättigade. Men nej.
Sahlin – Ja
Kors i taket! ”Alla ska med-partiet” har verkligen ingen tradition av att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning, men se – i en bisats fick hon in oss och behovet av tillgänglighet. Dock lät det just som en liten bisats som stoppats in i sista stund. Nåja, trenden är bruten helt klart.
Hägglund – Ja
Även här kom ett trendbrott, i en bisats nämnde Göran personer med funktionsnedsättning. Men, på det ställe i talet där det hade varit naturligast och haft större betydelse, där han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras räknade han upp på vilka grunder: kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet. Anmäkrningsvärt och mycket positivt att han inkluderade sexuell läggning, men Göran – att inte i denna uppräkning inkludera oss det ser jag i det närmaste som ett hån. Betänk att partiet innehar statrådsposten med ansvar för samordningen av handikappolitiken, jag undrar om Maria Larsson delar min frustration?
Wetterstrand/Eriksson – Nej
Här kom veckans besvikelse. Miljöpartiet beslutade vid sin kongress i maj att ta med frågan om bristande tillgänglighet i sitt valmanifest. Almedalstalet handlade till stora delar om byggande, om utbyggd kollektivtrafik och om den nya staden. Det fanns alltså åtskilliga tillfällen att visa att man i sin politik vill inkludera oss, men man tog inte den chansen.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och inget vi finner oss i längre. Vi har väntat, vi har trott på löften och tidsbestämda mål. Vi gör inte det längre! Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras. Nu är det drygt två månader kvar till valet.

Jag uppmanar och utmanar alla, politiker, journalister, våra medlemmar, personer med funktionsnedsättning, att göra detta till det ödesval alla pratar om, att tvinga partierna att i den offentliga debatten ta ställning, inkludera och stå till svars.

Det är först om frågorna debatteras i det öppna vi kan få en allmän debatt och en allmän opinion.

Likheten förenar

Det har kommit ett brev från en ung man. Han är nyförälskad i en ung kvinna.

Mitt i sin förälskelse, med allt vad det innebär av att lära känna och upptäcka en annan människa får han, vid hennes sida, uppleva saker han inte varit med om tidigare. Han har via sin nya kärlek fått inblick i en för honom ny värld. Han berättar att kvinnan han älskar använder rullstol och hur han plötsligt vaknat upp till en insikt om att Sverige inte fungerar så som han trodde, han beskriver hur han upplever det att se sin älskade diskrimineras och förnedras i för honom och de allra flesta alldeles vardagliga och självklara situationer.

Min älskling beskriver samma sak. Hur han ansåg det självklart och också trodde att personer med funktionsnedsättning hade samma rättigheter som andra och att det fungerade bra i Sverige. Så träffade han mig och bilden förändrades.

Min upplevelse är att vi i dagens samhälle är väldigt snabba med att sätta etiketter på varandra. Kanske handlar det om osäkerhet och rädsla som gör att vi känner detta behov av systematisering för att förenkla och förstå tillvaron. Oavsett så leder detta indelande som vi ägnar oss åt att vi missar så mycket om våra medmänniskor och om livet. Tror vi från början att vi har alla svar och vet allt vi behöver veta och att de är så och sådana människor är så, ja – då blir det inte mycket över till nyfikenheten eller utvecklingen. Än värre är de konsekvenser ettiketterandet får när det gäller lagstiftning, utformning och strukturer. Vi måste börja tänka och besluta på annat sätt om vi ska nå ett samhälle för alla.

Jag är övertygad om att vi människor har betydligt mer som förenar än som skiljer, oavsett ålder, kön, funktionsnedsättning eller ej, sexuell läggning, trosuppfattning, etnicitet och så vidare. Därför tror jag på att vi gemensamt kan förändra om vi hela tiden för samtal, om vi synliggör och delar med oss av varandras upplevelser och erfarenheter, om vi visar på likheterna istället för att fokusera på skillnaderna.

Denna blogg har nu funnits i snart två månader. Det har blivit ett femtiotal inlägg hittills och bilden som målas upp är dyster. Trots det uppenbara risken att bli tjatig tror jag att dessa inlägg behövs och jag vet att vi måste fortsätta upprepa oss, fortsätta berätta våra historier på våra egna sätt, forsätta sätta in vårt perspektiv i det stora och tvärtom. Jag tror också historierna från de som står oss nära behövs. Inte att blanda ihop med vem som ska företräda oss, för det ska vi själva göra. Men liksom vita behövts i de svartas kamp i både USA och Sydafrika, liksom män behövs i kvinnokampen, liksom heterosexuella kämpar för hbt-personers rättigheter, så behöver vi självklart också människor med eller utan funktionsnedsättningar som ser likheterna istället för skillnaderna, som ser drömmar, rättigheter och kärlek som det som förenar.

Harrisburg, Björn Borg och Lotto

Året var 1979. Hur gammal var du? Vad gjorde du? Vad hände?

Själv gick jag nu så här på försommaren ut fjärde klass. Jag lyssnade antagligen på ABBA. Ingen hade dator hemma. Telefoner hade sladd.

Claes Elfsberg berättade med allvarlig stämma i Rapport att “köerna till Musikerförbundets arbetslöshetskassa blev längre och längre” – och att den nya diskotekstrenden var orsaken. För att stoppa “dansbandsdöden” krävde Musikerförbundet inte bara en “särskild diskoteksavgift” utan även att myndigheterna skulle dra in rätten att servera alkohol för lokaler där det dansades utan dansband.

Det inträffade en kärnkraftsolycka i Harrisburg. Pol Pot-regimen störtades i Kampuchea. Björn Borg blev världsmästare i tennis ännu en gång. Den iranska monarkin störtades. Tipstjänst fick tillstånd att anordna ett nytt spel kallat Lotto. Första Stockholm Maraton anordnades. Spelet Trivial Pursuit uppfanns i ett kök i Kanada. Handelsnytt berättade att 10 000 jobb hotades av den nya EAN-koden på varor. I december sändes Trolltider som tv-julkalender.  

1979 var också året då de svenska skådespelerskorna Tuva Novotny och Noomi Rapace föddes och vi fick lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik.

Ovanstående tillbakablick drar vi, som kommer ihåg och var med, lite på munnen åt och det hisnar nästan. Vi kan se det som en nostalgitripp att för en stund flyttas tillbaka till en annan tid och en annan värld än den vi lever i i dag, även om vi fortfarade dansar till ABBA och det finns de som jublar varje gång Trolltider sänds i repris.

Rätten att kunna resa är dock ingen nostalgitripp. Tyvärr ingen ”tripp” överhuvudtaget som det verkar med den senaste tidens stora svårigheter för resenärer med nedsatt rörelseförmåga att resa med tåg. Detta trots att vi i Sverige alltså redan 1979 lagstadgade att trafiken skulle ”anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder” och planeras och genomföras så att ”funktionshindrades särskilda behov beaktas”.

Nu, 31 år senare, föreslås en ny kollektivtrafiklag. Mycket har hänt under dessa tre decennier, i världen, i Sverige, i ditt och mitt liv, i synen på miljön och på kollektivt resande, i synen på människors rätt till delaktighet och självständighet. Dock – i det lagförslag som under våren behandlats av Trafikutskottet och nu i riksdagen finns följande förslag till lagtext:
§ 4 I lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik finns bestämmelser om hur kollektivtrafik ska anpassas till resenärer med funktionshinder.

Tittar vi 31 år bakåt förflyttas vi till en värld där serveringstillstånd skulle kopplas till förekomsten av dansband och internet knappt var påtänkt. Men – när det gäller kraven och formuleringarna om allas möjlighet till kollektivt resande finns i dag 2010 endast en hänvisning till 1979 års lag. Ingenting nytt har hänt och förslag som flyttar fram positionerna lyser med sin frånvaro – tiden verkar ha stått stilla.

Det är inte nostalgiskt, det är patetiskt